Undrar hur mycket det är som styrs med tankens kraft... Det är nog mycket mer än vi vet alla fall. Ibland blir jag rädd att tanken avgör mycket mer än vad vi någonsin kan tro. Men det är väl bara för att jag tänker för mycket. Jag skrämmer verkligen upp mig själv ibland. Jag tänker på det här med hur komplext allting är, livet. Och jag kan inte tänka så längre, det kan inte vara meningen att man ska tänka på det, för det är när jag tänker på det som hela verkligheten bara försvinner och jag tror att jag ska bli förlamad och galen. När jag får den känslan börjar jag le, trumma med händerna och kanske börjar skutta eller sjunga om det är förutsättningar för det. Allt för att lura kroppen att vara stark och glad. Jag tror vi kan påverka så mycket med bara tanken. Jag tror också vi kan hjälpa sjukdomar på traven med att vara negativa. Därför får jag också panik då jag känner att min kropp och själ är nedstämd. Vill bara flyga upp i luften och landa på ett happy place. Vill aldrig med i mitt liv vara negativ, nedstämnd och missnöjd med allting. För det förstör en! Förgör en!

Så.. Lala lala laaa =D

Ibland känns det som om allting bara ska upphöra att existera. Jag är rädd. Men vet inte varför. Som om jag ska lösas upp, smälta ihop med allting omkring mig, luften och tiden. Som att jag förlorar kontrollen över min kropp. Att jag helt plötsligt blir ska bli förlamad i hela kroppen och att alla organ och hela kroppens system bara ska sluta fungera. Just nu ligger den känslan rätt nära. När jag är ensam blir den värst. Jag tänker att det kanske är så det käns när man ska dö. Och jag vill inte dö ensam. Jag vill inte dö alls. Jag antar att det sitter i psyket, men hur vet man det?

Min teori som jag tänkt kan vara orsaken är att det är stressen som jag haft nu en lång period. Jag har haft några ångestattacker och jag antar att kroppen stressar upp sig och hjärtat slår fortare udner dessa. Jag blir så rädd när jag känner denna känsla nuf för ifall det skulle komma tillbaka. För varje gång jag känner min kropp bli ansträngd, fysiskt, när jag går i trappor eller dansar eller så så stelnar jag plötligt bara till och får en sådan dödkänsla. Kan det vara så att hjärnan reagerar på att hjärtat slår fortare och så vidare och att det kopplas till den tanken (som en reflex) som ligger närmst vilket är de minnena från ångestattackerna då jag tror att jag ska dö? Jag hoppas det är något sådant och att det inte är så att jag verkligen känner att jag ska dö.

Jag antar att jag skriver det är för att... jag vet inte. Men ifall jag dör innan jag pratat med någon så har jag allafall berättat det på något sätt. Jag hatar att vara ensam nu för tiden.

Hur käns det när man håller på och ska dö?

Den här bloggen speglar verkligen hur mitt liv ser ut, om man är lite långsökt. Från början speglade den mitt engagemang som ligger och pyr inom mig, på den tiden då jag kunde sitta på internet inne på diverse hemsidor och starta diskusioner om miljö, natur, klimatet, globaluppvärmning, ekologi och djurhållning m.m. bara för själva diskussionens skull. Sitta och argumentera för min sak timme efter timme. Fortfarande är jag säker på att det är ett sätt att göra lite skillnad men nu tänker jag inte utsätta mig för det slitaget igen.

I månader i sträck har jag haft noll tid till att göra saker jag velat. Till att göra Mathilde saker. Jag har inte varit bra på att ordna med min tid så att jag hunnit med sånt. Allt har rent ut sagt varit kaos. Men sen har det hänt grejor. Jag har tagit upp kontakten med en väldigt viktig person, två! Min mamma och min älskade vän Karin. Det gjorde att jag kunde släppa den stressen som det innebar att inte ha dem med sig. Och så nu har jag då slutat skolan och sommaren står på intågande. Jag ska bara vara i Norge och hinna ifatt mig själv, tillsammans med min älskade hund och mina underbara morföräldrar.

