Livet mot ett självständigt ego

Att växa upp

Man har ingen annan än en själv att luta sig tillbaka mot. I slutändan är det alltid en själv som tar hand om en. När man är liten har man förhoppningsvis ett par ansvarstagande målsmän som sätter gränser, lär en att älska och förstå varandra. Men med tiden man växer upp går ansvaret, antingen man märker det eller inte, mer och mer över på en själv. Tar man inte detta ansvar går man lätt under av hopplöshetskänslor och annat ledsamt skräp som leder en till depressioner av olika slag. Alla har väl från början en dröm? Under tiden man lever inser man att den faktiskt inte kan bli verklighet om inte man själv tar tag i den, men också inser man att den faktiskt kan bli verklighet bara man sätter igång. Men målsmännen som innan var där och skötte alla bakgrundseffekter är nu mer eller mindre ett minne blott. Man upptäcker plötsligt att de har sina egna liv. De är inte bara en del av ens eget liv. Alla människor blir plötsligt egna personer och inte bara medspelare i din verklighet. Och nu är plötsligt allt upp till den själv om något ska bli av. Jag minns när jag en dag insåg detta. Jag kände mig så dum. Det var dagen då jag upptäckte att vi har vårt ego att tacka att vi finns.


Djupaste min vän

Blir varm när jag läser och inser vilket djup av personlighet jag mött. Jag har nog inte träffat någon som honom innan. Någon som tänker och skriver på det sättet han gör. Om viktiga, intressanta och fina saker som tvingar mig att tänka efter för att ens förstå det faktiska djupet. Tack min vän för att du berikar världen med din djupa vackra blåa själ. Inte ens om jag fick äran att känna dig livet ut skulle jag ha kommit i närheten av att nå bottnen på ditt oändliga jag. Hur kan så mycket rymd rymmas i en begränsad människokropp? 

Precis som jag är lycklig över solens existans, över trädets existans, över gräsets existans, över blomman exsistans, så är jag lycklig över din. För att världen är finare med den.

Ville bara säga det...  
Jag vet att du läser emellanåt, hoppas bara du känner dig träffad O





 


Den andliga världen - naturen

I mitt framförande jag höll i veckan för en liten grupp på Svenskan i min skola, nämde jag en man vid namn Torsten Pettersson. I en artikel i svenska dagbladet skrev han "vi är de välmående som mår dåligt, trots att vi har det så bra". Välfärden och dess omvända effekt på oss är en tanke jag ständigt går runt och bär på. Ett samhälle som rusar utan att vi själva hinner med. Ett samhälle som styrs av vår önskan efter något mer. Anledningen till att jag kom att tala om Pettersson var att han kom med en bra, möjlig förklaring på vanvettet. När Sverige blev sekulariserat, avkristades suddades länken mellan människan och den andliga världen ut. Vi blev vilsna och tomma i själen. Jag kan tänka att det är vår koppling till naturen och dess andliga värld som har försvunnit i takt med att ett modernt och jäktat samhälle vuxit fram. Människan nu känner en inre meningslöshet. Vi lever efter en plikt, en ständig känsla av "jag räcker inte till". Vi behöver så mycket mer, vi behöver känna en mening i tillvaron, en mening i det vi gör.
 
Jag satt nyligen och läste om taoismen på en hemsida som jag länkar till här. Hittade jag detta citatet  "Världen går inte att förbättra - den som försöker det kan inget annat än förstöra den". Om det inte skulle funnits en obalans i välden skulle det heller inte finnas någonting som hette taosism, tror jag. Den uppkom ur ett behov som skapats av människans girighet. Jag kan inte låta bli att tänka på hur ofta vi bevisar vilket släkte vi tillhör. Jag läste en bok i sommras. Det var en foskare som hade gjort en studie på vilda babianer och jag häpnas så ofta över hur lika vi är. Hela tiden märker man av detta primattypiska i våra handlingar. Ett kortsiktigt ego som som allt för ofta lyckas ta överhand över vårt förnuft.

