"Jag kom i kontakt med biopatin på grund av att jag sen jag var liten led av allvarliga allergier form av astma, allergisk snuva och eksem. Det var många turer till sjukhuset för akuta astmaattacker. Jag fick medicinera året om och på vårarna fick jag ibland stanna inne i flera dagar på grund av pollen. Jag hade eksem över hela armarna och hela benen, jag rev tills det blödde. Jag var tvungen att smörja med cortison och ha bandage runt fingrarna. Jag tålde inte att vara i solen. Jag kunde inte sitta på en gräsmatta, kunde inte klappa ett djur, kunde inte skala potatis, tålde inte att äta några frukter eller grönsaker.

När jag blev vuxen började jag leta hjälp inom den alternativa medicinen. Jag provade akupunktur i ett år, utan resultat. Jag lade om kosten i sex månader, utan resultat. Jag gick hos en homeopat i ett år, utan resultat. Sedan läste jag en artikel om biopati. Artikeln handlade om en pojke som hade liknande besvär som jag. Han hade blivit helt frisk på ganska kort tid. Istället för att bli behandlad med en metod i taget, hade han blivit behandlad med flera metoder samtidigt. Man skrev att han hade haft inflammationsfokus, inkapslade infektionshärdar i kroppen. Dessa rensades ut i med hjälp av olika naturpreparat. För att hjälpa kroppen ytterligare fick han bl.a. öronakupunktur, samt hjälp med att lägga om kosten. Motion, frisk luft och vila ingick också i programmet. Efter några månader var pojken frisk.

Detta lät så logiskt för mig. Jag blev fast övertygad om att biopatin skulle hjälpa även mig. Det gjorde den också. Några månader efter påbörjad kur kunde jag löpträna utan astmaspray. Jag slutade med cortisonsalvor och hösnuvan försvann. Eksemet försvann successivt under en längre tid. Det var en underbar känsla att kunna sitta på en gräsmatta, att kunna njuta av ett äpple, att kunna klappa en hund, att kunna lukta på en blomma, att kunna sätta sig ner och äta en riktigt stor härlig sallad, att kunna springa utan besvär, att kunna sova i tält. Utan astma. Utan att eksemet blossade upp. Utan kli i ögon och hals. Och utan kemiska mediciner. Det blev självklart för mig att läsa till biopat."

Bok jag vill läsa - "Den omöjliga kedjan". Dock kunde jag inte höra intervjun jag länkar till nedan pga att intervjuvarens andetag gjorde mig galen! Men den lät intressant när jag läste om den. Du kanske inte har problem med att ha tunga andetag i örat dock... (Men oj vad jag använder ordet dock mycket!?) 

Länk

Det är så fullt upp hela tiden. Jag måste klara detta nu! De senaste dagarna har varit kaos. Tillvaron har ingen stabilitet. Men det i sig är inte det hemska. Det hemska är att jag gör det för något jag hatar. Men skit i det nu. Känns lite korkat ändå att hoppa av veckan innan slutbetyget är satt.

Igår hade jag mitt muntligai svenska. På morgonen kom jag på vad jag skulle prata om. På onsdagen fick jag reda på att torsdagen var sista möjliga dagen att framföra det. Så på onsdag kvällen satt jag och försökte förgäves komma på något vettigt att snacka om. Fyra olika ämnen var uppe på tapeten. Jag somnade halv tre, utan att veta vilket ämne jag skulle ha. På morgonen valde jag som sagt ämnet "Så visar människor känslor för varandra". Jag skrev ihop något och fick ihop en liten "truddilutt" till slut. Hade dock ingen avslutning förrän på tåget på väg dit. När jag kom fram till skolan läste jag det några gånger i huvudet. Sen gällde det. Har inte fått höra vad de tyckte om det dock. Men har däremot fått veta att det lutar åt ett MVG i slutbetyg i sv vilket ju var väldigt positivt. Trodde inte jag skulle få mer än G, pga av vissa saker. Men innan söndag ska två arbeten plus ett PM vara inlämnade om det ska slå in.

