Att vara si eller att vara så... det är frågan

Måste bara skriva en grej. Började läsa inlägget jag precis skrev och när jag läste; "Men jag reflekterade inte och jag var helt totalt omedveten om att omgivningen, andra människor hade en uppfattning om mig." så kom jag att tänka på följande.
Jag tänkte inte på att andra hade en uppfattning om mig då. Men det var under denna tid som min uppfattning om mig själv växte fram. Den uppfattning som lett till stora problem jag möter i dag med min sociala fobi. Konstant under min skolgång fick jag höra och läsa i rapporter om att jag var si och så. Under exakt varje utvecklingssamtal tog lärare, alla lärare genom tiderna upp samma saker "Mathilde är tyst och tillbakadragen", "Mathilde sitter mest i ett hörn och tittar på eller ritar", "Mathilde måste blir mer delaktig i gruppen" "Mathilde måste ta mer plats på lektionerna och i klassen" "Mathilde kan mer än vad hon tror".
Man talade om för mig hur jag var, vad jag måste och till och med vad jag tror. Jag tvivlade aldrig på mig själv någonsin! Det fanns inte i mitt system att tvivla på mig själv. Och varje utvecklingssamtal fick jag höra att jag inte trodde på mig själv och att jag kan mer än vad jag tror och so on!
Jag var ett barn som fick höra av de vuxna i min omgivning att jag var tyst och tillbakadragen. Vad innebär det att vara tyst och tillbakadragen? Hur är man när man är tyst och tillbakadragen. Jag upplevde inte att jag la så mycket vikt vid dessa ord då. Men tillslut skapade det ju frustration eftersom orden förföljde mig. Jag tror det var vid det laget då betygen kom och jag insåg att det var ett hinder för min framtid, för den jag ville vara, för hur jag ville leva. Att det de hade tjatat om var något som låg i min väg. Det var något dåligt som skulle tas bort för att målet skulle kunna bli nått. Målet att bete sig som en annan människa, den för samhället ultimata.
Jag ser flera konstigheter med detta men om jag nu var tyst och tillbakadragen som de sa, varför var det något jag skulle tvingas ändra på? Var det verkligen jag som skulle ändra mig, på min "personlighet" för att bli en ideal elev? Och varför skulle det vara ett problem för mig att vara tyst och tillbakadragen (observerande)? Jag satt antagligen och ritade för att få utlopp för min kreativitet (som kanske är en del av egenskapen observerande, att vara som en svamp som suger åt sig alla intryck och stämningar. Eller kanske som en pensel som suger åt sig vatten och färg och som måste måla av sig för att fortsätta fungera och inte torka ut och bli förstörd) stängdes in i den strukturerade omgivning jag tvingades anpassa mig efter. Det  individer som är tysta och tillbakadragna också. Om inte sådana individer fanns så skulle mänskligheten inte upptäcka något, för de skulle hela tiden vara ute på jakt totalt inställda på sitt mål och med alla sinnen riktade dit. Om man tänker sig en grupp människor på stenåldern. Det fanns alltid någon förmodligen medicinkvinnan eller shamanen som la märke till små förändringar i gruppen antingen i kommunikationen (kroppsspråket) eller hälsan, fysiken som bidrog till gruppens totala välfärd då till exempel sjukdomar kunde upptäckas i tid. Jag tror att människor som är mycket känsliga för olika energier i omgivningen representerar dessa gruppmedlemmar. Och anledningen till att dessa människor kommer i skymundan är, ja tro det eller ej, för att de är tysta och tillbakadragna! (Sen finns det miljontals andra typer av människor som även dem är öppna och påverkas av omgivningens energier och flöden väldigt stark, det är jag säker på! Alltså utan att vara tysta och tillbaka dragna. Men just den egenskapen att bara observera och lägga märke till detaljer. Jag tror även att autistiska personer tillhör dessa och att de är viktiga och utgör en viktig roll i vår egentliga mänskliga grupp).
All denna frustration som började växa och ta fart inom mig då var tvungen att komma ut. Jag började bete mig som jag aldrig någonsin gjort innan. Jag blev rent ut sagt kriminell. Ja inte så värst allvarligt. Men dessa spänningar som vuxit kring de här kommentarerna som pekats ur så mycket att det blev sår, det gjorde ju det till verklighet. Från att bara vara ett beteende blev det till att vara ett faktum som av alla sågs som ett problem som måste bort. Jag hade tillslut identifierat mig med påståendena att jag var tyst och tillbakadragen. Och jag kan inte sätta ord på hur, men det har bidragit med i stort sett alla mina problem i dagsläget. Jag fick diagnosen social fobi och jag har hämningar som sitter som betong runt mig.
När ush så trött jag är, jag skulle ju avsluta för idag och så blev det ett långt inlägg till istället. Som jag ska döpa till, hmm ... vad då? Nu har jag det, så får det bli.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0