Nu kanske jag får orken att leva ut mitt starka engagemang igen så att den här bloggen åter kan bli den blogg den var gjord för att vara och jag kan vara den människa jag var gjord för att att vara.

Livet är så vackert.



När jag gick och la mig igår var jag full av av kärlek till alla människor. Jag tänkte på alla underbara fantastiska människor som fanns på min och Karins studentfest. Höll på att bubbla över av kärlek till dem. Alla är så hjärtegoa och omtänksamma. Jag hittar inga ord nu. Jag var så glad och tacksam, så full av tacksamhet! Så lycklig över att det finns så många underbara människor och att de fanns omkring mig igår. Kan inte tacka alla nog. Jag har inte varit så glad på så länge jag kan minnas. Jag har aldrig i mitt liv känt mig så social heller, eller så lycklig att stå mitt emot en annan människa, jag var så upprymd av stämningen på gården. Massvis med människor kom, runt 100 st. Alla människor som jag fått äran att lära känna tack vare mina underbara föräldrar. Det känns som en enda jätte stor familj. TACK ALLA NI UNDERBARINGAR!!







Så nu är skolan slut... Jag är en djurvårdare. Nu ska jag åka till Norge om ett par veckor och bara vara hela sommaren. Sen ska jag gå ut och rasta hundar dagarna i ända ett tag, tills jag sparat ihop lite pengar. Därefter vet jag inte. Jag vet egentligen inte innan dess heller. Men planen jag har i dagsläget ser ut så. Jag hoppas att jag och Alex kommer iväg på en vandring tillsammans. Jag blev så jätte glad av att prata med henne igår och upptäcka lite av en själsfrände!

Festen var UNDERBAR! Tack snälla älskade föräldrar som ordnade med denna fina tillställning för oss! Älskar er mest av allt. (Och jag älskar alltet väldigt mycket!)

... är avklarat!


Nu sitter jag här i köket och hjälper mamma och pappa genom att hålla mig undan då de bakar pajer (pappa) och håller efter (mamma). Stor fest på fredag. GUD nu kände jag det för första gången!! Har inte ens hunnit tänka på att vi ska ha en fest. Fast alla föräldrar har planerat och ordnat och fixat och handlat och allt vad de har styrt med. Alltihop medan jag har suttit nergrävd i papper och böcker, knattrandes på ett tangentbort. Mitt betyg blev förvånadsvärt bra. Allt är ju relativt förståss. Men om man jämför med vad vi alla trodde. Har övervägande VG.

Jag har klippt mig. Hos frisör, faktiskt. Mamma, jag och Karin var där tillsammans igår förmiddag. Ända sedan jag såg filmen en kärlekshistoria första gången har jag varit totalt fäst vi Annikas som den ena huvudrollen heter, hår. Jag är sån, att jag fixerar mig vid saker. Har alltid varit. Vissa saker skapar en viss sinnesstämning i mig på något sätt, eller en viss känsla. Annika gör det, hela hon, och hela filmen för den delen. Andra saker som gör det är till exempel My little ponies, lejonkungen, pitbull terriers, hovars nedtramp, naturliga stigar på olika typer av terräng (själva stigen men framför allt själva nedtrampen på stigen, även att rida eller cykla på stigar). Det låter kanske konstigt. Men sådana detaljer kan verkligen förhäxa mig!