Direkt efter det muntliga hade jag religionssnack med min religionslärare för att höja mitt G till ett VG vilket också slog in. Hon ställde en massa frågor om olika religion och jag försökte förtvivlat fokusera tanken på att vara tillräckligt klar och öppen och inte tänka på situationen för att komma på något att säga. Det var rätt jobbigt. Tack och lov för att en av väggarna i rummet består av glas så att jag kunde sitta och titta på de gröna trädkronorna medan jag pratade. Annars vette gud om jag hade lyckats säga något alls. Så fort jag vände blicken in mot rummet så mulnade det uppe i huvudet och jag kunde inte se vad jag tänkte längre. Selektiv mutism, är det så det kallas?

Förresten jag ska lägga upp mitt "tal" här på bloggen.

Idag var jag på rallylydnad. Det var bara jag och tränaren, Joanna. Svinkul är det. Fick bygga en bana själv idag. Och så filmade hon mig och Abbey när vi gick ett par olika banor. Ska lägga upp det här med när jag fått filmerna. Ska fortsätta träna rallylydnad hela sommaren i Norge. Så kanske vi kan anmäla oss till någon tävling sen när vi kommer hem igen.

Nej nu ska jag plugga i ett par timmar. Sen nanna.

The sick rose (William Blake)

O ROSE, thou art sick!
The invisible worm,
That flies in the night,
In the howling storm,

Has found out thy bed
Of crimson joy;
And his dark secret love
Does thy life destroy.

Det var minnsann och dag ett tag sedan nu. Jag har inte skrivit sedan jag kom hem ifrån Norge va? Det är så fullt upp nu att jag knappt ens kommer mig för att göra något. Jag har inget hopp för att jag skulle kunna lyckas. Det är omöjligt att hinna göra få klart över en A4 sida full med uppgifter och prov på två veckor? Åh nej varje gång jag säger (eller skriver) så så blir jag full av krut och känner en kamp i magen om att bara sätta igång, nu, direkt! Men sen en hundradels sekund innan rumpan lyfter från fårskinnspallen så tar tröttheten över igen. Och så bara blir det att jag sitter här. Jag har prov på tisdag, ett stort prov som jag knappt har pluggat på. Sen har jag ett muntligt framförande att hålla på fredag som jag inte börjat ens fundera över. Utöver detta måste jag få gjort en massa uppgifter att skicka in. Kanske är det möjligt om man verkligen vill. Men jag hatar det över hela mitt hjärta. Jag vill inte ha det betyget egentligen. Inte i mitt själva liv, bara i samhället. Det känns bara fel i min värld.

I går var jag och Karin Saffy-vakter. Saffy bor numera i en super yxig lägenhet som matte köpt nyligen. Vi sov över där och hade det jätte mysigt. Satt i över två timmar i det stora hörnbadkaret och pratade, sjöng och stollade. Innan dess hade vi kollat på finalen av min favvorit program - jakten på julia. Jag vet jag låter jätte töntig i mångas öron men jag älskar musikaler och all form av uttryck och jag älskar både Lisett och Frida, de två sista finalisterna som utstrålar så mycket (Fridas glöd, rakhet, självklarhet och mjuka kärleksfullhet och Lisetts exakthet, precishet, äkthet och detaljfullhet) jag älskar helt enkelt att se på när folk uttrycker känslor, i både dans, teater och sång! Men tjejen jag passade rollen bäst, fick den. Som tur var. Jag bara håller på att dö själv när jag sitter där oförmögen att uttrycka alla mina egna känslor. 

