Proteinmyten
Frukt gör dig stark
Olika perspektiv kring samma budskap
Barbie skövlar regnskogen
"Mattel, som tillverkar barbie köper massa från Asian Pulp and Paper (AAP) som står för omfattande skövling av den indonesiska regnskogen", så står det på lappen från Greenpeace.
Där stod en länk man kunde besöka för att se hur man kan hjälpa dem att stoppa detta (förutom att göra en paus i sitt Barbieköpande).
Besök länken "Barbie it´s over" här >>> http://www.greenpeace.org/sweden/se/vad-vi-jobbar-for/skog/barbie/ <<<
Tanken är ett hjälpmedel
Försök att inte blanda ihop dina tankar med verkligheten! När du tänker något, vad som helst, till exempel om en annan person, kom ihåg att det bara är en tanke, en tanke som du just tänkt. Försök att inte börja förknippa denna tanke med personen i framtiden. Försök att komma på dig själv ifall du skulle börja förknippa tanken med det som framkallade tanken. Att du tänkte något om någon behöver inte betyda att det är en sanning. Tanken talar om för dig någonting om dig själv snarare än om verkligheten. Tanken är ett fantastiskt hjälpmedel för att studera och förstå verkligheten, men det är just det - ett hjälpmedel, inte någon allvetande röst som talar med dig. Det är en personlig bearbetning av intryck som sker av sig själv. Den ger oss idéer om saker och ting, inte sanningar.
Det jag tror kan föra oss så nära sanningen vi kan komma är var intuition, vår känsla. Vi kan känna sanningen och vi kan uppleva den som kärlek, hamoni och total tillfredställelse. Men känslan är inte sanningen den heller. Den bara upplever den så långt vi som människor kan uppleva den. Och vi upplever den i nuet. Den konstanta "plats" som innefattar allt som är.
Detta jag precis skrev ner är en tanke jag haft. Alltså ingen sanning. Men då jag upplevt att den är bekräftad av en stark känsla inom mig, låter jag mig själv tro på den. Vi måste inte veta sanningen! Bara följa vårt hjärta och det som käns rätt... Så skapas sanningen, hela tiden.
Det är så lätt att dras med i tanken och tro att den talar om för oss hur saker och ting är. Jag har börjat vänja mig av med att likställa mina tankar med sanningen. Men det är svårt när man under hela livet letts in i ett stort och dessutom mer eller mindre gemensamt tankesystem som alla förväntas följa i blindo. Precis som vi påminner oss själva om att inte tro på att allt vi hör och läser i vardagen inte är lika med någon sanning bör vi påminna oss om att det vi hör i vårt eget huvud inte är någon sanning. Vi bör ta en stund, kanske på kvällen och tänka igenom alla små strötankar som upptagit vårt sinne under dagen och reflektera över vart dem kommer ifrån. På så sätt hindrar vi att vi leds inn i dåliga och destruktiva beteendemönster. Tänk om Hitler hade tagit en såndan stund varje kväll och tänkt igenom var det verkligen var hans tankar kom ifrån. Varför de tankarna uppstod hos honom. Han hade kunnat gå en annan väg och inte låta sig vilseledas av de inre rösterna som inte var hans egen inre sanning som pratade till honom, utan mer en funktion av hans varelse som på sitt unika sätt bearbetade de intryck han tog in från omvärlden.
Vi kan väl alla försöka annalysera våra tankar ikväll och tänka över vart de kommer ifrån och varför du lyder som de gör. Vi kanske lär oss något, och framför allt blir fria i vårt varande genom att inte blint låta oss påverkas av dem.
Utflykt till kullen
Att åka denna båt vad verkligen en upplevelse. Man satt på stolar som var liksom sadlar och höll sig i en stålstång framför sätet. Och likheten med att rida var för mig slående! Det var bokstavligen som att rida på vågorna! Man halvstod över sätet med fjädring i benen då båten flög över de stora vågorna. Jag kan inte ens tänka på det utan att bli helt upplivad inombords. Det finns liksom inga ord för hur härftigt det var. TUSEN TACK Morten för att du bjöd med oss på detta fantistiska äventyr.
Och inte nog med det så fick vi på båtutflyckten, som emellanåt stannade intill den magnifika klippkusten, se flera stycken små tumlare som bröt den glittrande vattenytan. Han som körde båten, en strålande kille som gjorde det hela ännu trevligare, sa att han aldrig varit med om att de kommit så näa båten. Vilken tur vi hade denna dag!
