Tänkte att jag skulle utnyttja möjligheten att presentera bloggen jag startat för min konst. Det är än så länge endast porträtt det rör sig om. Men jag har även för avsikt att sätta mig ner med färg och papper och bara låta kreativiteten flöda fritt. Det ska jag se till att göra också, men just nu är det fullt upp med beställningar. Jag tecknar egentligen porträtt på alla djur och människor men då jag började med att lägga ut bilder på hundar jag tecknat så tog det liksom fart på det området. Så hästar, katter, människor och andra djur kommer väl att dyka upp så småning om.
Men hur som helst, besök gärna bloggen! Jag håller också på att ordna en hemsida för att samla information och sådant. Bloggen håller jag uppdaterad med foton under processen från streck, till färdigt porträtt. Just nu håller jag på med en lapsk vallhund vid namn Lahkoe. Jag porträtterar av honom i blyerts på ett A4-ark. Kan ju alltid lägga upp några exempel här.
Är du som jag och vill slippa undan det ständiga pladder som ekar i ditt eget huvud? Känner du ibland att du liksom är fast i ditt tänkande? Att du aldrig kan komma undan tankarna och istället bara vara ett med det du gör i stunden, i total stillhet, ett med själva varandet? När allt du vill är att leva med total närvaro i nuet, öppen för nya insikter, inspiration och kreativitet.
Jag upplever numera en eskalad av tankar i mitt huvud. Tankarna i mitt huvud har tilltagit så fruktansvärt de senaste åren. Och då pratar jag om de tankarna som utgörs av ord, de som låter som din egen röst fast innuti huvudet. Jag kan med ärlighet berätta jag tidigare, då jag var yngre än 14 - 15 år inte haft en enda formulerad tanke i mitt huvud. Det här med tänkande fanns inte i min verklighet. Jag är inte säker på varför de uppstod, men sedan dess har det tilltagit något enormt. Det känns nästan som om alla tankar jag aldrig tänkte då kommer igen nu istället, men det är en fånig tanke.
De flesta tankar ärväldigt fåniga dock. Jag kommer ständigt på mig själv med att tänka tankar där jag förklarar saker och ting för mig själv, men det är så fruktansvärt onödigt då jag ju uppenbarligen redan förstått och är på det klara med vad det är jag förklarar, eftersom det ju är jag själv som förklarar det. Allt jag försöker förklara finns ju redan inom mig och att ägna all vaken tid med att förklara saker om ting hindrar mig ju bara ifrån att utvecklas och samla på mig nya insikter då mitt sinne är fullt upptaget med förklaringar. Är det inte mig själv jag förklarar saker och ting för uppe i huvudet så är det andra inneboende figurer, som familjemedlemmar eller bara någon mystisk skepnad som uppståt då sinnet de haft brist på andra lysnare. Och även detta är ju väldigt fånigt då det ju i jälva verket bara är jag som är där och hör.
Nej, tänkande i denna formlerade form är något jag väldigt gärna skulle sluppit. Men att kämpa emot tankarna och försöka fly undan dem har jag fått erfara är det värsta man kan göra. Kampen mot tankarna är dömd att misslyckas och slutar med att man finner sig själv i en total overklighetskänsla som kroppen reagerar på med panikångest. Detta sker troligtvis till slut då du verkligen inser att du aldrig någonsin kommer att kunna fly ifrån dina tankar eftersom du själv skapar dem i ditt huvud. Den enda utvägen är att på något sätt plocka av sitt huvud, men den drastiska metoden innebär ju som de flesta kanske förstår att man går miste om allt annat som livet har att erbjuda också. Jag vill leva, det är ju därför jag vill kunna stilla mina tankar, så där rök det alternativet.
Så vad gör man då när man vill sluta tänka? Den första viktiga insikten ligger kanske i att förstå att det verkligen är man själv som skapar tankarna. I denna insikt ligger stor kraft, och stora möjligheter. Sedan är det viktigt, som jag redan tagit upp att inte fightas emot sitt eget sinne. Att istället omfamna tankarna och inte ta dem på så stort allvar, klä istället ut dem till en pajjas och uppskatta dem för att dem tillför humor till ditt liv. När jag föreställer mig mina tankar som en pajjas så blir dem också mer lättsamma (eftersom det ju fortfarande är jag själv som skapar dem, tankarna) och det då är inte lika lätt att förvillas in i förställningen om att de är den enda sanningen eller att de uppstår ur någon mysisk yttre kraft som för in dem i ditt huvud och försöker tala om saker för dig. Det är du och bara du som står bakom tankarna.
