I några veckor nu har allting gått så snabbt. Våren har för tusan kommit. Den är här. Och det känns lika otroligt som alltid. Det är nästan overkligt när vintern släpper sitt grepp. Som något man inte trodde skulle ske. Men nu sker det. Nästan alla träd har nu små gröna blad. För ett par veckor sedan höll såg man de första små knopparna spricka. Detta är en underbar tid. Den ljusa, varma och lätta halvan av året visar sig nu på farstubron och väntar på att göra enté. Norgekänslorna bubblar under ytan, mer än någonsin.

En sak som ständigt hotar denna känsla är stressen över att bli klar med allt plugg i tid. Det känns både psykiskt omöjligt, men kanske ska jag lyckas med hjälpen från min älskade mamma. Hon hjälper mig, agerar informationssökare åt mig och ger mig översikter och allt vad det är. Med henne är allt möjligt. Grejen är bara att jag har knappt fyra veckor och en lång lista med uppgifter och prov som inte ens är påbörjade. Hela kursen samhällskunskap är knappt ens påbörjad. Det är så mycket! Nu sitter jag och knåpar ihop en rapport i etologin. Islam är helt färdig nu. Fortfarande har jag ett par uppgifter kvar i religionen dock. Jämföra ett par religioner och sedan tolka en text ur nya testamentet. Ush ju mer jag tänker desto mer uppgifter kommer jag på. Bäst att forstätta med rapporten. Var bara tvungen att skriva av mina vårtankar.


weheartit.com

Sitter här och sitter. Nyheterna står på, en massa eländigheter. Varför aldrig ett nyhetsprogram med goda nyheter? Är inte det minst lika viktigt att visa? Jag känner att jag ätit lite för mycket till middagen. Det är en obehaglig känsla att känna sig proppfylld i magen. Jag älskar känslan av att magen är platt och tom, men ändå inte så att man är hungrig. När man har ätit så där precis lagom i flera dagar i sträck. Vi har fått en massa måltidsersättningar hemma så till lunch åt jag en "chokladkaka" som skulle ersätta en måltid. Till frukost åt jag ett knäckebröd. Men när jag sedan kom hem åt jag en massa middag plus en till choklad kaka och en clementin. Varför skriver jag sånt här!?

Nej nu tror jag att jag somnar sittandes här på schaslongen (stavning?). Ska gå och pusse tänderna, lägga mig i sängen, öppna en bok, stänga en bok, släcka lampan, försöka skingra tankarna, försöka andas regelbundet och avslappnat och hoppas på att somna. Nattnatt! 




Härlig bild va?



weheartit.com

Jag överlevde APU-perioden! Tro det eller ej men jag fick toppbetyg. Jag trodde hon bara skulle kommentera alla småfel jag gjort under veckorna men istället satte hon högsta nivå på allt och skrev ett jätte fint helhetsomdöme. Hon skrev att jag var en mönsterelev, att hon hoppades att jag skulle välja yrket för att jag skulle kunna bli en förstklassig hundtrimmare, att jag handskas lugnt och sansat med hundarna och att jag även har ett fantastiskt tålamod. När jag kom hem idag var jag jätte glad. Dels för att praktiken är slut. Och dels för att L var på bra humör idag, jag fick bara bra kritik och inga hårda kommentarer. Och så var hon skojjig och pratade med mig tillskillnad från de andra dagarna. Men det är skönt att vara frimänniska igen. Nästan fri allafall.