Efter båtäventyret åkte vi till fyren och kollade på utsikten för att sedan åka vidare till Kaféet där vi åt räkmackor och lite sådant. När de andra satt och pratade gick jag iväg till stranden där min själ fick en berikande stund med runda varma stenar och kraftiga vågor och solsken. Jag tog såklart av mig skorna och lät fötterna hitta sin väg fram över de vackra stenarna. Mina fötter strålade av trivsel. Sedan stod jag länge vid vattenbrynet och lät fötterna leka med vågorna som rullade in över de vana stenarna i olika bruna och rosa nyanser, som glänste i solen så att alla vackra möster kom fram. Mina fötter såg ut som att ha kommit hem. Jag lät vågorna svepa upp över dem. Snart kom mamma och sa att vi skulle åka vidare. Jag tog med mig lite av havet i mina jeans.
Nästa stopp vad Nimis där det blev en svettig klättring för oss alla. Stigen ner till Nimis och sedan själva klättringen igenom skapelsen gav mig en känsla av att hitta in i min egen kropp igen! Jag stormtrivdes i vartenda steg jag tog. De andra verkade tyvärr inte så jätte glada över själva klättrandet. Det var tråkigt. Men de verkade glada när de stod still, så de tyckte nog att det var värt svettdropparna ändå. Hundarna var fantastiskt duktiga. De hoppade från sten till sten, och klättrade på sina fyra ben som darrade av konsentration (allafall klumpiga lilla Abbey) igenom Nimis "klätterställning" av plankor och pinnar, för att hitta någonstans att sätta sina små tassar. Väl nere skuttade jag och Abbey vidare till vattnet på de stora stenbumlingarna och hittade en fin lätt sluttande sten längst ut där vi satte oss. Då Abbey skulle hoppa över till stenen bredvid, som sluttade ännu lite mer gled hon mot sin vilja ner i det djupa vattnet och efter ett förvånat stön simmade hon runt för att hitta någonstans att ta sig upp. Hon kom upp på stenen jag satt och skakade av sin neddränkta päls över hela mig. Stenen blev hal av vattnet från hunden och jag var rädd att jag snart också skulle simma omkring stönadnes i vattnet. Men det gick bra. Hörde mamma ropa "MATHILDE!". Vi skulle gå tillbaka för de andra skulle åka till en restaurang. Jag och Maja skulle ta tåget hem till Malmö.
Då föräldrarna lämpat av oss på stationen fick vi sitta där och vänta i en halvtimme innan tåget vi trodde vi skulle kunna åka med kom. Jag var fortfarande alldeles blöt, för att inte tala om vad Abbey var och nu sken minsann inte solen längre. Det blåste kallt och började snart även regna. När tåget kom hände något som ABSOLUT ALDRIG FÅR HÄNDA! Tåget var förkortat och det var KNÖKFULLT med passagerare och massor med människar var var stressade att komma in i tåget undan regnet. Abbey klev först över kanten som går mellan tåget och perrongen då en hund skällde på henne innefrån tåget, Abbey drog emot hunden några steg och kom emellan mig och en annan människa. Jag minns inte riktigt hur det skedde, hann inte uppfatta det! Men jag minns att jag höll emot med hjälp av kopplet, så klart och att den andra människan böjde sig ner och sjasade bort Abbey som backade bak (hon tycker det är obehaglit när främmande människor närmar sig henne) och gled ner med baktassarna mellan tåget och perrongkanten! I chock var det enda jag kunde göra att hålla kvar för allt jag var värd i kopplet och Abbey hände nu bara i halsbanet med halva kroppen under tåget. Jag såg bilder framför mig med allt som kunde hända. Att halsbandet skulle glida av och Abbey trillade ner helt och försvann under tåget. Att kanten som man kliver om bord på, och som höll Abbey klämd skulle fällas in och släppa ner henne på spåret. I verkligheten såg jag bara Abbeys klämda mage och sprattlande bakben och hörde hennes kvävda och ansträngde ljud. Jag höll en kylväska i andra handen och en ihoprullad tidning. Jag vågade inte ändra grepp och någonting, eller släppa någonting med risk att greppet om kopplet skulle ändras eller att jag i min chock inte skulle kunna kontrollera mina händer och kanske släppa greppen med båda händerna. Det kändes som om vi stod där i flera minuter, eller att tiden stod stilla, och inga ljud hördes längre. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag kunde inte böja mig ner, då skulle kopplet, det ända som höll henna uppe bli längre! Jag var bara totalt sammanbiten om att INTE tappa greppet om kopplet (ett flexikoppel dessutom som inte gav mig någon kontroll alls). Maja stod med Angus i famnen bakom oss för att han inte skulle se de andra hundarna som var inne i vagnen, då han gör utfall. Tillslut var det någon som tog tag under Abbeys framben och lyfte upp henne. TACK snälla människa vem du nu än var.