Senare på kvällen var jag så full av överskottsenergi att jag inte visste vart jag skulle bli av. Jag hoppade runt, piruettde (så gott jag kunde då, det innebar att bokhyllor och väggar emellanåt var farligt nära att slå mig i huvudet), rullade runt på golvet och akrobaterande (så säger man inte va?). Efter det hoppade vi ner i badkaret. Och efter det satt vi och pratade till halv fem på morgonen/natten - vilket man vill. Jo, jag glömde en sak. När vi var ute med Saffy gick vi till Rörsjöparken där vi tog en åktur på en karuselliknande lekställning som vi brukade åka på när vi gick i grundskolan. Den är som en sån här gungbrädsliknande grej faste en jätte enorm en med en lårbensknöl uppe i toppen så att den kan röra sig åt alla håll. Det känns som att man flyger och det pirrar i magen när man svävar över marken. Men gud vad ont vi har i rumporna idag.

I dag var Abbey och jag på kurs med, rallylydnad. Jätte roligt. Men fan vad jag måste plugga nu. Gissar att jag kommer att somna istället.

Norgeresan! Det var underbart att få återse Vissevåg igen. Om typ fyra veckor åker jag dit igen, för att vara där hela somamren lång vilket jag inte har fått in i mitt huvud än. Jag förstod det inte denna gången heller, inte förren ett tag efter att jag kommit dit och suttit i hytta och fundera över var jag befann mig. aldirg har jag kännt så. Har alltid gått och förberätt mig i veckor. Denna gången var jag inte förbredd alls. På färjan slog det mig vart vi var på väg. Och vi Vissevåg kunde jag se mig omkring och inte riktigt inse att jag faktist var där. Det kan ha och göra lite med min feber också...

Jag har fått en ny passion i mitt liv. Barn. Min kusins lilla dotter var med. Hon är ju inte stilla en sekund och är väldigt ouppfostrad och maktlysten men Gud så underbar! Men henne kände jag verkligen att jag blev Mathilde. Jag kunde slappna av. Lite som när jag är med djur. Eller när jag lyssnat på musik. Känns som att jag upptäkt en ny sida av mig själv. Jag längtar efter att få umgås med ett barn igen och jag blir så gad när jag ser ett barn. Sån dröm att få jobba med små barn på något sätt, utan andra vuxna runt omkring, då blir jag bara stressad och stålfjäder, för de är så komplicerade och obegripliga. Barn och hästar passar mig bäst. En ridskola för små barn?

Jag sitter och skriver helt andra grejor än vad skolan uppmanar en att göra. Efter att ha sett en dokumentär om vulkanen som nyss fick ett utbrott, blev jag tvungen att skriva av mig detta (men jag skulle vilja kombinera det med en film, för det är skrivet till den filmen jag ser i huvudet när jag skriver det, hittade en bild jag tyckte passade alla fall):


Här, blickandes ut över planetens i högsta grad mest aktiva områden får vi en tydlig bild av naturens omätliga och förändrande krafter. Här utspelar sig ett av naturens mest dramatiska skådespel. Genom dessa förhållandevis små varelser på två ben men med en hjärna som bär på oändliga resurser har naturen fått makt på ett aldrig förut skådat sätt. Naturen har genom denna lilla men ack så mäktiga skapelse kommit att kunna få en överblick av sig själv och till och med ett talande språk att skildra sig själv med. Naturen har nått helt nya dimensioner.

Har vi tur eller otur när vi får äran att bevittna detta mäktiga skådespeleri?

Som med allt fantastiskt finns det även en baksida som är mindre fantastisk. Skulle det vara så att denna enastående skapelse skulle visa sig vara ickekapabel till att smälta in i naturens övriga system kommer den sannerligen också att gå under av samma stora kraft som en gång skapade den. Går något snett längs vägen och ett gångjärn av någon anledning skulle visa sig ligga fel i skapelsen så faller dess roll i skådespelet bort och den intar med årmiljonerna förmodligen en annan form. Man kan skrämmande nog på sina håll idag ana en bristande del av skapelsen som möjligen skulle kunna vara början till en total urspårning.

Men än idag kan man jorden över skåda detta unga fragment av naturen som bidragit till denna nya form av framfart. Vad den är kapabel till att åstadkomma återstår att se.

Tillåt mig presentera – Naturens mest moderna och enastående kreation – Människan.

