Jag sitter och skriver helt andra grejor än vad skolan uppmanar en att göra. Efter att ha sett en dokumentär om vulkanen som nyss fick ett utbrott, blev jag tvungen att skriva av mig detta (men jag skulle vilja kombinera det med en film, för det är skrivet till den filmen jag ser i huvudet när jag skriver det, hittade en bild jag tyckte passade alla fall):


Här, blickandes ut över planetens i högsta grad mest aktiva områden får vi en tydlig bild av naturens omätliga och förändrande krafter. Här utspelar sig ett av naturens mest dramatiska skådespel. Genom dessa förhållandevis små varelser på två ben men med en hjärna som bär på oändliga resurser har naturen fått makt på ett aldrig förut skådat sätt. Naturen har genom denna lilla men ack så mäktiga skapelse kommit att kunna få en överblick av sig själv och till och med ett talande språk att skildra sig själv med. Naturen har nått helt nya dimensioner.

Har vi tur eller otur när vi får äran att bevittna detta mäktiga skådespeleri?

Som med allt fantastiskt finns det även en baksida som är mindre fantastisk. Skulle det vara så att denna enastående skapelse skulle visa sig vara ickekapabel till att smälta in i naturens övriga system kommer den sannerligen också att gå under av samma stora kraft som en gång skapade den. Går något snett längs vägen och ett gångjärn av någon anledning skulle visa sig ligga fel i skapelsen så faller dess roll i skådespelet bort och den intar med årmiljonerna förmodligen en annan form. Man kan skrämmande nog på sina håll idag ana en bristande del av skapelsen som möjligen skulle kunna vara början till en total urspårning.

Men än idag kan man jorden över skåda detta unga fragment av naturen som bidragit till denna nya form av framfart. Vad den är kapabel till att åstadkomma återstår att se.

Tillåt mig presentera – Naturens mest moderna och enastående kreation – Människan.