Jag tänker ofta på hur jag tänkte när jag var liten. Försöker minnas vad som rörde sig i huvudet. Som när jag ser alla småflickor leka prinsessa och drömma om prinsen som räddar henne från häxans torn. Jag lekte aldig eller drömde något liknande. Jag var djur under hela min tidiga barndom. Jag var för det mesta ett lejon och smög ljudlöst omkring i lägenheten. Jag minns hur jag vad noga med att mina skulderbland rörde sig likt ett lejons. Det är en sak jag tydligt minns. Och även hur höll händerna ihop så att de liknade så mycket som möjligt lejontassar. Jag smög mig på inbillade bytesdjur och slängde mig på dem precis i rätt ögonblick.

I skolan var jag allid häst på rasterna och galopperade runt på skolgårdens gräsmattor, det blev en populär lek bland tjerna i klassen och det var tur för jag ville inte galoppera omkring ensam. Men egentligen var det inte dem andra jag ville leka med, det var känslan av att få springa, få röra sig som en häst och känna muskelkraften i rörelserna. Jag har en tydlig bild i huvudet då det en vinter kommit ett tjockt lager snö på natten och jag och några tjejer lyckades ta oss in på den stora gräsplanen brevid skolan. Det var en klasskamrat som hette Olivia som skulle ta mig ut på en ridtur (jag var häst då) och hon hade ett hopprep runt mina axlar. Jag satte av i galopp med Olivia i hopprepet efter mig. Det är bilden av när jag tittar ner mot mina fötter och ser snön glittra runt dem som jag minns så starkt.  Solen sken så starkt den morgonrasten. Och hur jag antränger mig för att kämpa emot hopprepet, och springa så snabbt jag kan.

Fortfarande när jag springer, och det inte är så mycket folk som kan se mig känner jag hur mina rörelser mer och mer övergår i att likna en hästs. Istället för att springa med hälarna i marken, fjädrar jag ifrån som om jag sprang på hov. Precis som en häst. Och hela rörelsemönstret förändras, fast mest inombords. Jag får hålla mig från att inte börja frusta. Gammal lekskada från förr antar jag. Men säg det inte till någon...