Jag avskyr rapporter! Dem känns helt fel att skriva. Man måste dela upp frågor i en massa olika kategorier och sedan presentera dem och diskutera dem på en massa ställen istället för att bara ta en sak i taget och... Åh! Jag pallar inte, allt går runt och i vartannat. Jag hatar att vara vilse i en text utan att veta hur jag ska reda ut den och kunna ta mig ut! Vill bara få den klar men det är så trögt. Jag kan bli klar men då kommer den att vara jätte dålig vilket river mig innuti någonstans. När allting ska vara så där hullerombuller så ser jag ju inte helheten!

ÅHH!! Finns det ingen krisgrupp för dem som gått vilse i sin rapport?

Det är i sådana här tillfällen som jag dras till mat. Jag har ett sug åt att fly genom att sätta mig med en bricka full av allt möjligt att äta och titta på en dokumentär eller något som sveper bort allt tråkigt man måste tas med. Men det ska jag inte göra! Jag ska gå tillbaka till min rapport och vimsa omkring lite till. Klockan 14.00 ska jag tillåta mig själv att äta, LITE. Får försöka ha lite pli på mig själv.

I övermorgon på morgonen åker vi iväg till älskade Vissevåg. Jag ska få uppleva min första nationaldag i Norge. Men mest av allt ser jag framemot att återse Oxum, Håltåsen, gräsmattan under äppelträdet som jag ska kratta fin och stranden, vår lilla fallfärdiga brygga som alltid är så spännande att gå ut på.

Men först, imorgon, vilket känns som en ENORM stressfaktor, ska jag åka in till Svalöv. Jag ska bara prata lite med min kära mentor men själva grejen får mig nästan att gå ur limningen och drar ner på allt jag känner tills dess. Allt sådant, all vetskap om tillfällen då jag måste ge mig ut i samhället får mig att känna mig låg.

Så, tack för mig, nu återgår jag till rapporten. UTAN MAT OCH VATTEN!

Om vi tar det senaste dygnet till exempel. Jag gick och la mig igår med ont i halsen, vaknade med riktigt ont i halsen, haft ont i halsen hela dagen. Missat Yogan. Kämpat mot min vilja med att försöka plugga, fått gjort en del. Rapporet kör runt mig hjärna som i en mixer. Det är så många delar i min dumma undersökning som bara inte går ihop för mig. I etologin. Alla jämförelser hit och dit, jag blir galen! Imorgon ska jag helt enkelt bli klar med den dumma, så får det blir som det blir! Nu vill jag inte ha den över mig fler dagar. Måste börja med allt annat. Ska gå och lägga mig nu så att kroppen kan bekämpa den dumma lilla bakterie som dummar sig i min hals.

Nej ush, denna dagen var inte rolig. Ja juste, exemplet! Vad var det nu jag tänkte på? Äh jag minns inte. Allting kör omkring i huvudet på mig. Kanske är det därför det varit så jobbigt att få ihop rapporten idag, för att jag inte är i form. Var det därför också som jag var helt förvirrad på rallylydnaden igårkväll? Jag trasslade in mig i mig själv, blandade ihop alla skyltar och tappade godis och gud vet vad jag sysslade med. Abbey verkade undra vad det var med mig. Hon kopplade mest bort mig, inget sammarbete blev det. Får se hur det blir på vardagslydnaden imorgonkväll.

Tänk om denna dagen var ett liv, mitt liv. Då skulle jag ha ägnat mitt liv åt att brottas med mig själv. Emot min vilja, emot min känsla, emot min hälsa, emot mitt liv.