När jag ar liten var jag fixerad vid lejonkungen under en period. Jag skulle titta på lejonkungen flera gånger om dagen och då jag inte tittade på den så var jag själv ett lejon eller lekte med leksaks lejon, gosedjurslejon och allt vad det var. Men vad det var som jag fixerade mig var den här känslan jag fick, den höll igång allt, tror jag. När jag lekte var det mest lejonets rörelser jag försökte imitera. Tassarnas form och tryck mot marken. Skulderbladets rörelser då de gick. Jag minns så tydligt specifika tillfällen då jag satt och lekte på detta sätt, var jag satt, hur ljuset kom och färgerna som jag såg framför mig. Också när jag lekte med mina leksaks lejon var rörelserna mycket fasinerande för mig. Jag har fortfarande min gosedjurs Simba vid sängen. Simba var perfekt att forma som ett springande lejon och jag låg ofta när jag skulle somna och lät Simba springa i luften framför mig och försökte efterlikna lejonets flygande galopp med det lilla gosedjuret genom att hålla frambenen i den ena handen och bakbenen i den andra.

Såna knäppa saker är en stor del av mig. Och Annikas frisyr är en sådan sak som har fäst sig i mig på något sätt. Det handlar om saker jag inte kan sätta fingret på. Typ abstrakta saker. Antagligen är det en massa små detaljer som skapar känslan inte bara hennes hår och den frisyren på mig blev inte alls så lyckad. Men det kommer att bli bättre, den är inte fullbordad än. När jag kom hem från frisören, förtvivlad stod jag i två timmar med saxen i badrummet och klippte till. Hennes frisyr är ju typ 50 tal och denna frisör som visseligen var mycket duktig klippte ju med moderna metodes som gjorde det helt fel i mina ögon. Jag hade kanske kunant ta med ett foto, på något sätt. Men jag hatar att försöka efterlikna andra personer, det är det värsta jag vet. Därför tar det emot att säga att jag ville ha samma frisyr som Annika. Men så är det alla fall.




weheartit.com

Ja, så ligger det till. Nu är det väl snart dags att gå och lägga sig, I supose!
INGET PLUGG!!

Allting går så ruskigt snabbt samtidigt som tiden står still. Jag hinner bokstavlig talat inte andas. Jo igår kväll lyckades jag faktiskt ta några andetag. Det kändes lite lättare allting då, av någon anledning. Men nu har jag ett par dagar att plugga som en galning, en uppgift och ett prov kvar (djur i park samt etologi) sen är det färdigt! Jag har faktiskt märkt att mitt betyg inte alls blev så dåligt. Inte om man jämför med vad vi alla trodde det skulle bli. Att jag inte ens skulle få ett fullständigt gymnasiebetyg. Nu har jag plötsligt mer VG än G och flera stycken MVG. Jag fick VG i både arbetsmiljö och säkerhet och i datorkunskap som jag inte ens märkt att vi haft några lektioner i. Får se hur det blir i slutändan då. Nu ikväll orkar jag inte plugga mer.

Har varit på avslutningen av rallylydnaden med Joanna. Det är ju bara jag som har varit med de sista gångerna av kursen. Men det har varit så roligt. Och Joanna är en underbar tjej! Efter kursen hämtade vi hennes vovvs och så gick vi och åt falafel. Abbey börjar förmodligen snart löpa igen för Lexton var väldigt intresserad av hennes bakdel. Och när vi släppte dem tillsammans i en hundrastgård var han mer intresserad av att göra andra saker än att leka. Men de fick alla fall spring av sig. Abbey andades som en gris med värmeslag på vägen hem genom pildamsparken.

Imorgon sitter jag i frisörstolen och har inte en anign om vad jag ska säga till frisören när hon frågar hur jag vill ha det. Jag vet inte!? Men jag får väl inprovisera och be henne anväda sin fantasi, som vanligt när jag är hos frisören (vart tredje år).

På fredag vid denna tiden har vi tagits studenten Karin och jag. Det är väl förmodligen fortfarande folk som sitter med de ljusblåa filtarna som vi köpt in på IKEA om sig. Det kommer väl förmodligen bli regn. Men det blir väl mysigt det med, under tältdukarna. Jag lyckades till slut hitta en klänning. Eller det var faktiskt Karin som hittade den, emn jag köpte den. Nu måste jag bara hitta skorna. Det ska vara klackar i fuxfärgat läder. Det har jag bestämt. Grejen är att jag letat efter dom och inte hittat dem. Men dom dyker väl upp om vi letar lite till.

