Ihopp om att få lite snö så här under jullovet laddade jag upp lite snö här på bloggen. Hoppas de högre makterna ser mina böner och ger oss lite vitt att glädjas åt!

Att växa upp

Man har ingen annan än en själv att luta sig tillbaka mot. I slutändan är det alltid en själv som tar hand om en. När man är liten har man förhoppningsvis ett par ansvarstagande målsmän som sätter gränser, lär en att älska och förstå varandra. Men med tiden man växer upp går ansvaret, antingen man märker det eller inte, mer och mer över på en själv. Tar man inte detta ansvar går man lätt under av hopplöshetskänslor och annat ledsamt skräp som leder en till depressioner av olika slag. Alla har väl från början en dröm? Under tiden man lever inser man att den faktiskt inte kan bli verklighet om inte man själv tar tag i den, men också inser man att den faktiskt kan bli verklighet bara man sätter igång. Men målsmännen som innan var där och skötte alla bakgrundseffekter är nu mer eller mindre ett minne blott. Man upptäcker plötsligt att de har sina egna liv. De är inte bara en del av ens eget liv. Alla människor blir plötsligt egna personer och inte bara medspelare i din verklighet. Och nu är plötsligt allt upp till den själv om något ska bli av. Jag minns när jag en dag insåg detta. Jag kände mig så dum. Det var dagen då jag upptäckte att vi har vårt ego att tacka att vi finns.

Hela Internet är proppfullt av artiklar och siffror på hur många människor som far illa på grund av så kallade välfärdssjukdomar varje år. Jag bestämde mig för att utgå ifrån en uppsats jag hittade skriven av en socionomstuderande tjej vid namn Marlene Jernberg. Hon har utrett välfärdens inflytande på oss här i Sverige. Jag valde sedan att avluta med att se till de större perspektiven, det vill säga hur vårt västerländska välfärdssamhälle bygger på att människor i andra delar av världen mår dåligt och hur det i sin tur även påverkar planetens tillstånd. Men vi börjar i Sverige.

Det första vi kan göra är att göra klart för oss vad definitionen för hälsa är. Enligt världsorganisationen WHO är ordet hälsa en beskrivning av en individs välbefinnande fysiskt, andligt och psykiskt. Det måste alltså inte bara vara frånvaro av sjukdom.

Ohälsan i Sverige ökar i takt med välfärden och man kan undra hur detta går ihop. I dagens samhälle där effektivitet och perfektion är det som eftersträvas får vi svårt att andligt hinna med och våra naturliga behov trängs undan allt mer då det som prioriteras är framgång.

Psykisk ohälsa är ett av de största folkhälsoproblemen i Europa idag. 58 000 européer avlider varje år på grund av självmord och ca 588 000 vårdas på sjukhus i samband med självmordsförsök.

Stress, ångest, depressioner, beteendestörningar, ätstörningar och sömnbesvär är begrepp som är mycket omtalade i media nu för tiden. Svenskarna missbrukar sprit, röker, tröst äter och tar antidepressiva medel som aldrig förr.

Enligt forskningsrön överför vuxna sin stress på barnen. Drygt 30 % av alla spädbarn idag knyter inte an till sina föräldrar under det första levnadsåret och relationen till föräldrarna är det som betyder mest för barnets hälsa. Föräldrarna köper leksaker istället för att ge av sig själva och sin tid. Barnen växer upp till otrygga tonåringar med diverse problem och så är den onda cirkeln igång.

Ca 70 000 barn och ungdomar söker idag hjälp inom den öppna ungdomspsykiatrin och det är en kraftig ökning. Försäljningen av antidepressiva medel till ungdomar i åldrarna 15 - 19 år har fördubblats mellan 1999 och 2003. Antalet självdestruktiva flickor har ökat med 40 % och köerna till barnpsykiatrin bara växer.

Torsten Pettersson som är litteraturprofessor skriver i en artikel i svenska dagbladet "vi är de välmående som mår dåligt, trots att vi har det så bra". Materiellt välstånd fyller inte våra naturliga behov. För att vi människor ska må bra måste vi få känna existentiell meningsfullhet. Vi vill bli sedda och hörda och känna oss betydelsefulla.

Pettersson menar att sekulariseringen, avkristningen är den stora orsaken till att Svenskarna mår dåligt. Vi känner vilsenhet och tomhet. Själv tror jag att det är den brutna kontakten med naturen som ligger bakom. Och kanske i kombination med sekulariseringen, att vi mist vår koppling till den andliga världen, och som jag ser det naturen. Jag tvivlar inte på att människor kan känna sig tillfredställda av en gudomlig skapare, men jag tror det är inbillat och att den äkta fulländade själen får vi när vi hittat balans med vår egen natur, den vi har inom oss.

