Och förresten, det smakar sött, precis som vanligt socker gör!

Detta vill jag prova! :D

Ett helt otroligt bygge! Jag hittade det precis på youtube och önskar nu att alla såg detta. Det är en fantastiskt konstruktion med hus, vatten- och el-försörjning, toa, dusch, odling i ett och samma kretslopp. Det är precis vad vi behöver, och inte minns på Haiti! Dessutom kostade hela bygget med allt inräknat endast 4000 dollar, ca 25 500 svenska kr!

Ta en liten stund av ditt liv till att bli inspirerad av denna killes kloka meningar om möjligheterna i permakultur m.m. Mycket fin förmedling av hjärtliga kunskaper och kreativitet. Och sprid sedan hoppet du får ut av det till alla du möter idag.

Jag skulle önska att prioriteringen i vår, i människans verklighet befann sig i en annan ställning, eller vinkel än vad den har i idag. Jag skulle önska att de vuxnas viktigaste uppgift var att ge barnen de optimala förutsättningarna att utvecklas till deras egna optimala person. Att varje barn gavs möjlighet att nå sina fulla anlag, så att de intar sitt naturliga tillstånd, som är dem själva. Utifrån detta tillstånd, när vi går på vår egen unika stig genom livet, kan vi bidra till världen och människans samhälle med vår maximala förmåga. Detta kan vi inte göra genom att anpassa oss efter en ideal bild av hur vi borde vara. För då går all vår energi åt till att kämpa för att uppnå denna föreställning. Vi förlorar vår spontanitet, och kreativiteten med denna.

 

Jag skulle vilja se ett helt annat skolsystem än det vi har idag. Jag lider med de barn som går igenom processen nu. Min starkaste vilja när jag slutade skolan var att hjälpa nästa generation att befria sig ifrån denna nedbrytningsprocess som skolan innebär. Jag kunde inte njuta av min avgång eftersom skolan fortfarande fanns kvar i dess fulla styrka och den skulle fortsätta förvränga barns verklighetsuppfattning.

 

Istället för att röra sig kring målet att forma barnen, eleverna, till att tänka och handla efter en redan sedan länge uttänkt och därefter allt mer urspårad ideal bild. En bild som ska föresälla den mest produktiva individ till samhällets fördel. Istället för detta, röra sig kring målet att optimera förutsättningarna för barnets unika sammansättning att utvecklas. Lärarens uppgift skulle vara mycket mer rik och inspirerande, men samtidigt otroligt utmanande. I de lägre klasserna skulle barnen få möjlighet att prova på, att uppleva och att skåda verkligheten utifrån ett barns ögon. För att väcka dess inspiration och levnadsglädje. Istället för att fokusen här skulle vara att barnen studerade dem vuxna och deras idéer, ambitioner och plikter skulle det vara tvärtom, att de vuxna studerade barnen och deras tankar och idéer, vad de gjorde, vad de uttryckte.

 

I de högre klasserna skulle barnen sedan få tillgänglighet till material och förutsättningar för att stärka sina unika förmågor, talanger och fallenheter. Ett mycket musikaliskt barn skulle få lära sig musikens konst för att så långt som möjligt kunna uttrycka sig. Ett mycket socialt begåvat barn kanske skulle få utvecklas genom att arbeta mycket i grupper och samarbeten. Medan ett konstnärligt barn skulle få leva ut sig själv i färg och form. Givetvis skulle barnens svagheter också stärkas genom att man lät de praktisera och upprepa övningar då de behövde utveckla just dessa. Men jag tror att svagheterna skulle mynna bort, eller aldrig uppstå om barnet fick vara till i sin fulla potential. Om ett djurälskande barn med ADHD fick umgås mycket med djur skulle de förmodligen genom detta umgänge med djuren öva upp koncentrationen så att den kunde användas även vid andra tillfällen. Ett barn med asperger syndrom som har svårt att läsa av människors signaler och uttryck skulle förmodligen stärka denna svaghet genom att ges möglighet att själva uttrycka sig. Man kan aldrig räkna ut hur saker kommer att bli innan de skett. Men man kan med sitt förstånd förstå att människor optimerar sig själva om de får möjlighet att lära sig färdigheter som uttrycker sig själva. Kanske ska personer med asperger syndrom eller autism inte läsa av människor som alla andra läser av varandra. Kanske är dessa udda perspektiv viktiga för människans utveckling.

