Att växa upp

Man har ingen annan än en själv att luta sig tillbaka mot. I slutändan är det alltid en själv som tar hand om en. När man är liten har man förhoppningsvis ett par ansvarstagande målsmän som sätter gränser, lär en att älska och förstå varandra. Men med tiden man växer upp går ansvaret, antingen man märker det eller inte, mer och mer över på en själv. Tar man inte detta ansvar går man lätt under av hopplöshetskänslor och annat ledsamt skräp som leder en till depressioner av olika slag. Alla har väl från början en dröm? Under tiden man lever inser man att den faktiskt inte kan bli verklighet om inte man själv tar tag i den, men också inser man att den faktiskt kan bli verklighet bara man sätter igång. Men målsmännen som innan var där och skötte alla bakgrundseffekter är nu mer eller mindre ett minne blott. Man upptäcker plötsligt att de har sina egna liv. De är inte bara en del av ens eget liv. Alla människor blir plötsligt egna personer och inte bara medspelare i din verklighet. Och nu är plötsligt allt upp till den själv om något ska bli av. Jag minns när jag en dag insåg detta. Jag kände mig så dum. Det var dagen då jag upptäckte att vi har vårt ego att tacka att vi finns.

Blir varm när jag läser och inser vilket djup av personlighet jag mött. Jag har nog inte träffat någon som honom innan. Någon som tänker och skriver på det sättet han gör. Om viktiga, intressanta och fina saker som tvingar mig att tänka efter för att ens förstå det faktiska djupet. Tack min vän för att du berikar världen med din djupa vackra blåa själ. Inte ens om jag fick äran att känna dig livet ut skulle jag ha kommit i närheten av att nå bottnen på ditt oändliga jag. Hur kan så mycket rymd rymmas i en begränsad människokropp? 

Precis som jag är lycklig över solens existans, över trädets existans, över gräsets existans, över blomman exsistans, så är jag lycklig över din. För att världen är finare med den.

Ville bara säga det...  
Jag vet att du läser emellanåt, hoppas bara du känner dig träffad O





 

Varför accepterar människor alltid allting? Från att vi växer upp präglas vi av hur det är och accepterar läget hur jävligt det än ser ut Jag tror det är det farligaste som finns, att acceptera. Tänk hur folk levde förr i tiden till exempel. Människor med en viss titel kunde ta ett nyfött spädbarn från sin mor för att han eller hon hade makt att göra det. För att någon av deras uppskrivna lagar sa så. Jag kan inte låta bli att tänka hur sjukt det är!
Man kan tänka att vi har dessa system för att vi ska hålla orning på oss själva. Men man kan ju fråga sig hur bra det lyckas? Jag tänker på andra arter, hur deras system fungerar. Utan ord, med endast tillit och ett kärleksfullt samspel lyckas de hitta en harmoni att leva i tillsammans. Ledaren är en utvald individ som blivit ledare genom att visa sig vara lämplig för det. Vi kanske kan gämföra det med någonslags demokrati men enligt mig är även demokrati ett slags själviskt påhitt, även här ett krig mellan olika samhällsgrupper. Tanken bakom det kan säkert varit något fint, men det är nog yvärr itne det vi ser i verkligheten.
Jag tittade precis på Arn - tempel riddaren med min lillasyster. Jag blev alldeles rasande över hur de kunde behandla varandra på detta vis. Och hur människor kan bokstavligt misshandla varandra i GUDS ORD!? Det begriper jag mig itne på.
Jag undrar också hur vi kan acceptera att en galning styr landet vi bor i, om vi tillexempel tar Adolf Hitler som ett exempel. Vi är så präglade av hur systemet ser ut att vi glömmer att det är vi som bestämmer hur det ser ut! Vi har så fullt upp med att tävla mot varandra, människa mot människa, stad mot stad, företag mot företag och land mot land... att vi inte hinner ägna oss åt det viktiga. Kärlek!

Allt som står här nedan är endast mina egna tankar och inte hämtat från någon speciell fakta, det är bara plockat direkt från mitt huvud. Ursäkta om det blev lite rörigt, det hade inte riktigt hunnit landa i huvudet än.

Vad är människan för något? Är vi ett djur eller vi en helt egen varelse? Nej, vi särskiljer oss från djuren genom att säga att vi har ett så kallat abstrakt tänkande, att vi kan känna empati för andra varelser och att vi kan se konsekvenserna av vårt handlande.

Djur däremot lever endast för att överleva och föröka sig. De tänker inte långsiktigt och känner inget gentemot andra individer. De följer helt sina instinkter, att äta, sova, bajsa och föröka sig. Helt omedvetande lever det endast för att föra sin art vidare. De tänker helt enkelt inte som vi gör - varför gör vi det vi gör? 

Vi människor har lik som djuren instinkter som sitter kvar i oss sedan tidernas begynnelse,allt för att vi ska föra vidare arten, människan. Men samtidigt har vi den här abstraktheten och empatin. Vi kan räkna ut vad som kommer ske om vi gör en viss sak och vi är så intelligenta att vi förstått varför vi gör det vi gör, som att äta, sova med mera. Vi är medvetna om våra instinkter och behov och har dessutom förmågan att tillgodose dessa... Hundra gånger om dessutom!

Alla individer, allt liv på hela planeten är egoistiskt, det är det som håller oss vid liv. Om vi bara skulle låta andra gå före i kön hela tiden skulle vi själv aldrig kommit fram. Det kan vi räkna ut. Vi måste slåss för vår överlevnad. Tänk er själva hur träden i skogen kämpar om den bästa och soligaste platsen. Det träd som växer högst och först får mest solljus och därmed bäst förutsättningar för tillväxt. 

Människan är idag 6 miljarder individer, och till och med över det. Vi står här idag, överst på topplistan av liv. Kan man väl säga? Vi har följt våra instinkter, att föra arten vidare, precis som djuren. Men frågan är, har vi lyckats?
Maten till exempel, alla behöver väl äta? Vi vet med hjälp av talriksmodeller, näringstabeller som någon räknat ut exakt hur mycket näring vi behöver. Varför är det så många som inte äter enligt dessa mått? De äter andra saker istället... Chips, ostbågar, saltapinnar, kakor, bullar, tårtor, sockervadd, glass, segaråttor, hallonbåtar, choklad, karameller, klubbor, räknas det som mat?

Att vi äter så mycket förhållande till andra arter är ju för att vi är så otroligt många (då menar jag människan som helhet, inte per individ). Och här kommer en annan instinkt in i sammanhanget, vår repruduktion. 6 miljarder, vi kan väl säga att vi står överst på topplistan när det gäller överlevare? Men vadå, vi måste ju föröka oss. Men har vi verkligen använt vårt abstrakta tänkande när vi insåg att vi höll på att bli för många?

Vi kan väl slutligen säga att vi levt upp till våra instinkter, med hjälp av vår intelligens kan vi gå hur långt som hälst med all teknik och utrustning. Men eftersom vi har det här abstrakta tänkandet så måste vi sätta en gräns eftersom vi vet att vi trampat ut utanför ramarna för vad jorden klarar av. Vi måste sätta ett stop för hur långt vi kan gå. Istället för att föra vår art vidare i tiden har vi satt oss själva på CITES listan för utrotningshotade arter.