Tillfällig tillfredställelse kan inte mäta sig med människans djupgående och grundläggande behov av mening i tillvaron. Vi är komplicerade varelser och på sikt kan vi inte lura oss själva med materiella ting i former av nya kläder, cigaretter och godis för att må bättre. Vi behöver som sagt känna en meningsfullhet med det vi gör. Detta är en viktig och mycket underskattad orsak till den psykiska ohälsa som smugit sig in i välfärden.

Dessa problem som vi mycket väl kan kalla i - landsproblem visar konsekvenser inte bara på oss själva utan även på människor på andra sidan jordklotet. I de fattiga u - länderna ser vi tydliga följder av vår välfärd. Det är deras resurser vårt överflöd består av. Detta överflöd som dessutom gör oss sjuka och olyckliga. Jag kan inte se någon mening med att vi fortsätter i dessa banor. Det är snarare en nödvändighet att bryta dem.

Det är inte bara människorna på planeten mår dåligt av denna hysteri. Hela ekosystemet håller på att rubbas med klimatförändringar, global uppvärmning, massutrotning av växt och djur arter, allt hänger ihop. När vi väl skapat obalans inom oss själva dröjer det inte länge förrän vi märker av en obalans även på vår omgivning.

Jag menar, vi går utbildningen djurvård och lär oss hur vi ska hålla djuren i fångenskap utifrån deras naturliga beteenden och behov. Samtidigt går vi runt och lever ett liv som skadar oss själva då vi glömmer att se till våra egna naturliga beteenden och behov.

Undrar hur det är att vara snigel, att vara av båda könen?

När jag tänker efter har jag faktiskt tagit reda på det...

En människa är så nyanserad att det är omöjligt att förstå hur mycket vi än försöker. Det är snarare så att vi förstår mindre och mindre ju mer vi försöker förstå. Eller, vi inser hur lite vi faktiskt förstår, när vi väl börjar försöka förstå. Alla små biljoner egenskaper och funktioner vi ärvt, alla dessa obegripligt små gener som sitter där inne och utgör vårt jag. Hur vi tänker, agerar och fungerar. Och dessa i kombination med varandra och inte minst hur vår omgivning formar oss. Och våra närmsta vänner... Med vissa känner man bara sig så naturlig tillsammans med. Som att ens två jag från början varit samma. Vår vänskap föll så självklar. Jag kan knappt minnas att vi en gång blivit vänner. Vi bara var det helt plötsligt. Nu har det gått många år och jag är så otroligt tacksam för den tid och de upplevelser vi erfarit tillsammans. Vi har verkligen befunnit oss i både himmelen och i helvetet tillsammans. Men genom jobbiga tider och fantastiska äventyr har vi tagit oss, hand i hand. Du har varit min andra hälft i alla situationer. Du har suttit med en våt handduk i min panna när jag gråtit som mest, du har följt med mig till platser jag aldrig trodde någon skulle få komma till - platser som ligger mig så nära hjärtat att det skulle kunna vara just det, du har fått mig att skratta så jag inte kunnat andas, du har gjort mig så arg att jag kokat mig sönder och samman av ilska - du har lärt mig handskas med den, du har ryckt upp mig när jag aldrig trodde jag skulle kunna le igen, du har blivit en del av mig.
Det finns personer som jag ser som mer än bara personer. Personer som äger en så stor area runt sig att man kommit dem nära inpå själen redan man får syn på dem. En av dem är du, den mest betydelsefulla för mitt liv. Det är du som gör mitt liv möjligt i dagsläget. Du är guldhjärtat runt min hals.

Moder naturs finaste skapelse - den lilla flickan under den stora Eken
 

Blir varm när jag läser och inser vilket djup av personlighet jag mött. Jag har nog inte träffat någon som honom innan. Någon som tänker och skriver på det sättet han gör. Om viktiga, intressanta och fina saker som tvingar mig att tänka efter för att ens förstå det faktiska djupet. Tack min vän för att du berikar världen med din djupa vackra blåa själ. Inte ens om jag fick äran att känna dig livet ut skulle jag ha kommit i närheten av att nå bottnen på ditt oändliga jag. Hur kan så mycket rymd rymmas i en begränsad människokropp? 

Precis som jag är lycklig över solens existans, över trädets existans, över gräsets existans, över blomman exsistans, så är jag lycklig över din. För att världen är finare med den.