Jag tror faktiskt jag nu börjar förstå varför jag känner mig fast i huvudet och i mina tankar. Kan det inte helt enkelt vara så att "tanke-problemet" uppstår i det faktum att jag tänker på själva tankarna? Genom att tänka på tankarna låser jag mig fast vid den, det blir nästan som om de bestod av fast materia. Exempel: "Typsikt nu kom det en tanke! Jag som ville ha det tyst och lugnt och inte bli distraherad i mitt varande." Som om det faktum att en tanke uppstod skulle vara lika med att det fanns ett fast föremål inuti mitt huvud som tog upp all tomhet jag ville uppleva. En sak som jag upplevt hjälper mig är att nästa gång en tanke kommer och jag blir medveten om den, omforma den till en bit mjuk, ”gummiaktig”, molnliknande, blå substans. Sedan formar jag den hur jag vill eller med lätthet skjuter undan den utom synhåll. Då jag gjort detta återstår bara en befriande känsla, en upplevelse av att själv kunna avgöra vart fokusen ska ligga och vad fantasin ska ta för uttryck.
Jag kom precis på ett nytt knep som kanske kan hjälpa, vilket är som följer; Tänk inte på tankarna som flera tankar utan tänk på dem som "Tanken". Vi kan välja att se på tanken hur vi vill. Genom att förställa oss att själva tanken är ett enda stort inre fenomen (vilket ju kanske i själva verket är precis vad det är när jag tänker efter) är det inte lika stressande för psyket som när det ska försöka hålla koll på "alla de där tankarna" som far runt i huvudet. Det blir lättare att hantera när man tänker på det som "tanken", tanken som bara "ser" eller "visar oss" olika bilder eller "talar om för oss" olika ting. Tanken är envänlig form som bor inom dig och som du ibland väljer att lägga ditt fokus på och ibland väljer att flytta ditt fokus ifrån.
Foto: weheartit.com
Det sista och mest kraftfulla sättet för mig har varit då jag fokuserar på den närvaro som lyssnar på tankarna. När detta händer känner jag nästan en överväldigande känsla av att komma hem. Det finns inte några riktigt bra sätt att förklara det på, men det är en känsla. Du har säkert upplevt den själv och om inte så lägg inte så stor vikt vid detta. Jag själv har bara upplevt detta då det kommit av sig själv, det har aldig gått att uppnå när jag varit uppe i varv eller stressad. Så sträva inte efter att "komma dit" utan bara fortsätt leka med dina tankar, med din fantasi och skaparkraft. Träna på att flytta fokus inne i ditt sinne, samt att öva upp din fantasi vilket kan hjälpa dig behålla och förflytta fokus, så kommer du helt naturligt så småningom att kunna fokusera på den tomhet och tystnad som lyssnar och är närvarande inom dig. Tanken är lika naturlig i ditt sinne som molnen är på himlen. Inte förrän vi låter dem komma kan vi också låta dem gå. Släpp taget och låt istället skåda formaturen av tankarna så som du skådar molnen på himlen. Och vila i vetskapen om att du när som hälst kan välja att fokusera på något annat, vare sig det är något yttre, som ett träd, något mentalt, som din fantasi eller om det är något oändligt, som den stilla och eviga narvaron inom dig, bakom tankarna.
Samanfattning:
· Försök inte fly ifrån dina tankar
· Tänk på att det är du som tänker tankarna och kan välja att ändra fokus till något annat när du vill
· Lägg inte så stort allvar vid tankarna, se dem som din egna personliga clown som livar upp ditt liv
· Omfamna dina tankar med kärlek
· Fokusera inte på dina tankar när allt du vill är att tysta dem, på det sättet håller du dig bara fast vid dem
· Förvandla tanken till en mjuk substans (i valfri färg) som du kan forma hur du vill, och du har automatiskt ändrat fokus
· Öva upp din fantasi genom att medvetet skapa olika saker, och situationer i ditt huvud
· Se tanken som "tanken med stort T" , "tanken i ditt liv", "din trogna tanke" och inte "alla dessa tankar!!".