Hur som hälst, när jag först kom i kontakt med taoismen, det var i sommras då jag hittade en bok i bokhyllan i vår hytte i Norge. Den hette "Tao enligt Puh" tror jag. Och jag fick gåshud och tårar omvartannat när jag låg i gräset och läste och kände känslan av att någon satte ord på mina osagda och oskrivna tankar. En dag ska jag skriva ner dem, mina tankar. Inte ikväll allfall, jag hänvisar intresserade läsare att gå in på sidan om tao jag länkade till här ovanför i texten.
 Jag känner att tao, är en fin tanke för oss människor att lära att ta till oss. Vi känner då att det finns en högre mening, inte en gud som sitter och vakar så att vi gör rätt, utan den verkliga verkligheten, som det är av sig själv. En verklighet där vi är en del av och inte ska särskilja oss ifrån utan leva i balans med. I harmoni, med naturen med naturens lagar, med tao, med vägen, genom att leva i harmoni med oss själva.

"Människan följer jordens lagar
Jorden följer himmelens lagar
Himmelen följer Taos lagar
Tao följer sin egen natur"



Tao

Det kinesiska tecknet för TAO, vägen.

Vägen

"All fullkomlig rörelse är spontan och människan måste existera utan ansträngning på samma sätt som världsaltet. Innan hon har nått spontanitet är hennes handlingar ett resultat av viljan, eller av förnuftets överväganden, och därför konstlade, ansträngda och inte i harmoni med himlens rörelse." (Taoismen, Jean C Cooper)

Bakom kulisserna

Allting finns där uppe som tankar, som osagda meningar. Jag vet inte om de tynger mig eller berikar mig. Jag vill att alla ska dela dem med mig, men samtidigt vill jag vara ensam med dem. Det är jag, min verkligehet. Alla har sin unika natur. Någonstans där inne under alla materiella behov ligger den bortglömd och förträngd.  
   Jag ligger i min säng. Rummet ligger i mörker. Bara stearinljusens små lågor ger rummet dess svagt gyllene atmosfär. Det är en mysitisk och romantisk stämning i luften och jag tänker, "så är livet" - mystiskt och romantiskt. Men vi lever framför några kulisser vi satt ut för att stänga undan den oendliga verklighet som finns där ute och lever utifrån dessa "föränklingar" av den riktiga verkligheten. Bakom dessa kulisser, eller samhälle, finns den verkliga verkligheten, som är så komplex att vi blir snurriga om vi ens gör en insatts till att föröka förstå den. Kanske är detta anledningen till att vi en gång satte upp dessa kulisser. Vi vill veta, förstå, styra och sköta allting.
   Men där, bakom kulisserna av höghus, betong, stormarknader och sprängämnen, i denna oendliga verklighet som vi alla härstammar ifrån hittar vi tillbaka till oss själva, till vår natur. Det gäller bara att våga och lära, öppna sina sinnen och ta in.


Ta vara

Vi lever i ett samhälle byggt på konsumtion. Man märker, om man börjar tänka på det, hur det faktiskt genomsyrar allt i vår vardag. Vi växer upp med självklar heten om att, vill man ha någonting, köper man det. Ända sedan man var liten. 
   När julen närmade sig frågade föräldrarna en "ska du inte skkriva önskelista till tomten?" och man satt där med leksakskatalogen och ringade in den ena efter den andra påhittade önskningen, som man förmodligen aldrig skulle drömma om ifall det inte vore för att de låg där framför en. 
   Från första klass i skolan satt man och jämförde varandras penskrin och lånade varandras finpennor som luktade apelsin och grape och som man fått av sin faster eller sin morbror när de senast var på besök. Man visade glatt upp sin nya fina nyckelring som kompisen köpt till en ifrån Canada. Och när man var sjuk fick man en liten överraskning i form av en liten leksak eller kanske en serietidning av sin ömtänksamma mamma. Men var det detta man behövde då man låg där och hade ont i magen? Hade inte en värmande hand mot den lilla magen läkt bättre än en liten leksakshand av slime?
   Omgivna av saker pysslar vi och fixar i våra hushåll, köper nya fina kuddar till soffan, eller kanske nya ljusstakar på vardagsrumsbordet. Allt allt allt är konsumtion. Vi pyntar oss själva med föremål för att bli mer attraktiva och stärka vår självkänsla. Man köper en present till värden och har med sig när man kommer på besök, för det är det man ska göra.  