Abbeys ögon har blivit mycket bättre. Slemhinnorna är inte röda, de är lite mörkt rosa, mer åt det normala hållet efter bara tre behandlingar. Det bådar gott. Nu ska hon bli utställnings hund. L säger att hon har förutsättningarna för att bli champion och nu har hon erbjudit sig att hjälpa mig komma igång, lära mig visa hund och utställningstrimma. Jag har fått en översikt över trimningen fram till utställningen, vad jag ska göra med pälsen och vad jag ska träna på i övrigt fram till utställningarna den 11 och 12 september som vi planerar att vara med i. Tills dess krävs en del dock, och det är inte gratis så satsar man inte är det ingen idé. Men det hade varit roligt och spännande att se hur det går till och vad domaren säger om min Abbey. I mina ögon är hon perfekt som hon är. Ingen kan bli finare. Det skulle vara Angus då... som just nu kurade ihop sig i en liten boll intill mina ben. Abbey ligger i sin skinnfåtölj som hon helt och hållet lagt beslag på.

Nu får jag väl börja plugga igen. Etologirapporten nästa!

Det är ett helvete på trimmet. Kvinnan är psykopat besatt av att bibehålla en makt över alla hon har omkring sig. Idag blev jag så irriterad att jag inte kunde hålla det tillbaka, vilket hon bara blev glad över. "Du blev lite irriterad där" sa hon efter ett tag, "jag gillar folk med humör". Hon liksom ser på personer som en samling med egenskaper. Inte med känslor och tankar.

Igår var där en veterinär som jag numera är evigt tacksam. Hon upptäckte orsaken till Abbeys ögonproblem, vilket är följande:

"Distichiasis, felställda hår i ögonlockskanterna, innebär att det finns ett eller flera ögonhår som växer på själva ögonlockskanten eller på insidan av ögonlocket. Där ska det normalt inte växa några hår. Dessa hår irriterar ögat när hunden blinkar och bindhinnekatarr blir ofta följden. I vissa fall kan håren även ge skavsår på hornhinnan. I lindrigare fall kan man själv plocka bort dessa ögonhår med pincett. Tyvärr återkommer håren vanligen. Det kan bli nödvändigt att veterinären opererar eller bränner bort dem."

Det (hur det nu uttalas) är även ärftligt och jag ska tala om detta för uppfödaren som har likadana problem med Abbeys mamma. Hennes teori, så som hon förklarat för mig var att ögonen på grund av huvudets avlånga, smala karaktär inte får plats i själva ögonhålan och att ögonvrån blivit utdragen vilket får till följd att smuts samlas i ögat. Därav allt detta slem som ständigt bildas och samlar på sig ännu mer smuts som ligger och sliter på ögat. Jag hoppas nu över hela mitt hjärta att inte ögoninfektionen blivit kronisk. Hon har haft irriterade ögon sedan hon var någon månad gamal. Nästan ända sedan jag fick henne 10 veckor gamal tror jag. Nu behandlar jag med ögondroppar i några dagar som veterinären skrev ut till mig och så får jag plocka bort de här små minimala håren med hjälp av pincett och pannlampa var tredje vecka. Hoppas inte operation kvävs i framtiden. Men gud vad skönt att äntligen veta orsaken. Aldrig hade jag kunnat tänka mig att hår kunde växa där! Uppe på självaste ögonlockskanten.

Vill inte vill inte vill inte!! Vill inte gå och lägga mig. Orkar inte orkar inte orkar inte!! Orkar inte en till dag på trimmet. Orkar inte en till dag istängd bland folk, instängda folk. Vill vara i frihet, med fria folk. Vill inte vill inte vill inte somna, vill inte vakna. Inte vakna för att sova. Vill vakna för att leva!

En ny header är kommen. En rosheader med rosor från Vissevåg. Synd att den hamnar så snett, men jag orkar inte göra något åt saken. Det finns saker som är viktigare för tillfället. Att bli klar med islamuppgiften till exempel. Har en fråga kvar på del ett sen ska jag gräva ner mig några cm i del 2. Ska försöka att hålla mig precis under ytan och inte gräva ner mig för djupt för då blir jag aldrig klar. Del två i islamuppgiften handlar om kvinnans roll och vad som står om detta i koranen. Det ska bli intressant.