· När du tränat upp ditt fokus, prova att rikta ditt fokus mot den/det som lyssnar till tankarna
Idag har jag varit här på gården uppe i Nordland i precis två månader. Men tidslös som jag är så känner jag inte riktigt av vad det innebär. Jag tänkte skriva ett litet inlägg idag men nu blev klockan så mycket efter chattande med vänner och familj få facebook så jag får återkomma hit en annan dag och skriva om vad som hänt och känts de senaste veckorna. Ska passa på att ta massa foton också för om någon vecka åker jag härifrån. Jag känner att jag är klar här. Jag kommer sakna naturen och djuren så sjukt mycket. Men jag ska komma tillbaka till denna naturen. Tills dess ska jag försöka hamna på gårdar som är mig "mig". Vägledd av mitt hjärta ska jag ta mig fram och hamna där jag hamnar.
Jag ser så fram emot en stämningsfull jul hemma med älskade familjen på Möllevången. Och en traditionell nyårsafton med Pia och Bo. Och att få hänga med Nonna och Gocki i deras nya undervåning, haha! Kanske sova över någon natt med Abbey och prata om allt som hänt här uppe. Det hade varit så fint...
Jag måste bara klara den här resan hem. Och jag hoppas att jag klarar det utan en brännande magkatarr och trötthet som gör att jag nästan1 svimmar. Nej! Jag måste försöka stanna i något slags centrum innuti mig. Bara jag får sömn innan så måste det gå. Det måste!
Ja, jag får skriva mer en annan dag. <3 Får inte glömma bort min kära blogg som innehåller så mycket minnen. Måste fortsätta samla på min minnen här.
Den 27 oktober var det en månad sedan jag anlände med hund och en enorm resväska till gården på ön. Nu är det snart fem veckor sedan och jag känner att jag smått börjar anpassa mig. Orden smått ska dock undersrykas i den meningen. Efter åratal med ett väldigt stillasittande stadsliv, bortsett från ridlektioner, med timmatal i skolbänken och framför datorskärmen är detta livet något helt annat emot vad jag fysiskt anpassat mig för. Bara att bära kläderna känns vissa dagar näst intill omöjligt. Idag är en sådan dag. Jag drömde väldigt vilda drömmar inatt, kanske därför. Ja, inatt var jag en häst som var ute och flög i stora skogar och över vild natur. Samtidigt som det var underbart att flyga var det väldigt obehagligt att vara jagad av någon ont varelse som ville förinta mig. Dessutom var det flertalet andra drömmar som tog krafterna ur mig denna natt. Så när morgonen kom och jag upptäckte att regnet strilade utanför det lilla huset jag bor i med min hund och jag insåg att jag skulle få bära de blytunga regnstället, var det inte så frestande att gå upp.
Men tiden har börjat gå igen. Och med den en puls, som har rytmen av de rutiner som får dagarna att gå här. Jag är glad att jag följde mitt hjärta och hamnade på en levande plats som den här, där naturen lever runt omkring en. Och att ta nästa steg, ut i naturen, känns inte så avlägset längre.
Hela tillvaron, som innan, under alla år utgjorts av en konstant, och extremt tät och orubblig massa, innehållande allt mellan himmel till jord, har nu på senare år exploderat i en stor "big bang", till att nu visa sig innehålla inte bara allt, men även himmel och jord, och ja, till och med bortom himmel och jord! Det har visat sig att hela begreppen "himmel" och "jord" bara är just det, begrepp! Nu är allting inte längre en orubblig massa. Det är motsatsen. Det är en flyktig omassa, ren energi som förändras i ögonblicket, hela tiden. Även jag är en del av denna förändrande energi. Och om jag bara släpper alla motstridiga krafter som håller mig tillbaka i min illusion om att jag är otillräcklig, om att livet är begränsat, att jag ständigt måste producera, att jag inte räker till utan yttre bevis på det, att jag inte har rätt att ta plats, ja allt som håller mig låst vid mina invana mönster att bete mig och tänka, om jag bara släpper det(!) så kommer jag att förändra universum utifrån kärlek och äkta kreativitet. Så länge jag är fast i rädsla, rädsla att tappa taget, rädsla att förlora kontrollen, rädsla för att dö(!) så kommer den enda förändring som sker genom mig leda mot seperation, frustration och nedgång.
