Vad är din hjärtefråga?

Så frågade de i en undersökning på passagen. se där jag kollade på en annons precis. Det ploppade upp en sån där liten ruta med röstning, den var i vägen och det gick inte att kryssa ner den - jätte frustrarande! Så jag kollade på vad det var, precis enligt planerna till dem som skapat den och så klickade jag någonstans i ett försöka att få bort det. Då kom resultatet upp och jag såg till mig förskräckelse att miljön bara hade 22 röster(!) medan arbete och näringsliv hade 81 i röster och social trygghet 80 (alltså de två frågorna som handlade om en själv).

Det är ju tur att det finns hjärtan för alla frågor. Men miljön! Den borde inte ens blandas med de andra frågorna. Det är huvudfrågar. Utan en gynsam miljö är vi inget. Det finns inget samhälle som kan fungera i en värld där naturen är förstörd. Där gifter blandats sig med naturen och allting som vi kallar kretslopp och ekosystem fallit sönder, där finns ingen välfärd, inga skolor, inga sjukhus, inga äldreboenden, ingen kultur finns kvar, jämställdheten och all rättvisa är bortglömd av människors desperata försök att överleva, för där finns ingen social trygghet, man kan inte vårda varandera i en väld där miljön fallit sönder. Det finns ingen att betala sin skatt till ens! Där finns dock jävla massa arbeten men hur vet vi hur vi ska arbeta om vi inte engagerar oss i miljön nu? Förstörs miljön, förstörs balansen i naturen, förstör den föstörs balansen i mänskligheten och i samhällena.

Där fick ni en lite långsynd bild av vad som händer om vi inte röstar på miljön som hjärtefråga på passagen.se!

I Norge målade jag jätte mycket. Men fan, jag kan aldrig ha tålamod nog att få klar någon. Denna ovanför är den enda som jag bestämde mig för att göra klar och faktiskt avslutade. MEN den är inte klar för det! När jag ser den nu ser jag ju att det inte alls är klar, den har ju knappt någon färg ens, för det första. Det här fotot är dock inte taget efter det att jag ansåg mig vara "klar" kom jag på nu, jag kämpade på ett tag till innan jag med en suck la i från mig penseln. Nu ska jag sätta mig och måla igen. Ska låna pappas Akryl och göra ett helporträtt av Angus på duk. Har aldrig målat med akryl förr. Ska bli riktigt roligt! Jag tycker akryl verkar skit kul, men jag vet inte vad jag tycker om plastfärg med massa gifter i...

"Det märkliga är ju att man måste vara väldigt stark om man vill ha hjälp när man är svag."

Sagd av någon som var citerad i någon bok jag läste i somras.

Igår sminkade jag mig. Det är inte varje dag det. Senaste gången var på min student. Innan det på min födelsedag. Innan dess var det över ett år, närmare två år sedan jag sminkade mig. Och då gjorde jag det ordentligt. Stod i nästan två timmar framför spegeln och pillade med örontopsar runt ögonen och särade ögonfransar med nålar. Jag tycker det är roligt att sminka mig. Det är som konst. Anledningen till att jag inte gör det vardaglien är att jag tycker att det är absurt hur mycket skönhetsprodukter som konsumeras i världen. Jag ser framför mig alla dessa plast förpackningar av oliaks torlekar, tjocklekar, färger och former. Som tillverkas, förbrukas och sedan slängs på en hög för att förvandlas till gift som öser ner över naturen. Det är så jag ser det alla fall. Jag har knappt köpt något sådant på över två år. Allt jag köpt är några hudlotion, schampo och deo. Ibland blir jag sugen på att köpa något mer. Men så blir det inte av och det är väl lika bra det? 


En bild jag tycker är rolig är denna - den vänstra sidan av hyllan är min lillasysters, den högra är min. Satt där på sängen och såg detta, log för mig själv, tog fram kameran. Allt jag samlat på mig under sommaren av senar och snäckor, växter som skulle hem och artbestämas, allt fick trängas ihop där näm Majs kom upp och skulle flytta in i rummet med alla sina produkter.



