Alliance for a new humanity
Mitt i allt elende och all oro som har blivit av situationen i Japan så sitter jag här och känner en enträgen och seg hoppfull vilja och tro växa inom mig, parallelt med rädslan och förvirringen som krisen skapar i min mage. Jag har just varit inne på hemsidan för Alliance for a new humanity. Detta är en organisation skapad i syfte att förena människor, som, genom personlig och social förändring vill skapa en värld i fred, en hållbarvärld, en värld som speglar enhetligheten i mänskligheten.
Detta tror jag är vår enda väg. Om vi inte väljer denna kommer vi att så småning om gå under. Vi kan inte överleva med seperation och envälde. Vi måste förenas och med samarbete positivisera vårt uppehälle på planeten! Därför blev jag jätte glad när jag började läsa denna hemsida. Den är vad jag själv tänkt försöka arbeta för att skapa under mitt liv. Men nu finns det redan och den behövs nu, och jag kan då klättra vidare på idén och visionen om hur man får ut en medvetenhet bland människor.
Klicka här i mellan rummet --->http://anhglobal.org/en/who för att komma till hemsidan för Alliance for a new humanity.
Perfekt anpassade
Tänk så precist allting är. Tänk så exakt vi passar in i vår naturliga omgivning. Våra kroppar kan dra in luft och ta vara på de delarna som gynnar vårt liv. Vår utandning kan sedan dras in av naturen som i sin tur gynnas. När vi stoppar i oss en ört så tas alla mineraler och vitaminer upp och byggs in i vår egen kropp. Allt är rätt, från början. Allting är anpassat efter vartannat. Allt är som en enda stor rörelse. Vågor som smälter in i varandra. Färger som strömmar i ett perfekt mönster. Jämför med om vi skulle vara födda på en planet som såg bara lite lite annorlunda ut. Våra andetag skulle istället vara skadliga, nerbrytande eller rent av livsfarliga. Om vi åt någonting skulle de istället för att bygga upp kroppen bryta ner den. Och vi själva skulle inte ha något att göra där. När man tänker efter så är det helt fantastiskt hur vi är anpassade till vårt liv här. När vi tänker efter så kan man inte särskilja oss ifrån resten av planeten, naturen. Allt hänger ihop i en väv. Det är som en stor kropp, likt människokroppen, allting går runt runt i olika rörelsebanor. Om man delar upp världen där vi är en bit, liksom vi delar upp kroppen i olika delar så kan vi omöjligen uppfatta själva livet.
Radioaktivt utsläpp här inom 2 veckor
Varje morgon inbilar jag mig att allt det här som hänt i Japan nu bara varit en mardröm. Men så är det ju inte. Nu har tydligen en reaktor till exploderat. Tankarna bara far. Vad händer med Japan? Vad kommer det få för konsekvenser? Jag kan inte mycket om kärknraftsolyckor. Trots det kan jag fatta att det är idioti att bygga dem. Hur kan folk som förhoppningsvis ha kunskap ha vilja att bygga dem? Jag vet att förra gången en olycka inträffade, då i Ryssland, så kunde de inte plocka svamp och sådant i naturen på åratal. Ska det ske nu med? Kommer mänsikor i Japan att föda utvecklingsstörda barn som följd av det här? Jag har förstått att de inte tror att påvekan inte kommer att vara så stor här i Norden, men utsläppet är här om ca två veckor. Och kan man vara säker på att det inte kommer påverka oss på något sätt? Jag är bara så ledsen. Andra människors vinstinställda egoistiska handlingar kommmer nu att påverka hela världens oskyldiga livsformer. Vad händer med naturen, med livet? Hur kan tacklar naturen det här?
Whats your intent?
Deepak Chopra har jag nämnt på bloggen ett par gånger. Hans dotter Malika Chopra har tydligen skapat en websida där människor kan ansluta sig och dela sina avsikter, sina syften och sina tankar om vad man vill åstadkomma i livet och vad man önskar i världen. Jag har känt länge att det är just exakt precis något sådant som behövs. Vad visste jag att det redan fanns!?
- www.intent.com heter sidan! (Länken är vit - klicka i mellanrummet)
Whats my intent?
Jag vill se en värld människor lever med öppna sinnen och ärlighet. Och där man låter den inre djupaste känslan, som kan nås med rätt balans och medvetenhet, bygga om samhällets struktur. Man behöver inte ens någon ritning för att påbörja bygget. Varje rätt handling ligger i vår natur. Det är när vi blockerar oss från denna insikt genom yttre förvillelser som den blir osynlig för oss och vi handlar utifrån våra yttre syften istället. Jag önskar en värld där människor kan se den för vad den redan är och inte förblindas av intresset att försvara sina intressen. En värld där människor hittar hem, och i och med det låter hela systemet/naturen falla på plats igen. En planet som består av en väv av samspel och harmoni. En helhet.
Katastrof!
Det finns kärnkraftverk i Japan!! Hur FAN är det möjligt att få tillåtelse till något sådant, att bygga kärnkraftverk på en landmassa som har jordbävningar "hela" tiden (minns inte hur ofta de sa på nyheterna, så jag skriver så).