När vi gick in i tåget skakade jag så att jag knappt kunde stå upp. Och tåget var knökfullt. Alla stod helt ihopträngda och vi var ju tvunga att gå igenom hundvagnen till andra ändan där det inte var några andra hundar. När vi kom in och stannade i andra sidan av vagnen var det en kvinna som kommenterade och pekade att det var en kvinna i hörnet som hade hundfobi. Jag kunde knappt tänka längre efter det som precis hänt. Hon hade uppenbarligen inte sett vad som hänt, dörren var för långt bort, med allt för mycket människor som skymnde sikten för ingången. Jag sa att detta var hundvagnen och att det inte var så lätt för oss att byta plats. Hon sa att "ja men hon är jätte rädd". Tankarna flög i mitt hvuud, vart skulle vi gå då!? Vi fick ju inte plats någonstans, vi var omgivna av människor. Varför hade hon satt sig i hundvagnen om hon har hundfobi!? Kvinnan med fobi hade klämt in sig i hörnet. Jag bara stod kvar och höll Abbey på andra sidan av mig, och kämpade för att hålla mina ben upprätta, de skakade och nästan vek sig under mig. Abbey som alltid är fullt uppmärksam över allt som händer runt omkring henne verkade också alldeles chockad, dessutom var hon helt slut efter all fysisk anstränging idag. Hon satt bara rakt upp och ner och verkade allmänt hängig. Jag försökte lämna platsen och allt folk runt omkring mig. Satte mig ner där jag stod, och Abbey satte sig intill mig och lutade kroppen mot mig. Jag klappade henne långsamt och såg hennes ögon bli mindre och mindre. Hon hjäspade snart och började slappna av. Jag följde med hennes tillstånd så gått jag kunde. Trängde undan omgivningen. Försökte glömma katastrofen som faktistk slutat bra, kvinnan som klagat och kvinnan med fobi, bara fokusera på Abbeys närvaro bredvid mig.
Jag trodde nästan att vi alrig skulle komma hem men till slut klev vi innanför dörren till lägenheten. Gud vilken dramatiskt dag sa Maja. Jag kände tröttheten inta mitt medvetande. Och la mig ner på soffan. Maja kom med mat och så kollade vi på film. Efter att vi gosat en stund med Abbey som lagt sig utslagen på golvet.
Senaste teckningarna
Kände för att visa upp mina senaste teckningar också. De som är färdiga och några av de som är påbörjade (har nästan alltid flera stycken som jag håller på med åt gången).För första gången någonsin har jag gjort ett par porträtt i kol också, jätte roligt, för man kan smeta omkring den och skapa fina skuggor på ett helt annat sätt än man kan med blyerts. 
T.h pitbull i kol , mitten chihuahua i kol, t.v pitbull i blyerts
Efter dessa påbörjade jag denna:
Ser ni vem det är?
John Lennon på mitt skrivbord
En liten inblick i mitt görande. Kände inte att jag hade något att skriva idag.
Nature of a Horse
Nu har jag startat en till blogg, vid sidan av denna, där jag kommer att ägna mig åt min andra hälft - hästen. (Ja, för den som inte redan visste, jag är en kentaur). Nej tro det eller ej men på denna nya blogg ska jag ägna mig åt seriöst skrivande då ajg verkligen vill utvecklas på mitt skrivande plan. Men på denna blogg kommer jag fortsätta att ha mer ett personligt och slappt förhållningssätt. Där jag helt enklelt skriver vad jag har på tanken. Och där jag använder mig av de egna påhittade ord och menadsbyggningar som kommit att bli vanliga här med tiden. Nu får jag utlopp för både och!