Men hur som hälst igår sminkade jag mig! Jag bara kände för det helt enkelt. Och så fotograferade jag mig också. Kanske för att bekräfta för mig själv att jag inte blivit så mycket fulare. Att jag fortfarande kan vara söt fast jag inte sett det på länge. Dock så är det så att det krävs 100 bilder för att på 1 bra foto på mig. Men jag fick några jag tycker om, och jag ska lägga upp dem här. Nej jag skojja - det ska jag inte. Eller jo, en. Men nu när jag ser mig själv med smink känner jag mig bara dum. Ska jag sminka mig nu måste jag sminka mig på ett annat sätt. Jag ser ut som 14 på fotot, gör jag inte? I Norge på biblioteket så frågade dem mig hur gammal jag var, ifall jag skulle få barnkort antagligen. Och då hade jag inte ens sminkat mig fjortis-style!



Kan lägga upp detta med. Här ser jag inte sååå barnslig ut tycker jag, 17 kanske? Men jag både är och ser barnslig ut, det är något jag tycker om med mig själv. Vuxen blir man alltid förr eller senare. Sägs det alla fall... Det är sjukt hur stor skillnad det kan bli beroende på ljus och vinklar. Kanske kan lära mig lite sånt så att jag inte behöver bli deprimerad varje gång jag ser ett foto av mig själv. Fast, äch vad ska jag på bilder och göra? Jag trivs bäst i verkligheten, för det mesta.



 

Min mörka händelselösa vardag har fått en del ljuspunkter. Jag ska börja på Feldenkrais och bli hjälpt med att komma i balans psykosfysiskt. Hitta tillbaka den naturliga balans som vi alla föds med men som riskerar att förtvina i ett stressat samhälle, vilket är vad som skett när det gäller mig. Jag ringde till och med dit idag för att bestämma en tid det datumet som min mamma skaffat åt mig. Jag som har världens telefonskräck. Jag satt en stund med telefonen i handen och tittade på telefonnummret en miljon gången innan jag vågade trycka på ring-knappen. (Siffrorna kunde ju ha blandats ihop sedan senaste tolv gångerna jag kontrollerade numret) När hon sedan svarade blev jag helt ställd och kastade ur mig något om vem jag var, mina planerade meningar var som bortblåsta. Men när jag väl ringt så brukar det flyta på mer eller mindre naturligt, eftersom det finns en andra part i samtalet, inte bara jag, vilket betyder att allt inte hänger på mig, jag svarar ju mest på frågor. Jag har ett till samtal att ringa idag, till en kund. Men honom har jag träffat förut så det är inte helt dödshemskt. Bara nästan. På ett sätt är det värre att ringa kunder, för där är det jag som ska ställa frågor och bestämma saker.

Jag har bestämt att jag ska utsätta mig själv för mycket jobbiga saker nu framöver. Inte förrän man ger sig ut i hemskheterna kan någonting hända. Och jag vill att saker ska hända. Jag ser fram emot att ta feldenkrais lektioner (de ser en inte som patient utan som en elev som kommer sig för att lära sig själv hitta tillbaka till sin balans och harmoni med kroppen).

De andra ljuspunkterna ska jag nog presentera så småning om med...

Nu i helgen är det Holmahelg på Holma! (Vilken förtjusande mening) Det känns som det mest perfekta tillfället. Jag har sett fram emot att nu när jag slipper skolan kunna ägna mig åt sånt jag tycker känns rätt. I sommar bestämde jag mig - nu ska jag ta reda på vad Mykorrhiza håller på med nu för tiden och försöka vara med så mycket som möjligt. Mykorrhiza är det jag känner till som rör sig närmast mitt hjärta. Och så som om det vore ödet ska de ha ett möte nu precis när jag börjar min höst (med höst menar jag inte årstiden höst utan perioden höst - det är fortfarane sommar!), där alla uppmanas att komma för att planera framtiden, nya projekt och fixa med odlingarna + övernattning. Jag blev så posistiv. Ännu mer än jag var innan. Och tänk vad glad K skulle bli. Vi som har gjort detta tillsammans. Men ikke! Hon ville inte! Trots att jag hade mina aningar (hon har förändrats ruskigt mycket) så höll jag på att sätta i halsen när jag läste smset. Hur kunde K inte vilja(!) åka till holma, och för ett sånt här unikt tillfälle! Och jag insåg konsekvensen av detta - jag ska inte dit...

Social fobi tror jag utvecklas hos vissa människor som har anlagen för det därför att vi lever som vi gör i vårt samhälle. Det är så stort alltihop. Det har ingenting med blyghet att göra. När det gäller mig är det dessutom inte bara den här fobin som gör det svårt för mig i sociala situationer. Det är något mer. Något jag tror ligger till grund för fobin och all spänning som den för med sig.