Varför finns det ingen myndig person som ansvar över denna naiva mänsklighet? Eller denna brist på mänsklighet som råder bland oss...
Inspirationskällor
Måste bara skriva ett litet inlägg om mitt inlägg igår. Jag fick det kanske att låta som att jag inte beundrar andra människor alls. Så är det verkligen inte. Det finns så otroligt många människor som får mig att känna det ena eller det andra. Hopp, glädje, beundran, lycka! Det är själva strävan att bli eller att ådstadkomma samma saker för en själv som jag inte tror på, och som jag kopplat till begreppet förebild. Inspirationskällorna för mig är många, bland annat då Deepak Chopra som jag nämnde igår, och så Monty Roberts, Wolfgang Amadeus Mozart, autistiska personer, barn, Abbey min hund, Johnny Depp, Pippi Långstrump. Jag vet inte om jag ens kan skriva ner dem, jag tror inte jag känner till de flesta av mina inspirations källor än. Men jag vet att de finns många av dem där ute. Kanske du som läser detta nu är en av dem? Vem som faktiskt är ens inspirationkälla är ju sådant man kommer på ständigt in i mellan, inte när man sitter och ska rabbla upp dem. Men det är nog faktiskt så att jag är dålig på att reflektera över vart jag faktiskt får inspiration ifrån. För även om jag beundrar många, så är det nog, kanske tyvärr, så att jag inte tänker på det. Jag vet inte om det är dåligt av mig. Jag lägger märkte till inspirationen först då den kommer inifrån mitt eget huvud eller hjärta. Innan dess registrerar jag den nog inte så mycket. Men det måste ju komma mycket utifrån. Som jag sedan tror att jag själv kommit på.
För det mesta får jag min inspiration helt enkelt ifrån bilder, färger, mönster, skuggor och sådant jag ser runt mig. Inte minst energier. Och även händelser. Om jag går med en tanke i huvudet så bygger allt jag ser och upplever runt mig upp den tanken. Även om det inte har något med det att göra. Det är som ett lapptäcke, kanske. Massa små bitar från helt olika tyger lappas ihop och blir till ett enda sammanhängande mönster. Så det är nog min största inspirationskälla... materian, och icke-materian omkring mig.
Ville bara tillägga detta. Många människor får mig att beundras. Grejen är bara att jag inte ser upp till dem. För vi är alla på samma nivå. Och mina inspirationskällor är alla som är eniga i detta.
Deepak Chopra, Stockholm i Maj
Jag vet inte om jag har någon direkt förebild egentligen. Jag har nog aldrig haft. Jag vet inte om jag tycker om själva idén faktiskt. Fast det är så klart bara min definition av begreppet förebild som jag pratar om, jag har säkert en annorlunda bild av det, precis som jag har av alla andra begrepp. Men att ha en förebild för mig är att ha just det, en "bild" som man har i sitt huvud, i sina tankar, och strävar efter att uppnå. Som att fästa sig vid det yttre aspekterna av vad man vill uppnå (menar inte personens utseende då utan själva den yttre existensen, utstrålningen och handlingarna), sträva efter att uppnå detta, och att man då låser sig fast i det yttre genom att fokusera på detta och inte känna att man faktiskt redan är på väg och vart! Jag tänker att nycklen kanske är att stega bakåt och inte sträva så mycket. Det är väl då vyn vidgas? När man drar sig tillbaka... Konsten är att lita på livet, att lita på att man inte backar ut över ett stup utan att man faktiskt faller tillbaka i en mycket bekväm fåtölj! I denna fåtöljen, som är precis figurtillverkad efter dig kan man sedan sitta, luta sig tillbaka, se och ta in omvärden. Här har man ron och friden att fatta sina beslut. Och när man fattar beslut ur sin fåtölj, ur sitt eget lugn och egna medvetande fattar man alltid rätt beslut. Man fattar inte besluten utfrån vad man tror är ett steg i rätt riktigt efter att ha tolkat något yttre. För det är alltid bara tolkningar. Det är inte någon universell verklighet man skådar, endast sin egen.
Självklart har man visioner om sådant man vill uppnå. Jag menar bara att vägen dit inte finns i det yttre, vad andra personer gör, tycker och tänker utan att det finns inom var och en av oss. Vad vi är menade att göra händer om man bara låter det hända. Att vara sin egenförebild är kanske det bästa valet? Och då menar jag att vara sin förebild, varje stund. Det är kanske lite som talesättet "man ska vara förändringen man vill se i världen"? Och man kan ju aldrig vara någon annan. Alltså, att vara sin egen förbild, att utöva sina egna visioner, och inte ha yttre förebilder som man provar sig fram till att i framtiden bli. Förebilder är vad det låter som, bilder som alltid ligger före en själv. Luta dig tillbaka och bli din egen.