Åh, allt jag vill är att åter låta kreativiteten flyta genom mig. Det är ju bokstavligt talat det som är livet. Innan var det en självklar del av mig, det kreativa. Men jag har tillåtit min egen rädsla för omgivningen, samhällets krav och framtiden tränga in mig i mitt eget ångestfyllda sinne. Till och med min kropp har tagit efter detta beteende vilket lett till smärta i olika former och nedbrytning. Och i och med detta har kreativitetens flöde genom mitt sinne nästan avtagit helt. Innan dök ideer upp, de mest fascinerande bilder, sånger, drömmar, planer och inte minst texter. Nu får detta flöde inte chans att rinna igenom sinnet, då rädslan tar all min uppmärksamhet.
Men till skildnad från ett år sedan, så har jag funnit en gnutta hopp. Och även om jag själv inte lyckas, så är jag mer än det som dör då min kropp dör. Jag är en del av något större. Jag är en del av universums eviga förändrande energier.
Men, jag vill gärna leva ett kreativt liv medan jag besitter de fantastiska möjligheter som en människokropp och en människohjärna erbjuder! Tänk vilken lycka att få vakna upp till människa en tid i universums mysitiska evighet. Det finns så mycket att göra, så mycket att forma och upptäcka. Och det är just det, som gör mig så konfrunderad ikväll. Hur ska jag, lilla jag, som känner mig så obetydlig, så osynlig och otillräcklig, hur ska jag någonsin kunna ta plats bland människor? Hur ska jag?
Kom över denna videon på youtube och tänkte skicka den vidare genom bloggen då jag tycker att han sprider en jättefin övning för att bli medveten om medvetenheten, den bakomliggande medvetenheten som i grund och botten är vem/vad du är. Och han sprider och delar mycket bra prat om saken också, som gör att man även intellektuellt kan utvecka sin förståelse för saken. En fin och bra hjälp helt enkelt! Som jag tänkte flera kunde bli hjälpta av.
Nu är jag sugen på att åka iväg till gården i Norge där jag ska jobba! Men någon vecka till blir det att hålla ut i "storstan", som allafall är aldeles för stor för mig. Idag cyklade jag och Abbey till Hööks och provade klövjeväska som passade henne perfekt! Nu ligger hon slutkörd och vilar. Kanske det blir en liten runda till hundrastgården bara för att hon ska få lite socialt idag med. Får se. Fast Angus måste också ut och röra på sig i dag.
Åh jag önskar jag kunde ge mig av ut i världen just nu, eller kanske imorgon, på en cykel (eller helst en häst såklart, eller kamel, eller både och...) tillsammans med hundarna springande bredvid och bara bege mig och bege mig och bege mig, i all evighet. Använda kroppen till max, för att bara BEGE mig. JA! Det vill jag! Bege mig över hela världen, över alla underlag, barfota, och sova under stjärnhimmel och under pressening i regnväder. Simma i sjöar på varma sommardagar och leva på frukt och grönsaker som jag kommer över när jag beger mig förbi byar och gårdar. Äta vilda bär och frukter. Fiska till hundarna som får äta deras råa kött och ben. Vackert! Hmm...
Det är verkligen sant det man säger att "den som söker han finner", eller säger man så? Något liknande va? Hur som hälst är det sant! Jag upplever det som att när man sänder ut en äkta känsla av vilja mot ett visst mål, så kommer det titt som tätt små grejor som hjälper en på vägen. Och det är sant också att man måste vilja något ända in i själen, för att det ska manifesteras in i verkligheten. Man måste VETA att det kommer hända, och vara 100 % inställd på att det kommer att hända, för att det ska hända. Och om man bara är det så händer det! Det är så häftigt! Undrar när mänskligheten ska hitta formlerna och mätinstrumenten för den naturlagen...
Den här mannen delar med sig till dig av sitt allra innersta. Jag är ganska säker på att du får ut något genom att lyssna på denna videon och att den leder dig mot harmoni i ditt liv. Ta dessa 17 minuterna och lyssna på vad han säger och se vad han utstrålar. Om du får någon dömande tanke om honom så behöver du nog fortsätta lyssna på hans övriga videos också, för då behöver du denna hjälpen mer än något kan jag tro. Ge det en chans, och se och upplev hur mycket mer du är än dina tankar i ditt huvud, dina orosmoln, ditt jobb och dina begär. Ge dig själv och världen i dig en chans.
Jag tror på att skolan istället för att ha lektioner med en lärare som står och pratar om ett visst ämne medan elever sitter vid sina bänkar i ett klassrum och förväntas ta in informationen, skulle ha flera vuxna och engagerade människor som vägleder och inspirerar yngre människor genom projekt som utförs tillsammans, och lär sig samspela med varandra i olika sociala sammanhang.