Om några veckor åker jag till Norge igen. Gud vad jag är mästare på att isolera mig på den platsen. Det som jag ser fram emot mest är att jag har tid att läsa, rita och skriva. Och över huvud taget att ha sinnena öppna igen och inte behöva stänga ute allting för att kunna fokusera på det man måste göra - plugga. Nu kan man leva. Jag kan också få tid att följa med älskade komp till stallet som jag inte gjort på evigheter. Saknar komp.



Förr förra sommaren i vissevåg - älskar att sitta där och höra gluppen under bryggan och titta på alla vattenmolekykel och på hur ljuset reflekteras emot dem och så klart, ha Angus-brorsan hos sig.

"Jag kom i kontakt med biopatin på grund av att jag sen jag var liten led av allvarliga allergier form av astma, allergisk snuva och eksem. Det var många turer till sjukhuset för akuta astmaattacker. Jag fick medicinera året om och på vårarna fick jag ibland stanna inne i flera dagar på grund av pollen. Jag hade eksem över hela armarna och hela benen, jag rev tills det blödde. Jag var tvungen att smörja med cortison och ha bandage runt fingrarna. Jag tålde inte att vara i solen. Jag kunde inte sitta på en gräsmatta, kunde inte klappa ett djur, kunde inte skala potatis, tålde inte att äta några frukter eller grönsaker.

När jag blev vuxen började jag leta hjälp inom den alternativa medicinen. Jag provade akupunktur i ett år, utan resultat. Jag lade om kosten i sex månader, utan resultat. Jag gick hos en homeopat i ett år, utan resultat. Sedan läste jag en artikel om biopati. Artikeln handlade om en pojke som hade liknande besvär som jag. Han hade blivit helt frisk på ganska kort tid. Istället för att bli behandlad med en metod i taget, hade han blivit behandlad med flera metoder samtidigt. Man skrev att han hade haft inflammationsfokus, inkapslade infektionshärdar i kroppen. Dessa rensades ut i med hjälp av olika naturpreparat. För att hjälpa kroppen ytterligare fick han bl.a. öronakupunktur, samt hjälp med att lägga om kosten. Motion, frisk luft och vila ingick också i programmet. Efter några månader var pojken frisk.

Detta lät så logiskt för mig. Jag blev fast övertygad om att biopatin skulle hjälpa även mig. Det gjorde den också. Några månader efter påbörjad kur kunde jag löpträna utan astmaspray. Jag slutade med cortisonsalvor och hösnuvan försvann. Eksemet försvann successivt under en längre tid. Det var en underbar känsla att kunna sitta på en gräsmatta, att kunna njuta av ett äpple, att kunna klappa en hund, att kunna lukta på en blomma, att kunna sätta sig ner och äta en riktigt stor härlig sallad, att kunna springa utan besvär, att kunna sova i tält. Utan astma. Utan att eksemet blossade upp. Utan kli i ögon och hals. Och utan kemiska mediciner. Det blev självklart för mig att läsa till biopat."

Bok jag vill läsa - "Den omöjliga kedjan". Dock kunde jag inte höra intervjun jag länkar till nedan pga att intervjuvarens andetag gjorde mig galen! Men den lät intressant när jag läste om den. Du kanske inte har problem med att ha tunga andetag i örat dock... (Men oj vad jag använder ordet dock mycket!?) 

Länk

Det är så fullt upp hela tiden. Jag måste klara detta nu! De senaste dagarna har varit kaos. Tillvaron har ingen stabilitet. Men det i sig är inte det hemska. Det hemska är att jag gör det för något jag hatar. Men skit i det nu. Känns lite korkat ändå att hoppa av veckan innan slutbetyget är satt.