Ville bara säga det...  
Jag vet att du läser emellanåt, hoppas bara du känner dig träffad O





 

Det finns nog inget som är så stämningsfullt som en stor grön och doftande julgran som lyser upp den vintermörka lägenheten. Men nu när vi är medvetna om hur miljön tar skada av våra alla olika skoningslösa handlingar, måste vi böja tänka! Och då även när det gäller att välja gran. Det går ofta åt en massa bekämpningsmedel och konstgödsel för odling av de granar vi köper till jul. Särskilt för silver- och kungsgran går det åt mycket av dessa varor. Så ska man ha gran ska man ur miljönsynpunkt välja den hederliga svenska granen, den med korta barr (vilken tur, det är den vi alltid haft). Det värsta man kan göra är att köpa plastgran som ofta är gjorda av en mycket giftig plast kallat PVC plast. Jag har aldrig förr tänkt på hur giftig en plastgran faktiskt är. Men för det första är de huvudsakligen tilverkade i  Asien och transpoterade hundra tals mil hit till Sverige. För det andra är plasten är stel och hård och mjukgörande tillsatser tillsätts så kallade ftalater som är hormonstörande. En plastgran är inte miljövänlig även i den synpunkten att den återanvänds år efter år. När den en dag förbränns bildas giftiga dioxiner som misstänks vara cancerogena. Så en vanlig svensk gran är att föredra framför både ädelgranarna och plastgranarna. För den som har trädgård är det absolut bästa alternativet givetvis att ha en permanent gran där ute som kan pyntas och pryda trädgården år på år. Inte alla har den lyxen. Vi andra får se till att vi köper närproducerade granar. De flesta granar vi erbjuds köpa är odlade i Danmark vilket har inneburet en lång resa, detta är inte bra för granen heller som blir uttorkad och barrar mer.

Lycka till med granköpet i år!

Jag tänker ofta på hur jag tänkte när jag var liten. Försöker minnas vad som rörde sig i huvudet. Som när jag ser alla småflickor leka prinsessa och drömma om prinsen som räddar henne från häxans torn. Jag lekte aldig eller drömde något liknande. Jag var djur under hela min tidiga barndom. Jag var för det mesta ett lejon och smög ljudlöst omkring i lägenheten. Jag minns hur jag vad noga med att mina skulderbland rörde sig likt ett lejons. Det är en sak jag tydligt minns. Och även hur höll händerna ihop så att de liknade så mycket som möjligt lejontassar. Jag smög mig på inbillade bytesdjur och slängde mig på dem precis i rätt ögonblick.

I skolan var jag allid häst på rasterna och galopperade runt på skolgårdens gräsmattor, det blev en populär lek bland tjerna i klassen och det var tur för jag ville inte galoppera omkring ensam. Men egentligen var det inte dem andra jag ville leka med, det var känslan av att få springa, få röra sig som en häst och känna muskelkraften i rörelserna. Jag har en tydlig bild i huvudet då det en vinter kommit ett tjockt lager snö på natten och jag och några tjejer lyckades ta oss in på den stora gräsplanen brevid skolan. Det var en klasskamrat som hette Olivia som skulle ta mig ut på en ridtur (jag var häst då) och hon hade ett hopprep runt mina axlar. Jag satte av i galopp med Olivia i hopprepet efter mig. Det är bilden av när jag tittar ner mot mina fötter och ser snön glittra runt dem som jag minns så starkt.  Solen sken så starkt den morgonrasten. Och hur jag antränger mig för att kämpa emot hopprepet, och springa så snabbt jag kan.

Fortfarande när jag springer, och det inte är så mycket folk som kan se mig känner jag hur mina rörelser mer och mer övergår i att likna en hästs. Istället för att springa med hälarna i marken, fjädrar jag ifrån som om jag sprang på hov. Precis som en häst. Och hela rörelsemönstret förändras, fast mest inombords. Jag får hålla mig från att inte börja frusta. Gammal lekskada från förr antar jag. Men säg det inte till någon...

Lussebullarna är klara och jag och Maja sitter åter igen vid varsin dator. Vi började röra ihop ingreienserna vid nio och sedan efter 45 min gäsning började vi knåda ihop så kallade lussebullar. Min stora glutenfria degklump ramlade ihopa som smulor bara man rörde vid den. Och tar man en tugga lägger den sig som ett fettlager i gommen och är näst intill omöjlig att få loss därifrån. Det är som vanligt, dessa glutenfria produkter. Aldrig mer ska jag få äta en riktig lussebulle. Snyft. Nej, hihi jag fick låna lite av Majas deg så att jag kunde leka lite med en riktig lussedeg och göra riktiga lussekatter, och inte bara lussebollar som det fick bli av min konstiga deg. Så nu blev det en riktig lucia trots allt. Och Akil fyller år idag... Han är i Stockholm och träffar sin stora kärlek i livet, Ara Abrahamian. Vilken toppen födelsedag!