Men, vad jag egentligen loggade in för att skriva var att OM jag skulle ha en förebild, men som jag nu kanske istället ska kalla typ inspiration, så är det bland annat Deepak Chopra. Han sätter på ett mycket begripligt och säkert sätt ihop alla tankar, känslor och motsägelser jag gått omkring och burit på den senaste tiden. Det är omöjligt att ha honom som en förebild man stävar efter att "bli som". För det han säger är att var och en av oss är en del av ett medvetet fält som vi upplever först när vi blir intellektuelt medvetna om att vi inte är våra tankar, drömmar, visioner, känslor och reaktioner. När vi inser detta har vi redan börjat vägen till vårt riktiga "jag" och resten av vägen hittar vi om vi bara låter den komma. Och jag fick precis reda på att han kommer till Sverige i Maj. Tyvärr är det i stockholm och jag har inte själv råd att ta mig dit. Men jag vill tipsa om händelsen för andra som kanske har möjlighet. Jag har en dvd samt en bok av denna underbara, mycket visa man och önskade att alla tog sig en stund i sin "fåtölj" då de riktigt lutade sig tillbaka och tog in vad han säger.
En liten presentation av Deepak får ni nedan. :)
(Trodde jag skulle lägga upp videon här, men av någon anlednign gick det inte. Så här är länken istället http://www.youtube.com/watch?v=cwUvPK796PU , mina inställningar gör att den är vit som bakgrunden men du hittar den nog ändå?)
Ha en mycket fin vårdag! / Mathilde
Rädsla för allvaret
Jag hittade en text (nedan) som jag tyckte var så bra och kände var, ÄR så sann och precis.
"Jag vill öppna ett samtal om moral och allvar - bland annat. Nu är det viktigt att påpeka att jag med ordet allvar inte avser motsatsen till skämt eller uppsluppenhet. Jag avser detta att ta saker på allvar, göra saker ordentligt, gå till botten, dra konsekvenser, klargöra - något som på intet sätt behöver innebära sur min eller frånvaro av skämt. På många sätt tror jag att vår tillvaro i slutet av det 20:e århundradet, ja hela vårt samhälle, präglas av skräck för allvaret och hat till kvalitet. Enligt min mening präglas vår tid av en utbredd och genomgripande nihilism som just innebär brist på framtidstro och förakt för moraliska värden. Med läpparna finns det förvisso många som försvarar sådana värden, men ytterst få gör det i handling. Inte minst bland dem som är satta att förvalta och styra vårt samhälle och dess utveckling. Att det är så känner var och en. Yttringar av kvalitet och allvar blir påminnelser om detta faktum, och eftersom de är så sällan förekommande blir de överraskande och obehagliga påminnelser om det förhärskande fusket och ytligheten. Detta framkallar aggressivitet. Jag skulle vilja säga att denna samhälleliga rädsla för allvaret är av samma slag som drogmissbrukarens eller alkoholistens rädsla för att bli nykter. I vår tid missbrukas kunskapen eller möjligheterna att dra slutsatser av den befintliga kunskapen av samma anledning som alkoholisten missbrukar alkohol, nämligen den att slippa tvingas se verkligheten som den är."
- Roy Andersson -
Eckhart Tolle och ångestattack
Jag håller på att läsa en bok skriven av denna vise man. Jag är så tacksam för att boken kom till mig. Men det borde stå en varningstext i början av den av att innehållet kan bidra till starka reaktioner i din kropp. För det var vad som hände mig. Jag menar egentligen inte själva innehållet men om man lyckas ta till sig budskapet och verkligen känna det. Alltså lyckas lösgöra sig från allt det som håller fast än i den "materiella världen" och bara uppleva nuet och sin egen närvaro. Ja, om detta tillstånd plötsligt släpps fram i en sönderstressad kropp så kan man få reaktioner som inte är trevliga. Någon form av ångestattack.
Detta är bara var jag tror och upplever. Det är inte sanningen (det är ju bara skrivna ord för det första). Men dagen efter jag verkligen började känna att jag var närvaron i nuet så hände det något fruktansvärt obehagligt. Jag hoppas nästan att det var en ångestattack för annars vet jag inte. Men jag rasade liksom ihop efter att ha fått en fruktansvärd illamående känsla som gjorde att jag kräktes, och liksom "nästan svimmade" under en lång stund. Jag har svimmat innan och känslan var den samma förutom att det aldrig kom till kanten där mitt medvetande försvann (det medvetandet som upplevs via hjärnan). Jag kallsvettades, mådde illa, kände att blodet rusade ner genom kroppen och riktigt upplevde hur mitt medvetande håll på att segla bort ifrån mig. Och jag var nästan säker på att jag höll på att dö. På filmer när folk håller på att dö säger dem ofta att de ser ljuset. När jag sedan efter en stund började bli mer och mer bländad av ett vitt ljus som slök allting runt mig i sitt gap blev jag ännu mer övertygad över att jag skulle dö. Som tur var var mina föräldrar hemma (tack och lov!) och jag minns att jag upprepade saker som "jag försvinner, jag försvinner", "jag dör", "jag vill inte dö". Efter ljuset kom snart ett surrande ljud, som elektriskspänning som blev högre och högre. Jag ville hålla för öronen, men insåg ju att ljudet kom inifrån. Strax efter spred sig elektriciteten ut i hela kroppen, och jag antar ett det var som efter att ens ben eller arm har somnat, fast i hela kroppen inklusive huvud. Därefter krampade mina händer ihop sig som om fingrarna sögs mot varandra och jag bara satt och tittade på mina händer. Här lyfte mina föräldrar upp mig och la mig i sängen. Sedan sov jag i flera timmar.