 

Vi skulle få ett samhälle där människor följde de stigar de kände var rätt. Där nästa generation vuxna helt av sig själva skulle se lyfta fram varje enskilt barn (och vuxen som var på villovägar), därför att de själva redan var befästa med sig själv, sitt inre. De skulle inte leva i kamp med omgivningen på jakt efter lyckan i att uppnå och känna sig själv. Om de inte fick möjlighet som barn att leva ut sig själva och därmed befästa sig i sitt eget inre, skulle de under åren fortsätta leta efter sig själva, utan vägledning, eftersom de vuxna som skulle väglett dem som barn inte längre finns, skulle de istället låta sig vägledas av sitt ego, i tron om att detta är dem själva.

Jag blev helt ordlös när jag såg/upplevde hans musik. Det var en annan video än den jag lagt till här, med en av hans andra låtar när jag såg det första av honom. Och den videon började med att han bara såg han rakt in i kameran samtidigt som hans var helt totalt inåtvänd, och bara strålade av det ljus som lyste från den plats i sinnet han befanns sig. Han rörde inte blicken utan bara lät den vila passivt medan han gick in på insidan. Det blev en direkt länk till hans inre. Så kändesdet allafall. Ritkigt fascinerande. Hans musik är så äkta och naturligt vacker, personligt vacker. Och hans inlevelse som man kan se i hans ögon, är inte lönt att försöka skriva om. Det hör inte språket till. Glad att jag fick reda på honom. Nu har jag lyssnat varje dag, och han är en sann inspiriationskälla för mig. Elliot Witheart, alltså, lyssna!

Har inte kunnat ladda upp bilder på ett tag, men nu när jag provade, gick det! Här är ifrån när pappa och jag var med Angus på stranden förrförra helgen, tror jag det var.

"Visdom är inget man lär sig, det är något man blir."

Ena stunden välbehag, hopp och tro på mig själv. Andra stunden obehag, hopplöshet och misstro till mig själv. Tredje stunden totalt förvirrad av alltihop. Jag känner att språket åter börjar bli otillräckligt. Det är både en lycka och en olycka. Det separerar mig från andra. Men den utvecklar min förståelse för omvärlden på något sätt. Min "tänkartanke", den som jag har när jag filosoferar, den är helt utan ord. Det är visuell och består mest av märkliga sammansättningar som bara spelar någon roll för mig. Det som känns frustrerande är när den tanken, "tänkartanken" är i en period där inte mycket är sammanflätat utan utspritt som olika, ja vad man nu ska kalla det... när den är i prosess. När man ser det men inte kan sätta ord på det helt enkelt. Eller när man känner det inom sig men inte kan beskriva det. Det är inte så viktigt att beskriva en känsla om det inte är för att den beskriver ett helt samanhang, situation eller tankeresultat som jag vill förklara för någon. Känslor ska i allmänhet uttryckas, visas. Men dessa känslorna är sådana som uttrycker en förståelse i min egen kropp, hjärna. Och om jag ska uttrycka den vidare till omvärlden måste den vara i ord. Eller kanske, kanske kunde den uttryckas i konst, på någon stätt? Men jag är inte utvecklad på det planet. Jag kan inte göra konst. Kanske är det för att jag är för blockerad. Egentligen kan nog alla människor göra konst. Det kanske till och med är därför vi finns? Men har man kört in hjärnan på trånga banor som blivit till ens verklighet så är det inte lätt att släppa lös någon kreativitet. Hjärnan är fast i dessa gamla spår som nog främst rädsla format. Vad som behövs är att öva på färdigheter. Öva på att öka medvetenheten. Närvaron. Så att kreativiteten inte håls tillbaka. Det är kanske då mina förvirrade inre bilder hittar en väg ut? Kanske är det orsaken till mina problem av detta slag. Min känsla av att inte kunna uttrycka mig. Inte bli förstådd. Knappt förstå mig själv emellanåt. Kanske behöver jag andra uttrycksformer än språket, bara det att min kreativitet, min spontanitet är fast bakom beteenden som lärts in genom mina fobier och hämningar. Ja, det låter logiskt. Tack och lov att jag tar mig tid att skriva. Det är som att ett system sluts genom att mina fingrar trycker på tangenterna och mina ögon läser på skärmen så blir det en sluten cirkel som talar om för mig hur läget ser ut käslomässgit. Fast nu kan ju folk utifrån följa min inre prosess. Frågan är bara hur begripligt det är för utomstående.