Vi måste hitta de dolda källorna av kärlek och förståelse djupt nere i oss själva och dela med oss av detta. Dessa källor är oändliga och läker alla sår skapade av den ytliga världen på utsidan. Denna värld fylld av plast och konstgjorda saker skapade av folk i syftet att ta sig till nya höjder och tillgodose sina männskliga behov som annars riskerar att glömmas bort i denna häktiska  värld. Vad vi tycks glömma är att vi har alla förutsättningar till att skapa sig denna lyckliga tillvaro precis här i oss själva. Men vi måste ta en tyst minut för att hitta dem.
 

Dröm

Klockan är tio över sex nu och jag sitter i en mörk lägenhet (förutom här vid köksbordet där jag sitter under kökslampan) och äter frukost. Den vardagliga rutinen är lite annorlunda idag eftersom jag sitter och skriver, men jag tänkte att det är nu på morgonen som tanken är som klarast och då det inte blivit mycket skrivandes om mina tankar den senaste tiden (då jag är så sjukt trött när jag kommer hem efter skolan) så kan jag försöka skriva nu på morognkvisten. Jag kan börja idag med att skriva vad jag drömnde i natt. Jag drömmer varje natt och drömmarna sitter fast i huvudet under hela dagen. Det brukar vara de menst besarra drömmar och konstiga saker på konstiga platser. men den här drömmen var rätt verklighetstrogen. Den utspelade sin i Ryssland tror jag för de pratade så konstigt. Jag befann mig på en stor hästgård full av proffsryttare och jag skulle passa en häst till en duktig hopptjej. Jag var i ett stort ridhus där hinder stod uppställda och jag gjorde som jag blivit tillsagt, att hoppa banan. Jag hoppade och hoppade och hoppade. Hästen gick fint ner på tygeln i kurvorna och allt kändes perfekt (ur en proffsryttares synpunkt). Rätt var det var tröttnade jag, hoppade av och tog av hästen både sadel och träns och släppte lös hästen i riduset. Jag stod länge och såg på hästen när det med alla krafter sprang runt runt och gjorde stora glädjesprång vartannan meter. Man såg hur han njöt av att få använda sina muskler, de muskler han själv behöver för att göra det han känner för i stunden. Sedan hoppade jag upp på en svettig men lycklig häst och satte mig på den sadellösa ryggen och tog ett tag i manen. Berädd på att hästen under min skulle flyga iväg tryckte jag lätt med skänklarna (benen). Det gjorde han inte. Han gick fint längs spåret och verkade glad över förtroendet han fick. Efter en stund kom tränaren in och blev inte glad över synen han fick. "Det är emot reglerna att rida utan sadel och träns, ta genast på det igen!".

Across the universe


Jag tackade nej till de största hjärta jag någonsin mött

varför?


Vad är det jag söker?

Sitter med Googles söknings fönster framför mig, sökfältet är tomt

vad söker jag efter

Jag vill hitta någonting, en ny väg, en ny person, någon som jag
 
Var ska man leta Hur ska man hitta Var är min plats

Vill bort, bort från denna materiella ytliga värld

Vill hitta en plats där man kan andas

En plats där människor lever genom tillit emot varandra

där man lever tillsammans

som hästarna i en flock uppbyggd

genom samspel och förtroende

tiden går, vill göra något av den, inte sitta här och drömma,

bli en del av verkligheten, den verkliget jag drömmer om

...