Igår blev jag lie nostaligiskt när jag skrev om hur muslimerna påverkas i sin vardag av sin religion. Jag mindes tillbaka på tiden med min pojkvän och hur det var att umgås med honom och hans familj. Jag verkligen ansträngde mig för att minnas allt och skrev ner minst tre A4. Sedan hamnade jag på youtube lyssnandes på Nancy Ajram och blev riktigt nostalgisk. Några av låtarna väcker riktiga minnen och känslor. Det hugger i hjärtat när jag hör deg. Jag hade dem på min mp3 under en lång period. Det är de här under. Jag minns de stunder då vi satt jag och han och lyssnade på arabisk musik framför datorn och han översatte och sjöng dem på svenska. Nu tycker inte att jag uppskattade det tillräckligt mycket då. Nu när jag saknar det.

När jag hade läst om kristendomen och skickat in min uppgift var det en slutsats jag dragit om religionen - Jesus var inte troende. Han var nog snarare en filosof.

Nu kommer min mamma, som också satt sig in i islam nu när jag dragit upp ämnet, och säger "Mathilde jag tror inte Mohammed var troende, han var nog bara en filosof".

Rätt komiskt...

Kanske är det så, att både Jesus och Muhammed var mer poeter än profeter? De säger så mycket fint och så mycket bra. Men människorna på den tiden förstod inte riktigt deras budskap, de tog dem på orden och missade det symboliska värdet och tanken bakom orden. Kan det ha varit så?

En muslim ska leva efter Guds vilja, denna vilja skrevs ned av Mohammad. Muhammad var en troende muslim och levde efter Guds ord. Han var ett bra exempel för folket på hans tid om hur man skulle leva för att göra Gud nöjd. Därför skrevs det ned berättelser om hans liv, och om saker han sa, för att folk skulle ha något att ta efter. En sådan berättelse ur Muhammads liv kallas Hadith. Vad jag då antar är att man inte behöver leva upp till alla exempel som tas upp för hur man bör leva, för isåfall tvivlar jag på att det finns några muslimer alls i denna värld.

Är det så att man kan välja ut några Hadith´s som man känner för att ta efter. Så att man ändå har sin kvot fylld av att ha levt upp till Guds vilja. Typ "jag väljer den här och den här och den här, det räcker nog för att komma till paradiset". I vardagen hör man "Salaam Aleikum" för jämnan. Detta är en av alla hadith som förmodligen återfinns i många muslimers hadith-urval. Salaam betyder fred, hadithen säger att man ska sprida hälsningen fred bland sig. Med andra ord ett rätt bekvämt val.

Profeten (saw) sa:
"Vid Honom som håller min själ i Sin Hand, ni kommer inte in i Paradiset förän ni har eeman (tro), och ni kommer inte få eeman förrän ni älskar varandra. Ska jag inte berätta för er något som om ni gör det kommer ni att älska varandra? Sprid hälsningen Salaam (fred) bland er."

Inte lika bekväma hadith´s hamnar nog inte lika högt upp på topplistan av de mest utvalda haditherna. Till exempel den som lyder så här:

Profeten Muhammad (saw)sade:
"Den är inte en sann troende som äter sig mätt medan hans granne inte har mat att äta"

Hur många muslimer uppfyller denna hadith måntro? Kanske så behövs inte det om man bara sagt Salaam Aleikum till hela 71 personer under dagen?

Sitter och pliggar på islam. Kom över denna berättelse på islamguiden.som och kände mig bara så tvungen att lägga upp den här. Vet inte varför egentligen, för ajg hittar inga ord att säga. Det säger så mycket själv rör upp inom en som om någon står och trampar på en slammig strandbotten. Vattnet är helt grummligt. Hela jag är grumlig inombord. Den här Abu Hanifa stampade verkligen ordentligt på botten av mig. Helt otrolgit att någon på allvar kan TRO något sådant. Men hela deras inre, deras vatten och deras botten består av något annat än ens eget. Gud vet vad!? Jag minns alla de gånger jag försökt diskutera med muslimer - det går inte! De är så annorluna, då djupt nere. Läs och se själv vad som händer i dig...