(Datorn vägrar vilja lägga ut bilderna vi tog när vi bakade och den får sin vilja igenom denna gången)

Igår var vi hos David, Karin och jag. Jag måste bara skriva någora ord om hans bönsyrsor. Eller bönsyrsor i allmänhet. Dem är heöt otroliga. Kan inte förstå hur insekter kan se så intelligenta ut! De ser ut som hyperintelligenta varelser från yttre rymden som kommit hit för att ta över världen (hoppas de gör det). Nej, men den sitter på ens hand och så kommer någon in i rummet typ fyra meter bort och den vänder på huvdet och följer honom med blicken dit han går. Vilken insekt, eller ens djur, gör det? Karin skulle ta fingret och pilla på den, och då vrider den sig förargat undan hennes figer och så står den och tittar ner på fingert och så upp längs armen som om den tänkte "Men fan, pilla på dig själv!" Den rubbar inte fötterna från där den sitter, vrider bara undan överkroppen och håller för sin kropp med "armarna". Sjukt häftiga varelser!

 



Jag har börjat läsa en bok som pappa hade med hem till mig. Den heter "vildmarken kallar" och är skriven av en skotte vid namn Guy Grieve som ensam gav sig ut i Alaskas vildmark, trött på det förutsägbara kontorslivet hemma i Skottland. Jag har fått gåshud och ögonen har fyllts av tårar, redan, hundra gånger fast jag bara läst ett par kapitel. Det måste vara för att han tagit tankarna ur huvudet på mig och gjort en bok av hur jag känner. Även om jag inte sitter på ett kontor som han hela dagarna och har en familj som väntar hemma efter varje jobbdag. Men han liksom jag pendlar tre timmar om dagen för att sitta på en stol i 8 timmar och sedan åka hem igen. Han längtar efter något mer, något som han vet finns men aldrig hinner känna av. Jag ska ta boken och citera något han känner.

"Det kändes som att alla våra nöjen och allt vi åstadkommit var taget på kridit och att den skulden inte gav mig något annat val än att fortsätta min allt jobbigare resa genom kontorlandskapets helvete. Jag var en man i min krafts dagar och ändå tillbringade jag åtta timmar varenda dag med att sitta på ett luftkontitionerat rum och stirra på dator skärmar. Ytterligare tre timma varje dag i bilen. Jag kände mig instängd och började gripas av panik."

"Jag började längta efter vildmarken och ett sätta att leva där jag kunde ta avsånd från förorslivets tristess. Inga varumärken, inga leverantörer, inga kontor, inga tjänstebilar eller en bonuslöner - bara träd och rymd och chansen att återupptäcka vad det innebär att vara människa och samtidigt få chansen att hitta en ny väg till en slags frihet för min familj. När jag satt i bilen, vid skrivbordet, joggade på lunchrasten och sedan satt lite till, var det enda jag kunde tänka på hur jag skulle kunna fly och vart."


Guy Grieve

Äntligen helg! Imorgon kommer Pia & Bo, det innebär att det blir en underbar helg med liv och rörelse på Ystadsgatan. De bästa helger, det är när de två kommer hit. Och denna helgen blir precis som förr i tiden, för en nyopererad Akil ska komma och titta förbi också. Det blir roligt, och så kommer Karin med och så blir det ännu bättre. Oj oj oj vad bra allting blir.

Och så måste jag plugga som ett djur också inför alla prov som lurar underveckan. Det blir prov i genetik, matte och djur i park. Och så har vi arbeten som ska skrivas bland annat ett om Åsnans evolution som jag började på idag. Skojigt! Hipp hurra för terminssluten! Man behöver inte vara rädd för att inte ha någonting att göra av all sin tid.

Och så måste jag ta en lång runda med Angus som inte har fått komma ut ordentliget på hela veckan. Stackars gycke! Lite hjärngympa har han fått i form av pepparkaksbitar och mandlar instoppade i en liten ihålig boll med hål i. Men som om det skulle räcka!

Men nej, nu måste jag hoppa i säng. Ögonen börjar snart slåss med dataskärmen. Imorgon ska jag berätta om vad vår lärare som är etolog/zoolog lärde oss igår. Helt sjukt är det, men har berättade för oss hur han genom våld kuvat en häst till att lyda. Genom att bokstavligtalat misshandla hästen! Jag måste skriva av mig det där. Jag kan inte förstå att jag kunde sitta tyst under den lektionen. Hur kan en etolog(!) stå och tipsa sina elever om att slå, sparka och spöa en häst!? Jag berättar mer imorgon.

God natt