Jag fick ingen panik av denna obehagliga process, jag kände mig mer som en betraktare, men som höll på att bli berövad sin medvetenhet i en mycket obehaglig upplevelse. Sedan denna händelse har jag varit livrädd för att det ska komam tillbaka. Minsta lilla reaktion i kroppen som liknat något av de stadierna i attacken får mig att bli yr. Jag känner mig konstig i huvudet och tankarna ofta och tror att jag ska bli galen och tappa kontrollen eller bli sjuk och dö. Nu har jag en tid imorgon hos en samtalsterapeut som min sångpedagog rekommenderat. Men jag är rädd för att gå ut ifall detta skulle hända ute på gatan. Jag är till och med rädd nu för att slappna av ifall det skulle orsaka en ny attack.
Men jag förmodar att jag bara behöver lite tid till att avstressa min kropp i lugn och ro, och att det ända sättet är genom att uppleva nuet.
The School – Humanity's New Future
(Detta är beskrivningen av en DVD jag hittade)
At Tekos the children have designed, built, and decorated their own campus. They cover the entire curriculum in one year and get official Master's degrees at seventeen. They cook their meals, do administrative work, and write their own textbooks. They contemplate the meaning of the Universe and swim in mountain streams. They dance, draw, and sing. They have no interest in TV or video games.
They do not prepare themselves for ‘life' — they live every moment they breathe.
I am alive
Att vara si eller att vara så... det är frågan
Måste bara skriva en grej. Började läsa inlägget jag precis skrev och när jag läste; "Men jag reflekterade inte och jag var helt totalt omedveten om att omgivningen, andra människor hade en uppfattning om mig." så kom jag att tänka på följande.
Jag tänkte inte på att andra hade en uppfattning om mig då. Men det var under denna tid som min uppfattning om mig själv växte fram. Den uppfattning som lett till stora problem jag möter i dag med min sociala fobi. Konstant under min skolgång fick jag höra och läsa i rapporter om att jag var si och så. Under exakt varje utvecklingssamtal tog lärare, alla lärare genom tiderna upp samma saker "Mathilde är tyst och tillbakadragen", "Mathilde sitter mest i ett hörn och tittar på eller ritar", "Mathilde måste blir mer delaktig i gruppen" "Mathilde måste ta mer plats på lektionerna och i klassen" "Mathilde kan mer än vad hon tror".
Man talade om för mig hur jag var, vad jag måste och till och med vad jag tror. Jag tvivlade aldrig på mig själv någonsin! Det fanns inte i mitt system att tvivla på mig själv. Och varje utvecklingssamtal fick jag höra att jag inte trodde på mig själv och att jag kan mer än vad jag tror och so on!
Jag var ett barn som fick höra av de vuxna i min omgivning att jag var tyst och tillbakadragen. Vad innebär det att vara tyst och tillbakadragen? Hur är man när man är tyst och tillbakadragen. Jag upplevde inte att jag la så mycket vikt vid dessa ord då. Men tillslut skapade det ju frustration eftersom orden förföljde mig. Jag tror det var vid det laget då betygen kom och jag insåg att det var ett hinder för min framtid, för den jag ville vara, för hur jag ville leva. Att det de hade tjatat om var något som låg i min väg. Det var något dåligt som skulle tas bort för att målet skulle kunna bli nått. Målet att bete sig som en annan människa, den för samhället ultimata.
Jag ser flera konstigheter med detta men om jag nu var tyst och tillbakadragen som de sa, varför var det något jag skulle tvingas ändra på? Var det verkligen jag som skulle ändra mig, på min "personlighet" för att bli en ideal elev? Och varför skulle det vara ett problem för mig att vara tyst och tillbakadragen (observerande)? Jag satt antagligen och ritade för att få utlopp för min kreativitet (som kanske är en del av egenskapen observerande, att vara som en svamp som suger åt sig alla intryck och stämningar. Eller kanske som en pensel som suger åt sig vatten och färg och som måste måla av sig för att fortsätta fungera och inte torka ut och bli förstörd) stängdes in i den strukturerade omgivning jag tvingades anpassa mig efter. Det individer som är tysta och tillbakadragna också. Om inte sådana individer fanns så skulle mänskligheten inte upptäcka något, för de skulle hela tiden vara ute på jakt totalt inställda på sitt mål och med alla sinnen riktade dit. Om man tänker sig en grupp människor på stenåldern. Det fanns alltid någon förmodligen medicinkvinnan eller shamanen som la märke till små förändringar i gruppen antingen i kommunikationen (kroppsspråket) eller hälsan, fysiken som bidrog till gruppens totala välfärd då till exempel sjukdomar kunde upptäckas i tid. Jag tror att människor som är mycket känsliga för olika energier i omgivningen representerar dessa gruppmedlemmar. Och anledningen till att dessa människor kommer i skymundan är, ja tro det eller ej, för att de är tysta och tillbakadragna! (Sen finns det miljontals andra typer av människor som även dem är öppna och påverkas av omgivningens energier och flöden väldigt stark, det är jag säker på! Alltså utan att vara tysta och tillbaka dragna. Men just den egenskapen att bara observera och lägga märke till detaljer. Jag tror även att autistiska personer tillhör dessa och att de är viktiga och utgör en viktig roll i vår egentliga mänskliga grupp).