Jag tror på ett samhälle byggt på sociala relationer och samspel, kommunikation och förståelse och ömsesidighet istället för på ekonomi där unga, under kategorin elever lär sig förutbestämda saker för att få bra resultat på prov, för att få höga betyg som ska vägleda högre ansatta människor vem som är mest lämpad för de tjänster som behöver utföras för att deras företag ska gå runt och göra vinst.
Vi behöver tidigt lära oss samspelet och att handla ömsesidigt. Och det lär vi oss inte i skolan idag. Det vi lär oss idag i skolan, den rena kunskapen, ska vi få som bonus genom de projekt vi gör tillsammans för att utveckla en fungerande tillvaro med andra människor, baserat på relationer.
Idag i skolan lär vi oss vad som är rätt och vad som ska eftersträvas, och indirekt lär barnen sig vad som är fel. Jag tror på ett annat typ av lärande, mer alternativ än rätt/fel. Genom att umgås tillsammans med olika typer av människor, lösa saker tillsammans, egagera sig i saker ( tillsammans!) och genom lära sig umgås på ett humant vis med överseende och förståelse gentemot varandra lär vi oss saker som vi inte ens kan kategorisera men använda för att skapa ett hållbart och rättvist samhälle. Det sker automatiskt, detta skapande, genom att vi har tillit till varandra och till livet i stort. Denna tillit tror jag utvecklas genom denna typ av samspel människor emellan. Vi litar på varandra, hjälper varandra tror på varandra. Vi lär oss att vi är en. Vi-och-dom-tanken reduceras och däremed begäret och behovet att blint tillfredställa sitt ego. Vi kan se att genom att ge av oss själva får vi tillbaka. Vi lär oss att det finns plats för alla. Att vi inte måste kämpa med varandra om ett begränsat antal platser i ett begränsat samhälle med begränsade tillgångar (pengar) på vilka man lever.
Så tror jag... Utmaningen här blir att utveckla projekt som leder till stört möjliga utveckling hos individerna som ska samspela i dessa projekt. Här får vi slå våra kloka huvuden ihop. Och detta blir det första projektet!
Jag kom precis över en spännande och urgammal indisk livskunskap kallad Ayurveda. "Enligt Ayurveda kan en stressad matsmältning lämna delvis osmält föda som kallas för ama. Om kroppen inte själv kan frigöra sig från detta slagg regelbundet, kan ama ombildas till toxiner, som i sin tur ligger till grund för många olika symtom och på sikt även sjukdomar."
Här är några frågor som du kan ställa dig för att få reda på om och hur mycket ama du har i ditt system.
Har min tunga en vitaktig hinna när jag vaknar på morgonen? Alltid, ofta, sällan, aldrig?
Hjäspar jag ofta och vill jag gärna vila eller ta en tupplur efter måltiderna?
Känner jag mig trött och trög om dagarna även om jag sovit och ätit bra och lagom?
Är min aptit dålig fast jag känner sug efter snabbmat och sådant som jag vet egentligen inte är nyttigt för mig?
Har jag en generellt låg motivation eller brist på positiv livskraft?
Känner jag mig frånvaranden och med oklara sinnen?
Upplever jag rapningar, att magen vänder sig och gaser, speciellt i samband med måltid?
Jag känner mig tung och trög i kroppen, uppsvälld eller förstoppad?
Upplever jag domningar, svag verk eller generell smärta? Alltid, ofta, ibland, sällan, aldrig?
Svarar du ofta "aldrig" eller "sällan" så har du troligt vis inget eller lite ama i kroppen. Att dricka varm vatten med färsk ingefära kan hjälpa till att rensa ut ama. Även yoga får igång systemet att i sin tur få ut sin ama. Har man mycket "ibland" eller "ofta" i sina svar så kan det vara bra att se över sina matvanor och rutiner. Att ha regelbunda rutiner och att utesluta kött i kosten ska vara bra. Har man många alltid så kan man behöva en reningskur.
Focus on replanting paradise on earth and live a life style that comes from your heart. Living that way you will inspire others to do the same, cause you know whats right when you see it, and that critical mass that we are in need of to day will be the reality of tomorrow. The society dont have a will of its own - if you and I change, the society will too.