Igår hade jag mitt muntligai svenska. På morgonen kom jag på vad jag skulle prata om. På onsdagen fick jag reda på att torsdagen var sista möjliga dagen att framföra det. Så på onsdag kvällen satt jag och försökte förgäves komma på något vettigt att snacka om. Fyra olika ämnen var uppe på tapeten. Jag somnade halv tre, utan att veta vilket ämne jag skulle ha. På morgonen valde jag som sagt ämnet "Så visar människor känslor för varandra". Jag skrev ihop något och fick ihop en liten "truddilutt" till slut. Hade dock ingen avslutning förrän på tåget på väg dit. När jag kom fram till skolan läste jag det några gånger i huvudet. Sen gällde det. Har inte fått höra vad de tyckte om det dock. Men har däremot fått veta att det lutar åt ett MVG i slutbetyg i sv vilket ju var väldigt positivt. Trodde inte jag skulle få mer än G, pga av vissa saker. Men innan söndag ska två arbeten plus ett PM vara inlämnade om det ska slå in.

Direkt efter det muntliga hade jag religionssnack med min religionslärare för att höja mitt G till ett VG vilket också slog in. Hon ställde en massa frågor om olika religion och jag försökte förtvivlat fokusera tanken på att vara tillräckligt klar och öppen och inte tänka på situationen för att komma på något att säga. Det var rätt jobbigt. Tack och lov för att en av väggarna i rummet består av glas så att jag kunde sitta och titta på de gröna trädkronorna medan jag pratade. Annars vette gud om jag hade lyckats säga något alls. Så fort jag vände blicken in mot rummet så mulnade det uppe i huvudet och jag kunde inte se vad jag tänkte längre. Selektiv mutism, är det så det kallas?

Förresten jag ska lägga upp mitt "tal" här på bloggen.

Idag var jag på rallylydnad. Det var bara jag och tränaren, Joanna. Svinkul är det. Fick bygga en bana själv idag. Och så filmade hon mig och Abbey när vi gick ett par olika banor. Ska lägga upp det här med när jag fått filmerna. Ska fortsätta träna rallylydnad hela sommaren i Norge. Så kanske vi kan anmäla oss till någon tävling sen när vi kommer hem igen.

Nej nu ska jag plugga i ett par timmar. Sen nanna.

The sick rose (William Blake)

O ROSE, thou art sick!
The invisible worm,
That flies in the night,
In the howling storm,

Has found out thy bed
Of crimson joy;
And his dark secret love
Does thy life destroy.

Det var minnsann och dag ett tag sedan nu. Jag har inte skrivit sedan jag kom hem ifrån Norge va? Det är så fullt upp nu att jag knappt ens kommer mig för att göra något. Jag har inget hopp för att jag skulle kunna lyckas. Det är omöjligt att hinna göra få klart över en A4 sida full med uppgifter och prov på två veckor? Åh nej varje gång jag säger (eller skriver) så så blir jag full av krut och känner en kamp i magen om att bara sätta igång, nu, direkt! Men sen en hundradels sekund innan rumpan lyfter från fårskinnspallen så tar tröttheten över igen. Och så bara blir det att jag sitter här. Jag har prov på tisdag, ett stort prov som jag knappt har pluggat på. Sen har jag ett muntligt framförande att hålla på fredag som jag inte börjat ens fundera över. Utöver detta måste jag få gjort en massa uppgifter att skicka in. Kanske är det möjligt om man verkligen vill. Men jag hatar det över hela mitt hjärta. Jag vill inte ha det betyget egentligen. Inte i mitt själva liv, bara i samhället. Det känns bara fel i min värld.