All denna frustration som började växa och ta fart inom mig då var tvungen att komma ut. Jag började bete mig som jag aldrig någonsin gjort innan. Jag blev rent ut sagt kriminell. Ja inte så värst allvarligt. Men dessa spänningar som vuxit kring de här kommentarerna som pekats ur så mycket att det blev sår, det gjorde ju det till verklighet. Från att bara vara ett beteende blev det till att vara ett faktum som av alla sågs som ett problem som måste bort. Jag hade tillslut identifierat mig med påståendena att jag var tyst och tillbakadragen. Och jag kan inte sätta ord på hur, men det har bidragit med i stort sett alla mina problem i dagsläget. Jag fick diagnosen social fobi och jag har hämningar som sitter som betong runt mig.
När ush så trött jag är, jag skulle ju avsluta för idag och så blev det ett långt inlägg till istället. Som jag ska döpa till, hmm ... vad då? Nu har jag det, så får det bli.
Connecting
Alltså nej, jag är helt blown away av världen right now! Världen är inte alls vad jag trott att den var när jag växte upp!! Och det är exakt samma sak som jag precis skrev om i inlägget jag raderade, vilket handlade om bilden man har av sig själv. Utifrån omvärden och genom sina tankar och erfarenheter får man en bild av sig själv. Men denna bilden är bara en påhittat reflektion, det är inte sanningen. Sanningen är den som bara finns där. Sanningen kan upplevas om rätt harmoni och balans råder. Det är typ samma sak med samhället. När jag var liten tänkte jag inte på saker och ting. Jag lovar, jag har verkligen insett det nu. Jag gick bara omkring och upplevde, gjorde saker jag kände för och så kände jag en massa. Men jag reflekterade inte och jag var helt totalt omedveten om att omgivningen, andra människor hade en uppfattning om mig. Hur som helst, det här med världen. Jag har genom erfarendheter, tankar och ren fakta fått en bild av världen. Denna bilden har varit samhället. För att det är samhället som omringar oss med lagar och regler och måsten hela tiden och pressar in oss i olika fack och boxar. Vi leds in i tron om att denna är världen. Men nej nej nej. Världen är inte si eller så. Världen pågår, världen flyter. Vi är världen, världen är vad vi gör den till. Vad vi gör är vad som är.
Det är lite komiskt för som jag sa så skrev jag precis ett inlägg som jag döpte till "Jag försöker bara vara mig själv" där jag skrev typ exakt samma saker som jag skriver nu fast som världen. Men det är ju faktiskt samma sak. Vi får en bild av oss själva som vi identifierar oss med. Men det är egentligen bara en illusion skapad av våra tankar. Vi är inte våra tankar. Gud vi måste prata med om våra tankar i världen! För tankar kan vara riktigt farliga. De påverkar långt mer än vad vi tror. Det är ju till och med så att bilden av världen idag, så som vi ser den i tidningar och TV mycket är resultat av våra tankar.
Men nu ville jag inte skriva om det. Jag ville skriva om världen, den sanna värld som vi alla guppar omkring på. Alltså, jag känner mig nästan yr, för hela min verklighetsuppfattning har totalförändrats på bara några månader. Jag är helt öppen med att jag nu precis nyligen insett att jag är en del av världen och att jag är det nu. Jag må vara sen, men det har nog sina fördelar det med. Den här känslan är det som gör mig yr. Jag har nu insett att jag verkar här och nu på jorden. Jag är ingen egen liten bit som existerar separat för sig själv. Människor på andra sidan jorden existerar på exakt samma plats som jag. Existens går över allt, allt existerar här (rum)och nu(tid).
Jag lever. Och jag lever nu. Samhället separerar oss från rum och tid. "Allt har sin tid" ("Allt har sitt rum" sägs ju inte så ofta dock "Get a room" kanske?). Men vadå? Är det så? Allt är inte uppdelat i rum och tid. Det handlar om upplevelsen. Upplevelsen, det faktum att vara och göra. Om jag vill något och handlar för det så kommer jag att uppleva det. Upplevelsen går över tid och rum. Den existerar.