Don't breathe too deep
Don't think all day
Dive into work
Drive the other way
That drip of hurt
That pint of shame
Goes away
Just play the game

You're living in America
At the end of the millenium

You're living in America
Leave your conscience at the tone

And when you're living in America
At the end of the millenium
You're what you own

ROGER
The filmmaker cannot see

MARK
And the songwriter cannot hear

ROGER
Yet I see Mimi everywhere

MARK
Angel's voice is in my ear

ROGER
Just tighten those shoulders

MARK
Just clench your jaw til you frown

ROGER
Just don't let go

BOTH
Or you may drown

You're living in America
At the end of the millenium
You're living in America
Where it's like the twilight zone

And when you're living in America
At the end of the millenium
You're what you own

So I own not a notion
I escape an ape content
I don't own emotion- I rent

MARK
What was it about that night

ROGER
What was it about that night

BOTH
Connection- In an isolatiing age

MARK
For once the shadows gave way to light

ROGER
For once the shadows gave way to light

BOTH
For once I didn't disengage

[following two sung almost at the same time]

MARK
Angel- I hear you- I hear it
I see it- I see it my film!

Roger
Mimi-I see you- I hear it-
I hear it-
I hear it my song

[following two sung almost at same time]

MARK (On the phone)
Alexi-Mark
Call me a hypocrite
I need to finish my
Own film
I quit!

Roger
One song glory
Mimi your eyes

BOTH
Dying in America
At the end of the millenium
We're dying in America
To come into our own

And when you're dying in America
At the end of the millenium
You're not alone

I'm not alone
I'm not alone

Idag läste jag om Andrea Bocelli som jag skrev om igår och läste då att hans ordspråk är följande: "Du ser endast klart genom ditt hjärta. Skönheten är osynlig för blotta ögat." Mitt snack om att se innåt och allt prat ur min nattmössa var tydligen inte så galet ändå. =)

Har suttit i timmar nu och bara lyssnat. På musik. Det är som att simma i luft. Som att dyka genom främmande nya landskap fulla av ljus och färg. Som att simma i genom atmosfären och röra sig viktlöst i alla rörelser kroppen kan och mer. Man förlorar helt kontakten till världen när man istället försvinner in i denna sinnesliga värld av toner som syns som regn på himlen. Och när ljuset reflekteras i det bildas musiken som vi hör, och ser, och känner. 

Vissa är helt otroliga att höra på. De kan med sin röst öppna upp till denna värld. Även andra instrument än rösten, som kvinnan i klippet som spelar fiol. Jag hittar inga ord för det hon spelade. Josh Groban är som en ventil till själva tiden. När han öppnad sin röst öppnar han en lucka till rummet där tiden är. Där all tid är på samma gång. Där antiken, medeltiden, romantiken och nuet är samma. Tidens privata rum där den håller till när den inte är i sändning. Där man kan hitta tiden på dess privattid. Hans röst öppnar allt. Den öppnar upp till det djup som är de lanskap där man kan simma i luften. Även hans ögon är en källa dit. Han är en ventil. Och jag kan inte beskriva honom bättre än att han är tidlös, och all tid på samma gång. Med hjälp av hans röst kan man uppleva den tid vi läser om i historieböckerna. Kanske är det delvis filmen Troy som gav mig denna känsla? Låten och hans röst satte sig väldigt djupt i mig när jag såg den filmen.

I några veckor nu har allting gått så snabbt. Våren har för tusan kommit. Den är här. Och det känns lika otroligt som alltid. Det är nästan overkligt när vintern släpper sitt grepp. Som något man inte trodde skulle ske. Men nu sker det. Nästan alla träd har nu små gröna blad. För ett par veckor sedan höll såg man de första små knopparna spricka. Detta är en underbar tid. Den ljusa, varma och lätta halvan av året visar sig nu på farstubron och väntar på att göra enté. Norgekänslorna bubblar under ytan, mer än någonsin.

En sak som ständigt hotar denna känsla är stressen över att bli klar med allt plugg i tid. Det känns både psykiskt omöjligt, men kanske ska jag lyckas med hjälpen från min älskade mamma. Hon hjälper mig, agerar informationssökare åt mig och ger mig översikter och allt vad det är. Med henne är allt möjligt. Grejen är bara att jag har knappt fyra veckor och en lång lista med uppgifter och prov som inte ens är påbörjade. Hela kursen samhällskunskap är knappt ens påbörjad. Det är så mycket! Nu sitter jag och knåpar ihop en rapport i etologin. Islam är helt färdig nu. Fortfarande har jag ett par uppgifter kvar i religionen dock. Jämföra ett par religioner och sedan tolka en text ur nya testamentet. Ush ju mer jag tänker desto mer uppgifter kommer jag på. Bäst att forstätta med rapporten. Var bara tvungen att skriva av mina vårtankar.