I går var jag och Karin Saffy-vakter. Saffy bor numera i en super yxig lägenhet som matte köpt nyligen. Vi sov över där och hade det jätte mysigt. Satt i över två timmar i det stora hörnbadkaret och pratade, sjöng och stollade. Innan dess hade vi kollat på finalen av min favvorit program - jakten på julia. Jag vet jag låter jätte töntig i mångas öron men jag älskar musikaler och all form av uttryck och jag älskar både Lisett och Frida, de två sista finalisterna som utstrålar så mycket (Fridas glöd, rakhet, självklarhet och mjuka kärleksfullhet och Lisetts exakthet, precishet, äkthet och detaljfullhet) jag älskar helt enkelt att se på när folk uttrycker känslor, i både dans, teater och sång! Men tjejen jag passade rollen bäst, fick den. Som tur var. Jag bara håller på att dö själv när jag sitter där oförmögen att uttrycka alla mina egna känslor. 

Senare på kvällen var jag så full av överskottsenergi att jag inte visste vart jag skulle bli av. Jag hoppade runt, piruettde (så gott jag kunde då, det innebar att bokhyllor och väggar emellanåt var farligt nära att slå mig i huvudet), rullade runt på golvet och akrobaterande (så säger man inte va?). Efter det hoppade vi ner i badkaret. Och efter det satt vi och pratade till halv fem på morgonen/natten - vilket man vill. Jo, jag glömde en sak. När vi var ute med Saffy gick vi till Rörsjöparken där vi tog en åktur på en karuselliknande lekställning som vi brukade åka på när vi gick i grundskolan. Den är som en sån här gungbrädsliknande grej faste en jätte enorm en med en lårbensknöl uppe i toppen så att den kan röra sig åt alla håll. Det känns som att man flyger och det pirrar i magen när man svävar över marken. Men gud vad ont vi har i rumporna idag.

I dag var Abbey och jag på kurs med, rallylydnad. Jätte roligt. Men fan vad jag måste plugga nu. Gissar att jag kommer att somna istället.

Norgeresan! Det var underbart att få återse Vissevåg igen. Om typ fyra veckor åker jag dit igen, för att vara där hela somamren lång vilket jag inte har fått in i mitt huvud än. Jag förstod det inte denna gången heller, inte förren ett tag efter att jag kommit dit och suttit i hytta och fundera över var jag befann mig. aldirg har jag kännt så. Har alltid gått och förberätt mig i veckor. Denna gången var jag inte förbredd alls. På färjan slog det mig vart vi var på väg. Och vi Vissevåg kunde jag se mig omkring och inte riktigt inse att jag faktist var där. Det kan ha och göra lite med min feber också...

Jag har fått en ny passion i mitt liv. Barn. Min kusins lilla dotter var med. Hon är ju inte stilla en sekund och är väldigt ouppfostrad och maktlysten men Gud så underbar! Men henne kände jag verkligen att jag blev Mathilde. Jag kunde slappna av. Lite som när jag är med djur. Eller när jag lyssnat på musik. Känns som att jag upptäkt en ny sida av mig själv. Jag längtar efter att få umgås med ett barn igen och jag blir så gad när jag ser ett barn. Sån dröm att få jobba med små barn på något sätt, utan andra vuxna runt omkring, då blir jag bara stressad och stålfjäder, för de är så komplicerade och obegripliga. Barn och hästar passar mig bäst. En ridskola för små barn?

Jag sitter och skriver helt andra grejor än vad skolan uppmanar en att göra. Efter att ha sett en dokumentär om vulkanen som nyss fick ett utbrott, blev jag tvungen att skriva av mig detta (men jag skulle vilja kombinera det med en film, för det är skrivet till den filmen jag ser i huvudet när jag skriver det, hittade en bild jag tyckte passade alla fall):


Här, blickandes ut över planetens i högsta grad mest aktiva områden får vi en tydlig bild av naturens omätliga och förändrande krafter. Här utspelar sig ett av naturens mest dramatiska skådespel. Genom dessa förhållandevis små varelser på två ben men med en hjärna som bär på oändliga resurser har naturen fått makt på ett aldrig förut skådat sätt. Naturen har genom denna lilla men ack så mäktiga skapelse kommit att kunna få en överblick av sig själv och till och med ett talande språk att skildra sig själv med. Naturen har nått helt nya dimensioner.