Att acceptera

Varför accepterar människor alltid allting? Från att vi växer upp präglas vi av hur det är och accepterar läget hur jävligt det än ser ut Jag tror det är det farligaste som finns, att acceptera. Tänk hur folk levde förr i tiden till exempel. Människor med en viss titel kunde ta ett nyfött spädbarn från sin mor för att han eller hon hade makt att göra det. För att någon av deras uppskrivna lagar sa så. Jag kan inte låta bli att tänka hur sjukt det är!
Man kan tänka att vi har dessa system för att vi ska hålla orning på oss själva. Men man kan ju fråga sig hur bra det lyckas? Jag tänker på andra arter, hur deras system fungerar. Utan ord, med endast tillit och ett kärleksfullt samspel lyckas de hitta en harmoni att leva i tillsammans. Ledaren är en utvald individ som blivit ledare genom att visa sig vara lämplig för det. Vi kanske kan gämföra det med någonslags demokrati men enligt mig är även demokrati ett slags själviskt påhitt, även här ett krig mellan olika samhällsgrupper. Tanken bakom det kan säkert varit något fint, men det är nog yvärr itne det vi ser i verkligheten.
Jag tittade precis på Arn - tempel riddaren med min lillasyster. Jag blev alldeles rasande över hur de kunde behandla varandra på detta vis. Och hur människor kan bokstavligt misshandla varandra i GUDS ORD!? Det begriper jag mig itne på.
Jag undrar också hur vi kan acceptera att en galning styr landet vi bor i, om vi tillexempel tar Adolf Hitler som ett exempel. Vi är så präglade av hur systemet ser ut att vi glömmer att det är vi som bestämmer hur det ser ut! Vi har så fullt upp med att tävla mot varandra, människa mot människa, stad mot stad, företag mot företag och land mot land... att vi inte hinner ägna oss åt det viktiga. Kärlek!


Förändringen

"Världen över - på land och i hav, i smältande is och i töande snö, under värmeböljor och torka, i stormens öga och flyktingarnas tårar - ställs viinför allfler och alltmer obestridliga vittnesbörd om att naturens kretslopp håller på att förändras i grunden."

- Al gore


Yiihoo!

Lalalalla =D

Jag är glad... vi ska stanna den globala uppvärmningen och leva ett lyckligt långt liv här på jorden!! Eller hur
 gått folk??

Kraam <333

Om jag ändå vore en hund


Ibland vill vara en hund...
Som inte förväntas svara varje gång någon pratar till en.
Utan bara kan vrida lite på huvudet se oförstående ut och gå därifrån...

...Pust...

Mäktiga natur


En människa är så liten i naturen... det är viktigt att känna sig liten ibland tror jag

På bilden ser ni Sveriges största "guldregn"
& och Sveriges sötaste lilla Karin


...vackra skapelse...

Fördomsfulla landsbygden

När jag var liten drömde alltid om att flytta till landet. Jag hatade att bo i stan, ville ut på landet, i skogen, med djur och natur runt omkring mig. När jag började gymnasiet började jag på ett naturbruksgymnasium och bodde där på internat. Jag blev helt förtvivlad av hur instängda och födomsfulla folk var på landsbygden. Jag klarade itne av det, bytade skola. Dock till en annan naturbruks skola, men denna var mer djurinriktad och inte lika mycket jordbruk. Samt att den låg närmre Malmö, där jag bor. Så jag skulel kunna pendla om jag itne klarade va internatet. Rasism och hat regerade på denna skola med och jag började pendla.
Det är så tråkigt, att det ska vara så här. Men det är itne så konstigt när man tänker efter. I stan kommer nya folk varje dag. Folk med erfarenheter från alla världens håll. Det är en härlig stämning, där jag bor allafall, där man får nya intryck varje dag.

Den dysfunktionella människan

Allt som står här nedan är endast mina egna tankar och inte hämtat från någon speciell fakta, det är bara plockat direkt från mitt huvud. Ursäkta om det blev lite rörigt, det hade inte riktigt hunnit landa i huvudet än.

Vad är människan för något? Är vi ett djur eller vi en helt egen varelse? Nej, vi särskiljer oss från djuren genom att säga att vi har ett så kallat abstrakt tänkande, att vi kan känna empati för andra varelser och att vi kan se konsekvenserna av vårt handlande.

