Jag vet inte om jag har någon direkt förebild egentligen. Jag har nog aldrig haft. Jag vet inte om jag tycker om själva idén faktiskt. Fast det är så klart bara min definition av begreppet förebild som jag pratar om, jag har säkert en annorlunda bild av det, precis som jag har av alla andra begrepp. Men att ha en förebild för mig är att ha just det, en "bild" som man har i sitt huvud, i sina tankar, och strävar efter att uppnå. Som att fästa sig vid det yttre aspekterna av vad man vill uppnå (menar inte personens utseende då utan själva den yttre existensen, utstrålningen och handlingarna), sträva efter att uppnå detta, och att man då låser sig fast i det yttre genom att fokusera på detta och inte känna att man faktiskt redan är på väg och vart! Jag tänker att nycklen kanske är att stega bakåt och inte sträva så mycket. Det är väl då vyn vidgas? När man drar sig tillbaka... Konsten är att lita på livet, att lita på att man inte backar ut över ett stup utan att man faktiskt faller tillbaka i en mycket bekväm fåtölj! I denna fåtöljen, som är precis figurtillverkad efter dig kan man sedan sitta, luta sig tillbaka, se och ta in omvärden. Här har man ron och friden att fatta sina beslut. Och när man fattar beslut ur sin fåtölj, ur sitt eget lugn och egna medvetande fattar man alltid rätt beslut. Man fattar inte besluten utfrån vad man tror är ett steg i rätt riktigt efter att ha tolkat något yttre. För det är alltid bara tolkningar. Det är inte någon universell verklighet man skådar, endast sin egen.