Har vi tur eller otur när vi får äran att bevittna detta mäktiga skådespeleri?

Som med allt fantastiskt finns det även en baksida som är mindre fantastisk. Skulle det vara så att denna enastående skapelse skulle visa sig vara ickekapabel till att smälta in i naturens övriga system kommer den sannerligen också att gå under av samma stora kraft som en gång skapade den. Går något snett längs vägen och ett gångjärn av någon anledning skulle visa sig ligga fel i skapelsen så faller dess roll i skådespelet bort och den intar med årmiljonerna förmodligen en annan form. Man kan skrämmande nog på sina håll idag ana en bristande del av skapelsen som möjligen skulle kunna vara början till en total urspårning.

Men än idag kan man jorden över skåda detta unga fragment av naturen som bidragit till denna nya form av framfart. Vad den är kapabel till att åstadkomma återstår att se.

Tillåt mig presentera – Naturens mest moderna och enastående kreation – Människan.

Jag avskyr rapporter! Dem känns helt fel att skriva. Man måste dela upp frågor i en massa olika kategorier och sedan presentera dem och diskutera dem på en massa ställen istället för att bara ta en sak i taget och... Åh! Jag pallar inte, allt går runt och i vartannat. Jag hatar att vara vilse i en text utan att veta hur jag ska reda ut den och kunna ta mig ut! Vill bara få den klar men det är så trögt. Jag kan bli klar men då kommer den att vara jätte dålig vilket river mig innuti någonstans. När allting ska vara så där hullerombuller så ser jag ju inte helheten!

ÅHH!! Finns det ingen krisgrupp för dem som gått vilse i sin rapport?

Det är i sådana här tillfällen som jag dras till mat. Jag har ett sug åt att fly genom att sätta mig med en bricka full av allt möjligt att äta och titta på en dokumentär eller något som sveper bort allt tråkigt man måste tas med. Men det ska jag inte göra! Jag ska gå tillbaka till min rapport och vimsa omkring lite till. Klockan 14.00 ska jag tillåta mig själv att äta, LITE. Får försöka ha lite pli på mig själv.

I övermorgon på morgonen åker vi iväg till älskade Vissevåg. Jag ska få uppleva min första nationaldag i Norge. Men mest av allt ser jag framemot att återse Oxum, Håltåsen, gräsmattan under äppelträdet som jag ska kratta fin och stranden, vår lilla fallfärdiga brygga som alltid är så spännande att gå ut på.

Men först, imorgon, vilket känns som en ENORM stressfaktor, ska jag åka in till Svalöv. Jag ska bara prata lite med min kära mentor men själva grejen får mig nästan att gå ur limningen och drar ner på allt jag känner tills dess. Allt sådant, all vetskap om tillfällen då jag måste ge mig ut i samhället får mig att känna mig låg.

Så, tack för mig, nu återgår jag till rapporten. UTAN MAT OCH VATTEN!

Om vi tar det senaste dygnet till exempel. Jag gick och la mig igår med ont i halsen, vaknade med riktigt ont i halsen, haft ont i halsen hela dagen. Missat Yogan. Kämpat mot min vilja med att försöka plugga, fått gjort en del. Rapporet kör runt mig hjärna som i en mixer. Det är så många delar i min dumma undersökning som bara inte går ihop för mig. I etologin. Alla jämförelser hit och dit, jag blir galen! Imorgon ska jag helt enkelt bli klar med den dumma, så får det blir som det blir! Nu vill jag inte ha den över mig fler dagar. Måste börja med allt annat. Ska gå och lägga mig nu så att kroppen kan bekämpa den dumma lilla bakterie som dummar sig i min hals.

