En människa är så nyanserad att det är omöjligt att förstå hur mycket vi än försöker. Det är snarare så att vi förstår mindre och mindre ju mer vi försöker förstå. Eller, vi inser hur lite vi faktiskt förstår, när vi väl börjar försöka förstå. Alla små biljoner egenskaper och funktioner vi ärvt, alla dessa obegripligt små gener som sitter där inne och utgör vårt jag. Hur vi tänker, agerar och fungerar. Och dessa i kombination med varandra och inte minst hur vår omgivning formar oss. Och våra närmsta vänner... Med vissa känner man bara sig så naturlig tillsammans med. Som att ens två jag från början varit samma. Vår vänskap föll så självklar. Jag kan knappt minnas att vi en gång blivit vänner. Vi bara var det helt plötsligt. Nu har det gått många år och jag är så otroligt tacksam för den tid och de upplevelser vi erfarit tillsammans. Vi har verkligen befunnit oss i både himmelen och i helvetet tillsammans. Men genom jobbiga tider och fantastiska äventyr har vi tagit oss, hand i hand. Du har varit min andra hälft i alla situationer. Du har suttit med en våt handduk i min panna när jag gråtit som mest, du har följt med mig till platser jag aldrig trodde någon skulle få komma till - platser som ligger mig så nära hjärtat att det skulle kunna vara just det, du har fått mig att skratta så jag inte kunnat andas, du har gjort mig så arg att jag kokat mig sönder och samman av ilska - du har lärt mig handskas med den, du har ryckt upp mig när jag aldrig trodde jag skulle kunna le igen, du har blivit en del av mig.
Det finns personer som jag ser som mer än bara personer. Personer som äger en så stor area runt sig att man kommit dem nära inpå själen redan man får syn på dem. En av dem är du, den mest betydelsefulla för mitt liv. Det är du som gör mitt liv möjligt i dagsläget. Du är guldhjärtat runt min hals.

Moder naturs finaste skapelse - den lilla flickan under den stora Eken