I mitt hjärta ser jag en framtid där samhället är dramatiskt förändrat. Jag skulle inte ens vilja kalla det samhälle. Jag skulle vilja kalla det liv. Tänk om vi alla levde livet i stället för att leva i samhället. Vi hjälpte varandra om vi behövde hjälp. Spontanitet. För någon med lite o stretchade öppenhets nervceller kanske det låter dumt. Men jag tror på männskligheten. Jag tror att alla föds kapabla till att göra goda handlingar och handla efter sin egen natur, men att den förmågan att handla givetsiv förstörs då ens egen natur hämmas och förstörs. Alltså naturen inom sig, den mänskliga naturen inom oss som vi föds... eller nej så här tror jag. Att vi föds som människa med en viss, tänk dig en sån där leksak där du ska stoppa ner klossar i rätt hål. Du måste stoppa dem i rätt hål, det som motsvarar klossen. Alla olika naturer som flyter omkring i det stora alltet har olika former (klossarna) och alla skapta varelser som vuxit fram av DNA har motsvarande form där naturen kan flöda igenom (hålen) och på så vis upprätthålla livet i varelsen. De här hålen som vi alla utgör är kanske, uppenbarligen mycket sköra, eller flexibla och de blir lätt omformade när de trycks ner i dessa olika fack och boxar. När naturen, den mänskliga naturen i detta fall då fortsätter att flöda igenom hålen så intar den en annan form, den nya formen utifrån hålens tillknycklade form, det blir fel. Och vi handlar inte längre som människor.
Hädanefter strävar jag efter att hålla mig till omgivningar där mitt flöde inte hämmas och tillknycklas, och på så vis kan jag handla direkt utifrån min kärna. Bara Då är jag mig själv.
Jag pratar mycket om samhället. Men jag kan hämta alla problem vi står inför idag i samhällets felaktiga struktur.
Jag läste en bok för några år sedan skriven av en babianforskare som levt under flera år i Afrika och studerat flodhästar (nej babianer så klart, fan vad tråkig jag är, ursäkta men kände mig tvungen att skriva det). Hon gjorde detta för att bevisa att babianer inte lever i ett samhälle styrt av våld och makt utan av sociala relationer. Jag tror det är exakt så det är med vår primat-art också, varför skulle det vara annorlunda? Jag blir ledsen när människor säger att vår natur är ond och maktlysten. Som jag sa innan med naturflödena, formerna har bara knycklats till. Babianerna agerar utifrån sina flöden (varelsenaturer, i det här fallet babianflödet). Givetvis ingår både aggression och våld i beteendet, även i vårt naturliga beteende, kanske även makt på ett sätt. Men denna makt erhålls den individ som utifrån sina handlingar... Jag ser det så att den är olika vibrationer för allting. Om en individ sänder ut en viss typ av vibrationer, kanske i samma takt som makt vibrerar, så blir denna individ en slags makt, individen sänder makt via vibrationer. Som en radio som ställs in på en viss kanal och sänder de ljudvågor som är den väglängden (Ojdå, jag har aldrig någonsin i mitt liv kollat upp hur en radio fungerar, ursäkta om det inte är sanning, men det lät logiskt för mig, så i min värld idag fungerar en radio så).
Den här boken var verkligen intressant. Ska nog låna den igen faktiskt! Vi alla, av arten homo sapiens borde läsa mer om primater, studera dem själva, kanske lära känna en, och på så sätt inse mer om vår egen art. Nu fick jag nog inte skrivet ovan vad det var jag ville säga om den boken, kom in på vibbar istället. Men men....
Okej nu får jag nog sluta, och fortsätta babbla här imorgon.
Videoblogga
Hej igen!
Tanken slog mig. Kanske kan jag prova att videoblogga? Hade nog varit perfekt träning för mig. jag har svårt att formulera mig med tungan och ord och allt sånt där. Så det kan nog vara bra att försöka komma in i det. Tänk om jag till och med skulle försöka göra det på engelska? Nej, nej det blir för svårt. Jag börjar på svenska. Men ni ser, meningarna kommer så snabbt att jag knappt hinner få ner dem med fingrarna. Varav ännu en anledning för att filma in inläggen finns till.
Ja jag ska nog försöka. Måste ju inte lägga upp det om det blir helt och hållet misslyckat och jag bara typ sitter och mumlar obegripliga grejer.
Jag tittade på videosar av en helt underbar tjej (och även av hennes lika underbara man). Jag MÅSTE bara länka och rekomende från roten av mitt hjärta. Denna tjej pratar så äkta och öppet om EXAKT allt som jag känner de starkaste känslor för, ALLT! Flera gången har jag upplevt det i böcker när folk skriver formuleringar som tagna ur mitt huvud. Nu hörde jag det för första gången på videos vilket kändes roligare på ett sätt för man kom så nära henne. Oh vad jag hade älskat att lära känna henne. Varför ska jag ha social fobi, och engelsk fobi!?
Men jag bryr mig inte. Nu åker jag till Hawaii, så får det gå som det går helt enkelt.
