Lussebullarna är klara och jag och Maja sitter åter igen vid varsin dator. Vi började röra ihop ingreienserna vid nio och sedan efter 45 min gäsning började vi knåda ihop så kallade lussebullar. Min stora glutenfria degklump ramlade ihopa som smulor bara man rörde vid den. Och tar man en tugga lägger den sig som ett fettlager i gommen och är näst intill omöjlig att få loss därifrån. Det är som vanligt, dessa glutenfria produkter. Aldrig mer ska jag få äta en riktig lussebulle. Snyft. Nej, hihi jag fick låna lite av Majas deg så att jag kunde leka lite med en riktig lussedeg och göra riktiga lussekatter, och inte bara lussebollar som det fick bli av min konstiga deg. Så nu blev det en riktig lucia trots allt. Och Akil fyller år idag... Han är i Stockholm och träffar sin stora kärlek i livet, Ara Abrahamian. Vilken toppen födelsedag!

(Datorn vägrar vilja lägga ut bilderna vi tog när vi bakade och den får sin vilja igenom denna gången)

Igår var vi hos David, Karin och jag. Jag måste bara skriva någora ord om hans bönsyrsor. Eller bönsyrsor i allmänhet. Dem är heöt otroliga. Kan inte förstå hur insekter kan se så intelligenta ut! De ser ut som hyperintelligenta varelser från yttre rymden som kommit hit för att ta över världen (hoppas de gör det). Nej, men den sitter på ens hand och så kommer någon in i rummet typ fyra meter bort och den vänder på huvdet och följer honom med blicken dit han går. Vilken insekt, eller ens djur, gör det? Karin skulle ta fingret och pilla på den, och då vrider den sig förargat undan hennes figer och så står den och tittar ner på fingert och så upp längs armen som om den tänkte "Men fan, pilla på dig själv!" Den rubbar inte fötterna från där den sitter, vrider bara undan överkroppen och håller för sin kropp med "armarna". Sjukt häftiga varelser!

 



Jag har börjat läsa en bok som pappa hade med hem till mig. Den heter "vildmarken kallar" och är skriven av en skotte vid namn Guy Grieve som ensam gav sig ut i Alaskas vildmark, trött på det förutsägbara kontorslivet hemma i Skottland. Jag har fått gåshud och ögonen har fyllts av tårar, redan, hundra gånger fast jag bara läst ett par kapitel. Det måste vara för att han tagit tankarna ur huvudet på mig och gjort en bok av hur jag känner. Även om jag inte sitter på ett kontor som han hela dagarna och har en familj som väntar hemma efter varje jobbdag. Men han liksom jag pendlar tre timmar om dagen för att sitta på en stol i 8 timmar och sedan åka hem igen. Han längtar efter något mer, något som han vet finns men aldrig hinner känna av. Jag ska ta boken och citera något han känner.

"Det kändes som att alla våra nöjen och allt vi åstadkommit var taget på kridit och att den skulden inte gav mig något annat val än att fortsätta min allt jobbigare resa genom kontorlandskapets helvete. Jag var en man i min krafts dagar och ändå tillbringade jag åtta timmar varenda dag med att sitta på ett luftkontitionerat rum och stirra på dator skärmar. Ytterligare tre timma varje dag i bilen. Jag kände mig instängd och började gripas av panik."

"Jag började längta efter vildmarken och ett sätta att leva där jag kunde ta avsånd från förorslivets tristess. Inga varumärken, inga leverantörer, inga kontor, inga tjänstebilar eller en bonuslöner - bara träd och rymd och chansen att återupptäcka vad det innebär att vara människa och samtidigt få chansen att hitta en ny väg till en slags frihet för min familj. När jag satt i bilen, vid skrivbordet, joggade på lunchrasten och sedan satt lite till, var det enda jag kunde tänka på hur jag skulle kunna fly och vart."


Guy Grieve