Nu känns det övertrist (undertrist?). Jag kan inte gå dit ensam. Inga fysiska hinder existerar med dock så många psykiska. Viljan ja... "om man vill tillräckligt mycket så kan man". Nej, om man har för kraftiga spärrar så samlas viljan upp som i vattnet i en sluss och man håller på att explodera! Strömmar ilar omkring i kroppen och man spänner sig rent fysiskt. Det känns som om man är på väg någonstans för hjärnan meddelar en om att man ska något, för man vill något, men man stoppar upp allting istället för att förbereda sig för att det man vill ska att hända. Stress bildas. 

Det känns så löjligt! "Det är väl bara att gå dit!?". Hela tiden sviker jag mig själv med att tänka den tanken. Lika nedtryckt blir jag varje gång jag tänker den.

Fast det har varit värre andra gånger. Jag tänker inte släppa min positiva inställning som jag byggt upp under sommaren. Jag ska kämpa för att behålla ett lugn inom mig, ett lugn som jag dock inte har änn, men hade tänkt skaffa mig. Jag ska inte låta saker slå ner mig. På något sätt kommer jag att hitta en väg som leder dit jag vill. Det som är meningen blir av (lika mycket som det som inte är meningen tyvärr blir av).

Åh det är en sak jag måste skriva om. Tar det i ett inlägg för sig. Det slår mig hela tiden, hårt(!) och jag måste få uttrycka mig om det på något sätt. Det här med att bloggen skulle slippa vara dagbok kan den glömma. Jag skriver ju ifrån där jag befinner mig. Jag befinner mig inte på klimatfronten just nu. Har ingen aning om vad som händer där.

Ær på besøk hos mammas kusin Unni och hennes man Are. De sitter och tjattrar på køket (mest mamma och Unni, de kan nog konkurera rtt bra i en tjæattertævling, om det nu existerar), jag sitter på stua, har fått låna PCn før att kolla mail och dyl. Passar på att skriva det førsta blogginlægget på evigheter. Men vi ska nog snart ut till hytta igen, Brattås dær de bor ligger bara på andra sidan fjorden, så vi har rætt næra hem. Hundarna sitter och piper på verandan, Are ær allergisk. Det ær en fin kvæll. Åsarna på andra sidan vattnet, som utgør utsikten genom fønstret ær fint færgade av kvællssolen.

Vi kommer hem till Malmø på søndag. Det ær med blandade kænslor. Jag kommer sakna naturen något fruktansvært. Men jag kan komma igång och gøra saker. Jag ser fram emot att hælsa på Mykorrhizagænget och kolla vad som hænt på græsmattan vid annelund dær de børjat odla. Det ær det jag ser fram emot mest. Och så komma igång med dogwalkingen. Træffa de nya hundarna. Och så ska jag ta mig tid att skriva mycket!

Jag har bestæmt att det ska bli en bra pch fin høst i år. Passar bra efter en bra och fin sommar, som inte ær slut æn! Nu vet jag inte vad jag ska skriva. Jo, jag har bestæmt mig før att bloggen åter ska få bli en "klimatblogg" och inte någon dagboksblogg som den råkat bli nu den sista tiden då jag inte haft tid att engagera mig i någonting. Jag ska aldrig aldrig tillåta mig att gøra sådant som hindrar mig från att vara engarerad och sætta mig in i sådant jag kænner før! Som att gå dumma strunt utbildningar om hur man bytar hamsterburar. Men nu ær jag djurvårdare och nu ær det så. En djurvårdare som låter hunden sitta på verandan och pipa. Nu måste jag nog gå ut till henne. Angus sover i en stol. Men Abbey protesterar då och då. Tyckte jag hørde mamma næmna något om klockan också så det ær væl dags att fara tillbaka till Vissevåg nu. Snart. Det tar ju alltid sin lilla stund innan de verkligen reser sig från bordet før att prata klart i hallen och till slut øppnar dørren och sæger hade en sista gång.

Næsta vecka då jag åter ær i Sverige efter sju veckor hær børjar bloggen updateras med nya typer av inlægg. Och Globalthought læmnar sin tid som dagbok bakom sig. Æven om den kommer att vara lika personlig som vanligt, så klart.