Så nu vill jag lägga ut en liten video från yuotube på den fantasiska Leija Turunen. Och när jag nu skulle hitta en video att länka till så hittade denna, som är just om vad jag skrivit om nu. Hehe. Så det passar ju bra.
Några synpunkter
Jag bryr mig inte! (Om mitt senaste inlägg). Jag måste skriva! Nu måste jag skriva om några synpunkter som jag tycker mycket om (inte tycker-om men tycker om) just nu och måste få ur mig. Jag tänkte ju sluta skriva för det är så mycket nu med allt och jag blir så snurrig varje gång jag försöker få ur mig någonting för att alla tankar bara väller ut på samma gång och bildar den här stora bilden som sedan inte går att beskriva i ord. Men, jag satt just och tittade på youtube-klipp och fick så mycket energi av de här paret som jag blev helt förälskad i. Dom är så härliga och öppna och, ja. Så jag fylldes helt enkelt av min gamla vanliga vilja att nå ut och säga vad jag tycker och tänker. Så, därav uppkom detta blogginlägg. Det jag skriver om nu är liksom bara för att samla alla de olika tankar som vimlar runt där uppe i just denna stunden.
Det första. Det finns så många visa människor där ute. Vi är jäkligt många av vår art på jordklotet idag, klart det måste finnas många jäkligt intelligenta också. Intelligenta är fel ord. Öppna är rätt ord. Är man öppen blir man vad jag kallar vis, eller intelligent.
Den andra. Varför använder vi oss bara av lärare att lära ut!? Varför skickar vi inte runt de jag nämnde ovan att sprida sina tankar i vår snurriga värld. ¨
Det tredje, en liten parantes. Varför har jag så jäkla ont i min höft/bäcken!? Jag kan knappt sitta kvar här och skriva. Det bränner fan sönder mig.
Det fjärde. Nej, nu kommer det inte mer för mina tankar dras till köket där folken sitter och jag vill joina dom i deras gemenskap. Så, jag återkommer vid ett senare tillfälle!
Ja det här blev ju ingen vidare comeback... Men det kommer det kommer!
Slutet på bloggandet
Hade tänkt ge upp bloggandet på den här bloggen. Det händer en del livsomvälvande ting i mitt liv nu. Att skriva här passar inte in längre. Jag har en plan om att skriva helt andra saker. Men jag kommer ändå att ha bloggen kvar tills vidare. För det finns mycket som är kul att ha kvar och kanske läsa igen. Jag är allt för nostalgisk för att kunna göra mig av medså mycket text.
Dock kommer jag inte ge upp själva tanken, global thought! Att tänka globalt, tänka stort är viktigt för mig och det är så jag fungerar. Jag vill för all framtid försöka överföra stora tankar till folk. Tankar om det stora. För att inte det lilla ska förintas. Bara inte genom den här bloggen.
Rösta på miljöpartiet
Fan, den där debatten tände mig...
Nu har jag hunnit sansa mig lite dock efter mitt förra inlägg för typ två sekunder sedan. Snabb i vändningarna.
Nu vill jag säga några sansade och förnuftiga meningar. Jag vet ju att detta kommer nå ut till många och betyda väldigt mycket för valresultaten eftersom min blogg är så kolosalt stor men nästan 5 unika besökare om dagen, ibland till och med 10!
Vad jag ville säga var följande:
Rösta på miljöpartiet. Om inte för framtiden, om inte för att minska förödande konsekvenser för människor, djur och miljö här och på andra ställen av planeten, om inte för att minska lidande, minska utsläpp, minska utmärgling, om inte för att öka chanserna för hotade arter att överleva, om inte för rättvisa, om inte för långsiktigt tänkande, hållbara lösningar, långsiktiga mål, om inte för en ljus framtid, så för mig...
Det gör ni va?
Förguds skull människor, rösta grönt nu!!
Satt just och kollade på den där sista debatten med alla partiledare. Det är för mig som ett skämt! Alla dess åsikter. En enda stor kamp! Till vilken nytta? Vi har alla samma problem, borde inte alla ha samma lösningar? Jag är kanske dum men jag förstår inte alla dessa olika politiker. För mig är det bara så uppenbart att de partiet som pratar om lösningar som ligger närmast de lösningar som faktiskt löser problem på lång sikt och som utgör en plan varpå en framtid kan stå, är miljöpartiet. Om det är något parti så är det dem.
Jag nästan skrattade, nästan grät, när de alla höll sina sista framföranden. Maria Wetterstrand (stavningen = noll koll) var först ut. Hon tog upp själva helheten i världen. Världssituationen, framtiden, konsekvenserna av det vi håller på med, HÄR och NU. Att utan miljön, klimatet vi lever av just nu och är beroende av kan vi inte heller bygga upp den här välfärden som de andra partierna stirrar sig så blinda på.
