Att växa upp

Man har ingen annan än en själv att luta sig tillbaka mot. I slutändan är det alltid en själv som tar hand om en. När man är liten har man förhoppningsvis ett par ansvarstagande målsmän som sätter gränser, lär en att älska och förstå varandra. Men med tiden man växer upp går ansvaret, antingen man märker det eller inte, mer och mer över på en själv. Tar man inte detta ansvar går man lätt under av hopplöshetskänslor och annat ledsamt skräp som leder en till depressioner av olika slag. Alla har väl från början en dröm? Under tiden man lever inser man att den faktiskt inte kan bli verklighet om inte man själv tar tag i den, men också inser man att den faktiskt kan bli verklighet bara man sätter igång. Men målsmännen som innan var där och skötte alla bakgrundseffekter är nu mer eller mindre ett minne blott. Man upptäcker plötsligt att de har sina egna liv. De är inte bara en del av ens eget liv. Alla människor blir plötsligt egna personer och inte bara medspelare i din verklighet. Och nu är plötsligt allt upp till den själv om något ska bli av. Jag minns när jag en dag insåg detta. Jag kände mig så dum. Det var dagen då jag upptäckte att vi har vårt ego att tacka att vi finns.