Har suttit i timmar nu och bara lyssnat. På musik. Det är som att simma i luft. Som att dyka genom främmande nya landskap fulla av ljus och färg. Som att simma i genom atmosfären och röra sig viktlöst i alla rörelser kroppen kan och mer. Man förlorar helt kontakten till världen när man istället försvinner in i denna sinnesliga värld av toner som syns som regn på himlen. Och när ljuset reflekteras i det bildas musiken som vi hör, och ser, och känner. 

Vissa är helt otroliga att höra på. De kan med sin röst öppna upp till denna värld. Även andra instrument än rösten, som kvinnan i klippet som spelar fiol. Jag hittar inga ord för det hon spelade. Josh Groban är som en ventil till själva tiden. När han öppnad sin röst öppnar han en lucka till rummet där tiden är. Där all tid är på samma gång. Där antiken, medeltiden, romantiken och nuet är samma. Tidens privata rum där den håller till när den inte är i sändning. Där man kan hitta tiden på dess privattid. Hans röst öppnar allt. Den öppnar upp till det djup som är de lanskap där man kan simma i luften. Även hans ögon är en källa dit. Han är en ventil. Och jag kan inte beskriva honom bättre än att han är tidlös, och all tid på samma gång. Med hjälp av hans röst kan man uppleva den tid vi läser om i historieböckerna. Kanske är det delvis filmen Troy som gav mig denna känsla? Låten och hans röst satte sig väldigt djupt i mig när jag såg den filmen.

En annan helt underbar röst är ju Andrea Bocelli. Det här landskapet där man tar sig fram genom luften, det är hans hemland. Han befinner sig där hela tiden. Han är känsla. Och ödmjukhet. Kanske är det faktum att han är blind och alltså inte ser denna världen ännu en orsak till att jag får den känslan av honom. Han utstrålar något som får mig att uppfatta det så. Att han inte ser det som är i hans direkta omgivning med sinnet synen. Vi har, vad är det fem sinnen? Som alla upplever vår omgivning. Han har fyra, i så fall, men han har det sinnet riktat åt något annat. Innåt och det är där vi hittar detta landskap vilket han lätt orienterar sig igenom med sitt sinne som han istället fått vända innåt.

Nej gud vad galet det låter! Jag slutar nu för jag pratar ur nattmössan... Men lyssna på Mr Bocelli - Time to say goodbye