Annars tyckte jag att även Mona och, Lars heter han väl, hade bra åsikten vad gäller vårt lilla samhälle. Men efter Maria hade pratat var det de andra sa bara komiskt, eller tragiskt. Efter hennes ord om att det i alla rum där man duskuterar sådana här saker skulle vara tre extra stolar. En för våra barnbarnsbarn, en för alla världens arter och en för alla fattiga människor i världen. Att det vi gör här går ut över människor på andra sidan jordklotet. Att vi måste SLUTA HANDLA SOM OM VI VAR DEN SISTA GENERATIONEN. Och ja, allt hon sa. (Ursäkta att jag höjer bokstäverna) Och sen kommer dem där, resten av dem som styr vårt land, en efter en "jag är för skattesänkningar", "mer jobb åt unga" och ja jag minns inte ens vad. För skitsnack är något som aldrig fastnar i mitt huvud. Det lämnar alltid spår, men fastnar aldrig.
Jag håller som sagt verkligen med om alla de här sakerna som Mona och han andra från vänsterpartiet sa om vilka lösningar som bör gälla för sveriges samhälle. Men som sagt, de verkliga lösningarna, när man ser saker ur ett större perspektiv, är det miljöpartiet som är närmast i hälarna. De är väl de enda som över huvud taget har intresse, kunskap, förnuft och hjärta att leta efter dem.
På söndag får dem en röst av mig alla fall!
Ett steg närmare drömmen om att bli fri
Jösses, vad man slås av tragiska tankar när man besöker sin egen blogg, finner den där öde och insperationslös, fullt nedklottrad med ord endast skrivna i ett desperat försök att synas, höras och förstås. Vad blev det av mig. Vilken mask går jag gömd bakom. Jag behöver inte försöka någonting eftersom jag redan är. Jag bad inte om någon mask. Här erbjuds man maskar från höger och vänster, eftersom det äv vad folk förväntar sig att man vill ha. Det är vad man strävar efter i den stora teatern. Men man är redan det man spelar, man behöver ingen mask för att bli det, men för att inte bli det.
Oj nu svammlade jag iväg utan något mål igen. Undrar vad det där skulle betyda. Jaja.
Jag har haft fullt upp den senaste veckan. Jag har gjort något alldeles galet! Något som jag bara drömt om att jag skulle våga. Nu gjorde, gör jag det i verkligheten. En del av min dröm, första steget i min dröm är taget och nu är det upp till mig att hålla den vid liv. Man får en chans, och tar tillvara den, eller ser ett minne blekna bort. I tisdags var jag på min första sånglektion. Jag hittade en kvinna, en jätte bra sångpedagod i Arlöv. Och efter några dagar beslöt jag mig och mailade henne. Fick svar att jag var välkommen och att hon skulle hjälpa mig släppa mina spänningar så att jag kan sjunga utan att hämma mig själv i rädslan att höras. Hon måste vara den bästa sångpedagogen någonsin. En ängel. Så förstående och omtänksam. Hon förstår det hon undervisar på ett djupare plan än de ord och meningar hon lärt sig. Hon känner det under stavningarna, förstår att sjunga har med allt att göra. Jag är så glad att jag hamnade hos en sångpedagog som lär ut alexander teknik. Jag visste inte vad det var innan jag läste på hennes hemsida. Men det är som om det vore besläktat med feldenkrais. Det har samma syfte, samma mål. Energin i kroppen måste flöda fritt för att sången ska flöda fritt. Vi får inte lura kroppen att stoppa upp energin. Vi måste vara i balans.
Jag vågade inte få fram mycket mer än prat i början. Men efter en timme så överraskade jag mig själv med att låta mäta mitt register och "sjöng" med i vågorna hon spelade på pianot. Det var nog det att ligga på brittsen och känna mina armar, ben och huvud tunga, lyftas omkring. Det kändes att det var bra. Nästa vecka ska jag ta med en sång att sjunga. Förstår inte hur det ska gå till dock. På onsdag ska jag dit igen. Kommer att vara lika livrädd dagarna innan som innan förra gången, i tisdags. Men L rådde mig att bara låta rädslan komma, stretar men emot rädslan så uppstår bara spänningar. Man ska låta sig själv vara rädd. Det är nog det jag gör. Det är nog det som får mig att göra såna här saker som jag egentligen inte vågar. När jag accepterar att jag inte vågar så känner jag ju inte reaktionen på rädslan, den glider förbi och då hindras man inte att göra det. Nej, jag vet inte. Äsch...
Ja det blev en hel monolog med pladder idag med, vad trevligt!
En förändring
Och juste, förresten, stora förändringar på bloggen va!? Den blåa bakgrunden - botta! Och en ny header, hade ingen insperation när jag gjorde den så det bara blev som det blev, hade ingen plan. Som alltid med andra ord.
Ska försöka bli av med den där tröttsamma filmen som Leonardo DiCaprio läser upp också. Det blir bara aldrig av. Jag har lärt mig att reflexmässigt stänga av den när jag kollar min blogg, utifrån. =) Men den är bra, dock.
Ska försöka bli av med den där tröttsamma filmen som Leonardo DiCaprio läser upp också. Det blir bara aldrig av. Jag har lärt mig att reflexmässigt stänga av den när jag kollar min blogg, utifrån. =) Men den är bra, dock.