Djur däremot lever endast för att överleva och föröka sig. De tänker inte långsiktigt och känner inget gentemot andra individer. De följer helt sina instinkter, att äta, sova, bajsa och föröka sig. Helt omedvetande lever det endast för att föra sin art vidare. De tänker helt enkelt inte som vi gör - varför gör vi det vi gör? 

Vi människor har lik som djuren instinkter som sitter kvar i oss sedan tidernas begynnelse,allt för att vi ska föra vidare arten, människan. Men samtidigt har vi den här abstraktheten och empatin. Vi kan räkna ut vad som kommer ske om vi gör en viss sak och vi är så intelligenta att vi förstått varför vi gör det vi gör, som att äta, sova med mera. Vi är medvetna om våra instinkter och behov och har dessutom förmågan att tillgodose dessa... Hundra gånger om dessutom!

Alla individer, allt liv på hela planeten är egoistiskt, det är det som håller oss vid liv. Om vi bara skulle låta andra gå före i kön hela tiden skulle vi själv aldrig kommit fram. Det kan vi räkna ut. Vi måste slåss för vår överlevnad. Tänk er själva hur träden i skogen kämpar om den bästa och soligaste platsen. Det träd som växer högst och först får mest solljus och därmed bäst förutsättningar för tillväxt. 

Människan är idag 6 miljarder individer, och till och med över det. Vi står här idag, överst på topplistan av liv. Kan man väl säga? Vi har följt våra instinkter, att föra arten vidare, precis som djuren. Men frågan är, har vi lyckats?
Maten till exempel, alla behöver väl äta? Vi vet med hjälp av talriksmodeller, näringstabeller som någon räknat ut exakt hur mycket näring vi behöver. Varför är det så många som inte äter enligt dessa mått? De äter andra saker istället... Chips, ostbågar, saltapinnar, kakor, bullar, tårtor, sockervadd, glass, segaråttor, hallonbåtar, choklad, karameller, klubbor, räknas det som mat?

Att vi äter så mycket förhållande till andra arter är ju för att vi är så otroligt många (då menar jag människan som helhet, inte per individ). Och här kommer en annan instinkt in i sammanhanget, vår repruduktion. 6 miljarder, vi kan väl säga att vi står överst på topplistan när det gäller överlevare? Men vadå, vi måste ju föröka oss. Men har vi verkligen använt vårt abstrakta tänkande när vi insåg att vi höll på att bli för många?

Vi kan väl slutligen säga att vi levt upp till våra instinkter, med hjälp av vår intelligens kan vi gå hur långt som hälst med all teknik och utrustning. Men eftersom vi har det här abstrakta tänkandet så måste vi sätta en gräns eftersom vi vet att vi trampat ut utanför ramarna för vad jorden klarar av. Vi måste sätta ett stop för hur långt vi kan gå. Istället för att föra vår art vidare i tiden har vi satt oss själva på CITES listan för utrotningshotade arter.


 


Människans fiende

Avgasmonstret

Avgasmonster

Jag har...



Jag har så mycket att skriva att jag inte skriver något alls. Jag har missat så många dagar nu och känner mig helt efter. Egentligen vill jag bara skriva av mig. Men jag har inte hamnat i skrivar humöret på flera dagar. Det är så mycket just nu. Skolan och ens liv, ja och itne bara ens eget liv, hela världens liv. Eller vad fan snackar jag om?

 Jag menar bara att... Vad har ens eget liv för betydelse egentligen. Om man tycker att saker är fel, borde man inte ägna sitt liv åt att försöka förändra det då. Så att kommande generationer får det bättre. Det är så mycekt som känns fel. Hela allting, vår system, vårt samhälle. Det känns inte som att det är anpassat efter människorna. Och 'ändå är det vi som har skapat det.