weheartit.com

Sitter här och sitter. Nyheterna står på, en massa eländigheter. Varför aldrig ett nyhetsprogram med goda nyheter? Är inte det minst lika viktigt att visa? Jag känner att jag ätit lite för mycket till middagen. Det är en obehaglig känsla att känna sig proppfylld i magen. Jag älskar känslan av att magen är platt och tom, men ändå inte så att man är hungrig. När man har ätit så där precis lagom i flera dagar i sträck. Vi har fått en massa måltidsersättningar hemma så till lunch åt jag en "chokladkaka" som skulle ersätta en måltid. Till frukost åt jag ett knäckebröd. Men när jag sedan kom hem åt jag en massa middag plus en till choklad kaka och en clementin. Varför skriver jag sånt här!?

Nej nu tror jag att jag somnar sittandes här på schaslongen (stavning?). Ska gå och pusse tänderna, lägga mig i sängen, öppna en bok, stänga en bok, släcka lampan, försöka skingra tankarna, försöka andas regelbundet och avslappnat och hoppas på att somna. Nattnatt! 




Härlig bild va?



weheartit.com

Jag överlevde APU-perioden! Tro det eller ej men jag fick toppbetyg. Jag trodde hon bara skulle kommentera alla småfel jag gjort under veckorna men istället satte hon högsta nivå på allt och skrev ett jätte fint helhetsomdöme. Hon skrev att jag var en mönsterelev, att hon hoppades att jag skulle välja yrket för att jag skulle kunna bli en förstklassig hundtrimmare, att jag handskas lugnt och sansat med hundarna och att jag även har ett fantastiskt tålamod. När jag kom hem idag var jag jätte glad. Dels för att praktiken är slut. Och dels för att L var på bra humör idag, jag fick bara bra kritik och inga hårda kommentarer. Och så var hon skojjig och pratade med mig tillskillnad från de andra dagarna. Men det är skönt att vara frimänniska igen. Nästan fri allafall.

Abbeys ögon har blivit mycket bättre. Slemhinnorna är inte röda, de är lite mörkt rosa, mer åt det normala hållet efter bara tre behandlingar. Det bådar gott. Nu ska hon bli utställnings hund. L säger att hon har förutsättningarna för att bli champion och nu har hon erbjudit sig att hjälpa mig komma igång, lära mig visa hund och utställningstrimma. Jag har fått en översikt över trimningen fram till utställningen, vad jag ska göra med pälsen och vad jag ska träna på i övrigt fram till utställningarna den 11 och 12 september som vi planerar att vara med i. Tills dess krävs en del dock, och det är inte gratis så satsar man inte är det ingen idé. Men det hade varit roligt och spännande att se hur det går till och vad domaren säger om min Abbey. I mina ögon är hon perfekt som hon är. Ingen kan bli finare. Det skulle vara Angus då... som just nu kurade ihop sig i en liten boll intill mina ben. Abbey ligger i sin skinnfåtölj som hon helt och hållet lagt beslag på.

Nu får jag väl börja plugga igen. Etologirapporten nästa!

Det är ett helvete på trimmet. Kvinnan är psykopat besatt av att bibehålla en makt över alla hon har omkring sig. Idag blev jag så irriterad att jag inte kunde hålla det tillbaka, vilket hon bara blev glad över. "Du blev lite irriterad där" sa hon efter ett tag, "jag gillar folk med humör". Hon liksom ser på personer som en samling med egenskaper. Inte med känslor och tankar.