En artikel på sidan Alliance for a new humanity handlar om sätt att bli självförsörjande på el. Kärnkraft hittar jag inga ord för, och inte på något positivt sätt. Det är fruktansvärt obehagligt och totalt ansvarslöst. Det är så läskigt att jag blir yr när jag tänker på det. Kan inte förstå hur man satsat på något sådant när det dessutom redan finns fullt utvecklade idéer för helt självförsörjande alternativ som tex solceller. Och det finns inga kränser för människans kreativitet!

Här är en video från en kille som presenterar sina idéer för "Self Powering Generators"

På hemsidan för Alliance for a new humanity läste jag en bärättelse av en av medlemmarna. Den var väldigt inspirerande och jag rekomenderar dig att läsa den. Här är några utdrag men gå gärna in på länken sist i inlägget och läs hela.

"The photons in the universe are full of our feelings and emotions and they vibrate permanently influencing all of us, like ripples in a lake. Nowadays, people have thoughts of fear, anxiety, insecurity. And these feelings influence the whole collective mind. But if we can change ourselves, if we “go back home” to our essence -- silence --- we will start changing ourselves and then, consequently, the universe will mirror that change."

"At Yoga for Peace we have the objective of uniting more and more people every year to expand their consciousness, to become better human beings and, consequently, to be able to create a better world through the power of intention."

"We do not care about religion, sex, belief, race or social status. We want to gather human beings. In the first year, we gathered 5.000 people in an open space on a Sunday morning in August. Everybody helped the way they could. The event is free to all people. In 2007,  10.000 people joined and in 2008, almost 20 000 people  participated in Yoga for Peace and The I International Congress of Yoga and Ayurveda held in Sao2 Paulo - Brazil."

Tänk om man kunde göra något liknande här i Malmö? Yoga tillfällen där vem som hälst kan komma och vara med, öva på färdigheten, men framför allt känna samhörigheten och kraften av själva grejen! man skulle kunna sitta på mattor över tex möllevångstorget. Och man hade definitivt dragit åt sig uppmärksamhet. Tänk så mänga människor som går omkring och drömmer om en bättre värld men inte vet var man ska börja. Som inte orkar eller tror på sig själva så mycket att man faktiskt letar upp en väg. Nu hade alla fått en chans att komma igång. För bara genom kraften som uppstår då vi förenas våra hjärtan och medvetande förändras världen och vår kollektiva verklighet.

"People are becoming aware that alone we cannot do much but

TOGETHER WE MAKE A DIFFERENCE FOR A BETTER WORLD!"

Artiklen här ---> http://anhglobal.org/en/node/743 .

There is only one religion, the religion of the heart

There is only one caste, the caste of humanity

There is only one language, the language of love,

There is only one God, he is inside of each one of us and WE ARE ALL ONE

Genom att bara prata om sina visioner, idéer, tankar och planer eller vad vi gör förändrar vi. Vi förändrar den kollektiva berättelsen. Vår kollektiva berättelse är på något sätt den vi handlar efter. Språket kan vålla skada men det kan också läka. Vi står inför en färndring nu, mänskligheten. Det är väl de flesta överrens om också. Människor blir mer och mer medvetna. Och vi inser att vi är mer än bara ett samhälle. Vi inser att vi har rättigheter som människor och att vi bara tillsammans kan skapa det hållbara. Att vi tillsammans är det hållbara. Man ser tusentals människor komma samman och handla över allt i världen. Bara demostrationerna i mellanöster visar på att människor börjat bli medvetna.

Mitt i allt elende och all oro som har blivit av situationen i Japan så sitter jag här och känner en enträgen och seg hoppfull vilja och tro växa inom mig, parallelt med rädslan och förvirringen som krisen skapar i min mage. Jag har just varit inne på hemsidan för Alliance for a new humanity. Detta är en organisation skapad i syfte att förena människor, som, genom personlig och social förändring vill skapa en värld i fred, en hållbarvärld, en värld som speglar enhetligheten i mänskligheten.

Detta tror jag är vår enda väg. Om vi inte väljer denna kommer vi att så småning om gå under. Vi kan inte överleva med seperation och envälde. Vi måste förenas och med samarbete positivisera vårt uppehälle på planeten! Därför blev jag jätte glad när jag började läsa denna hemsida. Den är vad jag själv tänkt försöka arbeta för att skapa under mitt liv. Men nu finns det redan och den behövs nu, och jag kan då klättra vidare på idén och visionen om hur man får ut en medvetenhet bland människor.