Jag hoppas inte att jag skrämmer iväg er nu. Men allting känns så ytligt. Som skolan till exempel. Jag har aldrig passat in i skolans system. Det är en viss typ av människor som det går bra för i skolan. Oavsett hur mycket man kan, jag har alltid kunnat  mycket generellt sett och nu när jag går på en skola med ämnen jag läser om på fritiden kan jag så otroligt mycket mer än de flesta, men som sagt, oavsätt hur mycket kunskap man har sedan innan är det en viss typ av människor som går därifrån med toppbetygen. Själv kommer jag aldrig få de betygen jag förtjänar. Jag har socialfobi och hon har adhd och den har problem hemma. Skolan handlar itne om vad man kan. Skolan är itne till för dig, den finns till för sammhället. För att de med företag ska veta vilka de ska anställa för att få bäst möjliga personal till sina företag.

Det är vad jag har kommit frram till allafall...


Vad är miljö frågor?

Miljöfrågor är inget tråkigt diskusionsämne som viktiga folk i kostym pratar om. Miljön är en del av vår vardag. Det rör alla lika mycket. Oavsätt om man är politiker eller modebloggare. Miljön tillhör ingen särskilld grupp. Miljön är en del av våra liv. Läs en del av våra liv. Vi behöver inte ägna våra liv åt att diskutera detta eller gå på möten och protestera och demonstrera. Det enda som vi förväntas göra är att ha miljön i baktanken i vår vardag. När vi shoppar, frågar vi oss, behöver vi detta? Om vi köper någonting så vet vi var det kommer ifrån, vi vet att det inte är skadligt för miljön. Vi tar vårt personliga ansvar. Detta är inte tråkigt, det är självklart. Och när man är medveten och tar sitt ansvar så känner man sig jättebra. Miljöfrågor kan handla om intressanta saker. Ni ska få se själva... När första texten av Engagerade bloggar kommer ut.

Hjälp, vad stora förväntningar jag lägger på mig själv! Hehe, Kram på er allafall<3






Balett imorgon, men jag är fortfarande sjuk! =(  *Suck

Var är problemet?

Jag försöker gå till botten av klimatproblemen. Vad är det som skapat detta problem från början. Det finns fullt av människor som funnit hopp om att vi kan förändra oss och anpassa vårt samhälle till planetens krav. Men sen finns det fortfarande de kvar som inte ger ett skit. Olyckliga människor, som inte vill leva. Var är problemet? Är det människorna som inte bryr sig, som är olyckliga, som är problemet? Eller är det alla människor som låtit dem bli olyckliga, som är problemet?

Jag pratade med en tjej en gång. En tjej som vägrade se sig själv som ansvarig för det här med gobaluppvärmning. Hon sa att hon alltid kommer att fortsätta köpa allt det sminket, kläderna och grejorna som hon köpte. För hon sket i vad som hände med mänskligheten. Hon ansåg människorna som onda varelser, förtjänta att dö.

Hemsk nog är det många jag stött på som delar hennes åsikter.  De vill inte lyfta ett finger för att ändra på sig.

Jag bara tänker... Det finns olykliga människor, männiksor som funderar på att ta självmord, männikskor som svälter sig själva, som skär sig själva, människor som hatar människor. Varför skulle dessa människor bry sig om att ändra på sina levnadssätt för att människor de hatar, ska leva? Det låter helknäppt.

Vad som också är märkligt är att dessa människor ofta finns i rika länder. Det är rika människor som svälter sig och skär sig för att de är olyckliga. Medan människor som svälter av andra skäl, av matbrist, håller sig fast vid minsta lilla hopp de ser.

Någonting är fel.

När det gäller "klimathotet" eller vad man nu ska kalla det. Så behövs varenda människa. Även dessa människor som inte verkar bry sig alls. Vad ska man göra för att få med dem? De behöver tydligen hitta livsglädjen igen så att de kan se hoppet, hoppet som finns där hela tiden för dem som vill se det.

Det är rätt tydligt att konsumtion inte gör oss lyckligare. När blev dessa människor så olyckliga? Varför har dett gått så långt att männsikor vill dö? Vem ska man skylla på?

Jag har inga svar, bara frågor.

453391-151

Tidigare inlägg
RSS 2.0