Igår var där en veterinär som jag numera är evigt tacksam. Hon upptäckte orsaken till Abbeys ögonproblem, vilket är följande:

"Distichiasis, felställda hår i ögonlockskanterna, innebär att det finns ett eller flera ögonhår som växer på själva ögonlockskanten eller på insidan av ögonlocket. Där ska det normalt inte växa några hår. Dessa hår irriterar ögat när hunden blinkar och bindhinnekatarr blir ofta följden. I vissa fall kan håren även ge skavsår på hornhinnan. I lindrigare fall kan man själv plocka bort dessa ögonhår med pincett. Tyvärr återkommer håren vanligen. Det kan bli nödvändigt att veterinären opererar eller bränner bort dem."

Det (hur det nu uttalas) är även ärftligt och jag ska tala om detta för uppfödaren som har likadana problem med Abbeys mamma. Hennes teori, så som hon förklarat för mig var att ögonen på grund av huvudets avlånga, smala karaktär inte får plats i själva ögonhålan och att ögonvrån blivit utdragen vilket får till följd att smuts samlas i ögat. Därav allt detta slem som ständigt bildas och samlar på sig ännu mer smuts som ligger och sliter på ögat. Jag hoppas nu över hela mitt hjärta att inte ögoninfektionen blivit kronisk. Hon har haft irriterade ögon sedan hon var någon månad gamal. Nästan ända sedan jag fick henne 10 veckor gamal tror jag. Nu behandlar jag med ögondroppar i några dagar som veterinären skrev ut till mig och så får jag plocka bort de här små minimala håren med hjälp av pincett och pannlampa var tredje vecka. Hoppas inte operation kvävs i framtiden. Men gud vad skönt att äntligen veta orsaken. Aldrig hade jag kunnat tänka mig att hår kunde växa där! Uppe på självaste ögonlockskanten.

Vill inte vill inte vill inte!! Vill inte gå och lägga mig. Orkar inte orkar inte orkar inte!! Orkar inte en till dag på trimmet. Orkar inte en till dag istängd bland folk, instängda folk. Vill vara i frihet, med fria folk. Vill inte vill inte vill inte somna, vill inte vakna. Inte vakna för att sova. Vill vakna för att leva!

En ny header är kommen. En rosheader med rosor från Vissevåg. Synd att den hamnar så snett, men jag orkar inte göra något åt saken. Det finns saker som är viktigare för tillfället. Att bli klar med islamuppgiften till exempel. Har en fråga kvar på del ett sen ska jag gräva ner mig några cm i del 2. Ska försöka att hålla mig precis under ytan och inte gräva ner mig för djupt för då blir jag aldrig klar. Del två i islamuppgiften handlar om kvinnans roll och vad som står om detta i koranen. Det ska bli intressant.

Igår blev jag lie nostaligiskt när jag skrev om hur muslimerna påverkas i sin vardag av sin religion. Jag mindes tillbaka på tiden med min pojkvän och hur det var att umgås med honom och hans familj. Jag verkligen ansträngde mig för att minnas allt och skrev ner minst tre A4. Sedan hamnade jag på youtube lyssnandes på Nancy Ajram och blev riktigt nostalgisk. Några av låtarna väcker riktiga minnen och känslor. Det hugger i hjärtat när jag hör deg. Jag hade dem på min mp3 under en lång period. Det är de här under. Jag minns de stunder då vi satt jag och han och lyssnade på arabisk musik framför datorn och han översatte och sjöng dem på svenska. Nu tycker inte att jag uppskattade det tillräckligt mycket då. Nu när jag saknar det.

När jag hade läst om kristendomen och skickat in min uppgift var det en slutsats jag dragit om religionen - Jesus var inte troende. Han var nog snarare en filosof.

Nu kommer min mamma, som också satt sig in i islam nu när jag dragit upp ämnet, och säger "Mathilde jag tror inte Mohammed var troende, han var nog bara en filosof".

Rätt komiskt...

Kanske är det så, att både Jesus och Muhammed var mer poeter än profeter? De säger så mycket fint och så mycket bra. Men människorna på den tiden förstod inte riktigt deras budskap, de tog dem på orden och missade det symboliska värdet och tanken bakom orden. Kan det ha varit så?