Abu Hanifa blev utmanad av en ateist till en offentlig debatt,, som stora skaror av människor hade samlat sig, till. Ateisten kom i tid med sina vänner och supportrar, men imam Abu Hanifa fanns inte där. När han slutligen dök upp, mycket försenad, bad han om ursäkt för detta och förklarade, "Jag, var på andra sidan av floden. Floden var översvämmad och jag hade ingen båt. Medan jag stod där, undrande över hur jag skulle kunna ta mig hit, föll ett träd ned av sig självt och en båt blev gjord utav den av en ren olyckshändelse. Båten rörde sig mot floden av slumpen. Jag satte mig i den och med slump igen, började den röra sig igen utan att någon styrde den och nådde hit. Så här är jag." Då sade ateisten, "Antingen är du en dåre eller så försöker du lura mig! Hur kan ett träd ge upphov till en båt genom sig självt och slumpen och hur kan den nå sin destination utan att någon styr den! Är du tokig?" Abu Hanifa sade," Om jag är tokig så är du tokigare, för du tror att denna vackra värld med en sådan variation av djur, fiskar, insekter och växter kom till genom en olycka utan att någon styrde den. Du tror att solen, månen, stjärnorna och planeterna rör sig smidigt i sina banor utan att någon styr dem! Vem kan vara en större dåre än du?"

Vill ha lite foton här på bloggen men har inga! har inte tagit foton på evigheter. Tänker att jag lägger upp en gammal teckning eller något för att liva upp bloggen.  

Sitter just nu i soffan. Tog en "paus" ut mitt pluggande. (Paus inom citationstecken pga att jag knappt ens börjat plugga. Ett avbrott kanske mer passande ordval). Nedanför mig står Angus och försöker få mig att fortsätta leka med bollen (vilket jag gjort istället för att plugga). Han tar upp den, släpper den, tar upp den släpper den, och tittar menande upp på mig med sina busögon. Duns, duns, duns hör jag bara när jag försöker konsentrera mig på det här otroligt viktiga blogginlägget. Här kommer allafall en teckning, lite slarvigt gjord dock. Hugo och Lukas är hundarnas namn. Den ena är svensk champion i spår, tror jag det var. Det ni!

Jag har märkt att jag fått bättre kondition. Inte den där vanliga konditionen man pratar om utan den konitionen som håller ens psyke igång i samhället istället för muslkerna i kroppen. (Eller något sånt). När man har bra kondition så återhämtar sig andningen snabbt efter ansträngning. Jag märker på mig att jag hämtar mig snabbare efter jag psykiskt brutit ihop nu än innan. Jag kan i smyg gråta en kvätt och sen möta skitet igen.

På trimmet blir det en hel del psykisk påfrestning. När det blivit för mycket och jag tar en paus och går ut med hundarna kan jag inte hålla tillbaka tårarna. I smyg låter jag en tår falla på någon tom gata. När jag kommer tillbaka känner jag mig sammanbiten och samlad och jag kan ta lite mer av trimtantens hårda attityd. Men innan skulle det ha tagit dagar att återhämta sig. Nu kan jag le igen efter bara en liten stund.

Fast när jag kommer hem ifrån trimmet är jag totalt slut. Jag känner mig nedstämd och allmänt trött. Som efter ett rejält träningspass, fast för psyket. Frågan är om det är något bra? En motionsrunda i skogen till exempel stärker en i längden. En dag med psykisk anspänning, stärker det en i längden eller tvärtom? 

Av erfarenhet skulle jag svarat att det snarare försvagar en. Ett logiskt svar. Men, jag har tydligen lärt mig att pusta bort det. Det känns allafall precis som när man pustar bort en fysiskt anstränging. Men det handlar säkert om andra grejor.  