Adressen till min nya hästblogg är vad som följer: >>>http://naturehorse.blogspot.com/<<<
Och mitt första inlägg på denna nya blogg tänkte jag att jag kunde publicera även här för att ge en bild av vad som kommer att forma fortsatt skrivande, då detta inlägg förklarar min vision och kärnan i denna.
Medvetenhet och min personliga vision
Under flera år har jag drivits av en längtan att hitta tillbaka till min inre natur, den natur som vi föddes i samklang med men som distanserats oss på grund av ett krävande och i många fall kvävande yttre. Igenom skolåren tvingas vi ut i en verklighet som egentligen inte har så mycket med verkligheten att göra. I själva verket är vi en endast unik skapelse likt alla andra av naturen skapta former, likt en blomma eller en häst. Men i dagens samhälle ser vi oss som separerade ifrån allt annat. Vi talar om naturen nästan som om det var någon utomstående i ständigt behov av omvårdnad och som vi själva har det yttersta ansvaret för och måste vårda. Men när växte vi egentligen ur vår roll som en del i själva skapelsen och blev till en allrådande huvudkaraktär som livet självt är beroende av. Givetvis behöver livet, naturen inte oss för sin existens. Livet, universum går vidare även om mänskligheten försvinner undan dess nuvarande form. Livet är den yttersta verkligheten och vi, människan har bara turen att födas med den unika förutsättningen att vara medveten om detta.
Men varför är så många omedvetna? Varför har inte fler insett att de är så mycket mer än bara en fysisk kropp med tankar och känslor? Varför är inte fler personer förenade med insikten att de kan leva i medvetenhet och harmoni med livet, här och nu? Slippa att leva i en ständig kamp med sina känslor och yttre omständigheters eviga hinder från att ta sig fram längs den planerade stigen och mot det slutliga målet där alla drömmar blir uppfyllda – framtiden.
Jag må kanske tala som om jag ägde all världens svar samt tro mig besitta rollen som världens visaste människa. Men när jag talar om mänskligheten talar jag inte minst om mig själv. Jag brottas konstant med mina inpräntade programmeringar och mina rutinmässiga tankar som ständigt talar om för mig vad jag bör göra, hur jag bör vara och hur jag når framgång – mitt ego med andra ord. Men jag har rent intuitivt alltid dragits inåt. Och genom att inte stänga av denna naturliga känslighet tror jag mig ha kommit fram till att det enda sättet att nå denna åtrådda kärna är att ”helt enkelt” sluta strida mot allt det yttre, och även att svårigheten ligger just i denna enkelhet.
För mig är detta, det medvetna varandet, nästan som något magiskt, trots att det ju egentligen är det enda i livet som är verkligt, då det ju faktiskt är precis det det är, livet. Då vi upplever livet, lever i nuet, lever livet(!) är vi direkt länkade med våra sinnen, vår kreativitet, vår intuition och med det vi upplever. Vi är inte fångade i tidigare upplevda intryck eller tankar om framtiden. Vi tar in omvärlden precis som den är i ögonblicket. Uppenbarelser, idéer och visioner kommer naturligt till oss. Vi blir entusiastiska och upplever harmoni och kärlek. Vi lever i en ständig ”aha-upplevelse”.
Och detta, detta varande, denna närvaro som endast uppstår då vi släpper allt yttre som tankar och känslor, tror jag är förutsättningen för att verkligen möta, verkligen känna hästen. I denna närvaro uppstår en direkt länk till allt annat liv då du nu är förenad med dina intryck. Som vi alla vet är intrycken förutsättningen för all kommunikation med hästen. Vi måste uppfatta hästens alla signaler och energi för bästa möjliga samspel. Detta faller automatiskt på plats då vi förenas med nuet och därmed hästen. Nuet är allt som är, just nu, runt omkring dig. Är du i närheten av en häst så ingår hästen i detta nu och du upplever hästen med alla sina sinnen och med din intuition.
Detta är kärnan i min fortsatta tid, och i allt arbete jag önskar lägga ner tillsammans med hästar, människor och andra djur här på jorden. Min drivkraft och min kreativitet leder mig mot förening och enhet, i livet i stort och i samspelet med hästen. Jag lever för att sprida denna vision och på så sätt sprida harmoni i både hästliv och i människoliv.
Sedan återstår att de hur jag lyckas med detta. Det första är att själv lära mig att släppa mina föreställningar och hämningar och leva i nuet. Men kanske kan jag få med mig några på denna resa…?