En muslim ska leva efter Guds vilja, denna vilja skrevs ned av Mohammad. Muhammad var en troende muslim och levde efter Guds ord. Han var ett bra exempel för folket på hans tid om hur man skulle leva för att göra Gud nöjd. Därför skrevs det ned berättelser om hans liv, och om saker han sa, för att folk skulle ha något att ta efter. En sådan berättelse ur Muhammads liv kallas Hadith. Vad jag då antar är att man inte behöver leva upp till alla exempel som tas upp för hur man bör leva, för isåfall tvivlar jag på att det finns några muslimer alls i denna värld.

Är det så att man kan välja ut några Hadith´s som man känner för att ta efter. Så att man ändå har sin kvot fylld av att ha levt upp till Guds vilja. Typ "jag väljer den här och den här och den här, det räcker nog för att komma till paradiset". I vardagen hör man "Salaam Aleikum" för jämnan. Detta är en av alla hadith som förmodligen återfinns i många muslimers hadith-urval. Salaam betyder fred, hadithen säger att man ska sprida hälsningen fred bland sig. Med andra ord ett rätt bekvämt val.

Profeten (saw) sa:
"Vid Honom som håller min själ i Sin Hand, ni kommer inte in i Paradiset förän ni har eeman (tro), och ni kommer inte få eeman förrän ni älskar varandra. Ska jag inte berätta för er något som om ni gör det kommer ni att älska varandra? Sprid hälsningen Salaam (fred) bland er."

Inte lika bekväma hadith´s hamnar nog inte lika högt upp på topplistan av de mest utvalda haditherna. Till exempel den som lyder så här:

Profeten Muhammad (saw)sade:
"Den är inte en sann troende som äter sig mätt medan hans granne inte har mat att äta"

Hur många muslimer uppfyller denna hadith måntro? Kanske så behövs inte det om man bara sagt Salaam Aleikum till hela 71 personer under dagen?

Sitter och pliggar på islam. Kom över denna berättelse på islamguiden.som och kände mig bara så tvungen att lägga upp den här. Vet inte varför egentligen, för ajg hittar inga ord att säga. Det säger så mycket själv rör upp inom en som om någon står och trampar på en slammig strandbotten. Vattnet är helt grummligt. Hela jag är grumlig inombord. Den här Abu Hanifa stampade verkligen ordentligt på botten av mig. Helt otrolgit att någon på allvar kan TRO något sådant. Men hela deras inre, deras vatten och deras botten består av något annat än ens eget. Gud vet vad!? Jag minns alla de gånger jag försökt diskutera med muslimer - det går inte! De är så annorluna, då djupt nere. Läs och se själv vad som händer i dig...


Abu Hanifa blev utmanad av en ateist till en offentlig debatt,, som stora skaror av människor hade samlat sig, till. Ateisten kom i tid med sina vänner och supportrar, men imam Abu Hanifa fanns inte där. När han slutligen dök upp, mycket försenad, bad han om ursäkt för detta och förklarade, "Jag, var på andra sidan av floden. Floden var översvämmad och jag hade ingen båt. Medan jag stod där, undrande över hur jag skulle kunna ta mig hit, föll ett träd ned av sig självt och en båt blev gjord utav den av en ren olyckshändelse. Båten rörde sig mot floden av slumpen. Jag satte mig i den och med slump igen, började den röra sig igen utan att någon styrde den och nådde hit. Så här är jag." Då sade ateisten, "Antingen är du en dåre eller så försöker du lura mig! Hur kan ett träd ge upphov till en båt genom sig självt och slumpen och hur kan den nå sin destination utan att någon styr den! Är du tokig?" Abu Hanifa sade," Om jag är tokig så är du tokigare, för du tror att denna vackra värld med en sådan variation av djur, fiskar, insekter och växter kom till genom en olycka utan att någon styrde den. Du tror att solen, månen, stjärnorna och planeterna rör sig smidigt i sina banor utan att någon styr dem! Vem kan vara en större dåre än du?"