Haha! Miljövänliga förlossningar... Hur sjuk är inte vår värld när bara förlossningnarna förstör miljön? Redan genom att födas har vi lyckats födärva miljön. Tur att det där sjukhuset de nämde på nyheterna allafall har miljövänligare förlossningar, känns verkligen bra. Så att vi kan födas med gått samvete.

Ibland känner jag mig totalt ounik. Som en Zebra i en Zebraflock, omöjlig att skilja ut från mängden. Jag tänker att ingenting jag tänker, säger eller gör är jag först med. Det är alltid någon av alla miljarden människor som finns och funnits genom tiderna som tänkt, sagt och gjort det samma. Och det känns så jobbigt, hopplöst och tråkigt.

Men så stöter man på en människa, eller, som i fallet som fick mig att skriva detta inlägget, ser man en människa på TV som känns så unik. Så egen. Hur är detta möjligt? Hur kan varje enskild individ, en på alla miljarder människor som finns utstråla en alldeles egen färg?

Hundra gånger om dagen hör jag ordet stress i olika samanhang. Stress, stress, stress. De påverkar oss på så otroligt många sätt. Det är nästan svindlande när man börjar tänka på det. De orsakas både av självklara saker som till exempel när vi ska ha framförande men också av till tyckes små saker, vardagliga ting, men många sådana. Jag vill skriva ett långt inlägg om stress, jag vill gå in i ordet och verkligen se mig omkring i röran. Följa varenda tråd som det är uppbyggt av och förstå vad som händer på alla de stället där trådarna korsar varandra. Men jag är för stressad.

Precis hemkommen ifrån Häckeberga. Gjorde sista undersökningen på min etologiska studie. Nu kan jag äntligen börja med rapporten. Hundarna var mycket mindre aktiva denna gången, men jag förmodar att de beror på andra faktorer. Till exempel att det var varmare denna gången. Gud vad fint väder det var! Denna gången var både mamma och Malin med ocskå. De satt och hade fika medan jag var iväg med en hund i taget, gjorde testen och gick spår med dem. Sedan plockade de vitsippor medan jag och hundarna sprang omkring. Jag kan bara inte låta bli att springa i naturen. Att springa i svår terräng och få använda huvudet för att blixtsnabbt veta var man ska sätta nästa steg. Det livar upp stämningen inombords. Det taggar upp sinnet. Att sprigna tillsammans med hundarna skruvar upp lyckan ytterligare!

Bara en liten bit ifrån där vi ställt bilen hittade jag en skrina, helt komplett bara att många delar hade lossnat ifrån varandra. Jag släpade in den där bak i bilen. Jag har länge tänkt bygga en sådan, eller kanske bygga om en till en hundskrinda. Min tanke är att Abbey och Angus ska kunna turas om att dra packningen när man går på vandringar och liknande. Kanske bara när man går till stranden. Jag gillar att ge djuren liknande arbetsuppgifter, de känner sig så viktiga. Särskilt Angus känner sig otroligt stålt av att få dra pulkan på vintern. Så fort skolan är slut ska jag bygga ihop skrindan och fixa om den så att en hund kan dra den.

Nu blev det en sen kväll igen. Det är en sak som inte går ihop för mig, jag vill få tillräckligt med sömn, men jag vill inte gå och lägga mig! Hur som hälst. Jag gjorde ett bildspel med minnen från sommaren 2008 i Vissevåg. Men nu är jag så trött så jag knappt ser något. Jag hann dock se hur resultatet blev. Fy tusan vad jag älskar den platsen.

Jag hade underbara timmar i denna hagen. Jag är glad att mamma fotade mig i smyg när jag stod där med hästarna. Hästar är fantastiska. Där kommer jag, en helt främmande varelse in i deras hage. Efter några minuter står vi och kliar varandra, litar på varandra. De blev mina bästa kompisar den midsommarn.

Jag tycker det här varit dåligt med foton på bloggen på sistone. Så därför blev det ett sådant hära inlägg.