Nej ush, denna dagen var inte rolig. Ja juste, exemplet! Vad var det nu jag tänkte på? Äh jag minns inte. Allting kör omkring i huvudet på mig. Kanske är det därför det varit så jobbigt att få ihop rapporten idag, för att jag inte är i form. Var det därför också som jag var helt förvirrad på rallylydnaden igårkväll? Jag trasslade in mig i mig själv, blandade ihop alla skyltar och tappade godis och gud vet vad jag sysslade med. Abbey verkade undra vad det var med mig. Hon kopplade mest bort mig, inget sammarbete blev det. Får se hur det blir på vardagslydnaden imorgonkväll.

Tänk om denna dagen var ett liv, mitt liv. Då skulle jag ha ägnat mitt liv åt att brottas med mig själv. Emot min vilja, emot min känsla, emot min hälsa, emot mitt liv.

Don't breathe too deep
Don't think all day
Dive into work
Drive the other way
That drip of hurt
That pint of shame
Goes away
Just play the game

You're living in America
At the end of the millenium

You're living in America
Leave your conscience at the tone

And when you're living in America
At the end of the millenium
You're what you own

ROGER
The filmmaker cannot see

MARK
And the songwriter cannot hear

ROGER
Yet I see Mimi everywhere

MARK
Angel's voice is in my ear

ROGER
Just tighten those shoulders

MARK
Just clench your jaw til you frown

ROGER
Just don't let go

BOTH
Or you may drown

You're living in America
At the end of the millenium
You're living in America
Where it's like the twilight zone

And when you're living in America
At the end of the millenium
You're what you own

So I own not a notion
I escape an ape content
I don't own emotion- I rent

MARK
What was it about that night

ROGER
What was it about that night

BOTH
Connection- In an isolatiing age

MARK
For once the shadows gave way to light

ROGER
For once the shadows gave way to light

BOTH
For once I didn't disengage

[following two sung almost at the same time]

MARK
Angel- I hear you- I hear it
I see it- I see it my film!

Roger
Mimi-I see you- I hear it-
I hear it-
I hear it my song

[following two sung almost at same time]

MARK (On the phone)
Alexi-Mark
Call me a hypocrite
I need to finish my
Own film
I quit!

Roger
One song glory
Mimi your eyes

BOTH
Dying in America
At the end of the millenium
We're dying in America
To come into our own

And when you're dying in America
At the end of the millenium
You're not alone

I'm not alone
I'm not alone

Idag läste jag om Andrea Bocelli som jag skrev om igår och läste då att hans ordspråk är följande: "Du ser endast klart genom ditt hjärta. Skönheten är osynlig för blotta ögat." Mitt snack om att se innåt och allt prat ur min nattmössa var tydligen inte så galet ändå. =)

Har suttit i timmar nu och bara lyssnat. På musik. Det är som att simma i luft. Som att dyka genom främmande nya landskap fulla av ljus och färg. Som att simma i genom atmosfären och röra sig viktlöst i alla rörelser kroppen kan och mer. Man förlorar helt kontakten till världen när man istället försvinner in i denna sinnesliga värld av toner som syns som regn på himlen. Och när ljuset reflekteras i det bildas musiken som vi hör, och ser, och känner. 

Vissa är helt otroliga att höra på. De kan med sin röst öppna upp till denna värld. Även andra instrument än rösten, som kvinnan i klippet som spelar fiol. Jag hittar inga ord för det hon spelade. Josh Groban är som en ventil till själva tiden. När han öppnad sin röst öppnar han en lucka till rummet där tiden är. Där all tid är på samma gång. Där antiken, medeltiden, romantiken och nuet är samma. Tidens privata rum där den håller till när den inte är i sändning. Där man kan hitta tiden på dess privattid. Hans röst öppnar allt. Den öppnar upp till det djup som är de lanskap där man kan simma i luften. Även hans ögon är en källa dit. Han är en ventil. Och jag kan inte beskriva honom bättre än att han är tidlös, och all tid på samma gång. Med hjälp av hans röst kan man uppleva den tid vi läser om i historieböckerna. Kanske är det delvis filmen Troy som gav mig denna känsla? Låten och hans röst satte sig väldigt djupt i mig när jag såg den filmen.