Ibland känns det som om allting bara ska upphöra att existera. Jag är rädd. Men vet inte varför. Som om jag ska lösas upp, smälta ihop med allting omkring mig, luften och tiden. Som att jag förlorar kontrollen över min kropp. Att jag helt plötsligt blir ska bli förlamad i hela kroppen och att alla organ och hela kroppens system bara ska sluta fungera. Just nu ligger den känslan rätt nära. När jag är ensam blir den värst. Jag tänker att det kanske är så det käns när man ska dö. Och jag vill inte dö ensam. Jag vill inte dö alls. Jag antar att det sitter i psyket, men hur vet man det?

Min teori som jag tänkt kan vara orsaken är att det är stressen som jag haft nu en lång period. Jag har haft några ångestattacker och jag antar att kroppen stressar upp sig och hjärtat slår fortare udner dessa. Jag blir så rädd när jag känner denna känsla nuf för ifall det skulle komma tillbaka. För varje gång jag känner min kropp bli ansträngd, fysiskt, när jag går i trappor eller dansar eller så så stelnar jag plötligt bara till och får en sådan dödkänsla. Kan det vara så att hjärnan reagerar på att hjärtat slår fortare och så vidare och att det kopplas till den tanken (som en reflex) som ligger närmst vilket är de minnena från ångestattackerna då jag tror att jag ska dö? Jag hoppas det är något sådant och att det inte är så att jag verkligen känner att jag ska dö.

Jag antar att jag skriver det är för att... jag vet inte. Men ifall jag dör innan jag pratat med någon så har jag allafall berättat det på något sätt. Jag hatar att vara ensam nu för tiden.

Hur käns det när man håller på och ska dö?