Klicka här i mellan rummet --->http://anhglobal.org/en/who för att komma till hemsidan för Alliance for a new humanity.

Tänk så precist allting är. Tänk så exakt vi passar in i vår naturliga omgivning. Våra kroppar kan dra in luft och ta vara på de delarna som gynnar vårt liv. Vår utandning kan sedan dras in av naturen som i sin tur gynnas. När vi stoppar i oss en ört så tas alla mineraler och vitaminer upp och byggs in i vår egen kropp. Allt är rätt, från början. Allting är anpassat efter vartannat. Allt är som en enda stor rörelse. Vågor som smälter in i varandra. Färger som strömmar i ett perfekt mönster. Jämför med om vi skulle vara födda på en planet som såg bara lite lite annorlunda ut. Våra andetag skulle istället vara skadliga, nerbrytande eller rent av livsfarliga. Om vi åt någonting skulle de istället för att bygga upp kroppen bryta ner den. Och vi själva skulle inte ha något att göra där. När man tänker efter så är det helt fantastiskt hur vi är anpassade till vårt liv här. När vi tänker efter så kan man inte särskilja oss ifrån resten av planeten, naturen. Allt hänger ihop i en väv. Det är som en stor kropp, likt människokroppen, allting går runt runt i olika rörelsebanor. Om man delar upp världen där vi är en bit, liksom vi delar upp kroppen i olika delar så kan vi omöjligen uppfatta själva livet.

Varje morgon inbilar jag mig att allt det här som hänt i Japan nu bara varit en mardröm. Men så är det ju inte. Nu har tydligen en reaktor till exploderat. Tankarna bara far. Vad händer med Japan? Vad kommer det få för konsekvenser? Jag kan inte mycket om kärknraftsolyckor. Trots det kan jag fatta att det är idioti att bygga dem. Hur kan folk som förhoppningsvis ha kunskap ha vilja att bygga dem? Jag vet att förra gången en olycka inträffade, då i Ryssland, så kunde de inte plocka svamp och sådant i naturen på åratal. Ska det ske nu med? Kommer mänsikor i Japan att föda utvecklingsstörda barn som följd av det här? Jag har förstått att de inte tror att påvekan inte kommer att vara så stor här i Norden, men utsläppet är här om ca två veckor. Och kan man vara säker på att det inte kommer påverka oss på något sätt? Jag är bara så ledsen. Andra människors vinstinställda egoistiska handlingar kommmer nu att påverka hela världens oskyldiga livsformer. Vad händer med naturen, med livet? Hur kan tacklar naturen det här?

Deepak Chopra har jag nämnt på bloggen ett par gånger. Hans dotter Malika Chopra har tydligen skapat en websida där människor kan ansluta sig och dela sina avsikter, sina syften och sina tankar om vad man vill åstadkomma i livet och vad man önskar i världen. Jag har känt länge att det är just exakt precis något sådant som behövs. Vad visste jag att det redan fanns!?

- www.intent.com heter sidan! (Länken är vit - klicka i mellanrummet)

Jag vill se en värld människor lever med öppna sinnen och ärlighet. Och där man låter den inre djupaste känslan, som kan nås med rätt balans och medvetenhet, bygga om samhällets struktur. Man behöver inte ens någon ritning för att påbörja bygget. Varje rätt handling ligger i vår natur. Det är när vi blockerar oss från denna insikt genom yttre förvillelser som den blir osynlig för oss och vi handlar utifrån våra yttre syften istället. Jag önskar en värld där människor kan se den för vad den redan är och inte förblindas av intresset att försvara sina intressen. En värld där människor hittar hem, och i och med det låter hela systemet/naturen falla på plats igen. En planet som består av en väv av samspel och harmoni. En helhet.

Varför finns det ingen myndig person som ansvar över denna naiva mänsklighet? Eller denna brist på mänsklighet som råder bland oss...

Måste bara skriva ett litet inlägg om mitt inlägg igår. Jag fick det kanske att låta som att jag inte beundrar andra människor alls. Så är det verkligen inte. Det finns så otroligt många människor som får mig att känna det ena eller det andra. Hopp, glädje, beundran, lycka! Det är själva strävan att bli eller att ådstadkomma samma saker för en själv som jag inte tror på, och som jag kopplat till begreppet förebild. Inspirationskällorna för mig är många, bland annat då Deepak Chopra som jag nämnde igår, och så Monty Roberts, Wolfgang Amadeus Mozart, autistiska personer, barn, Abbey min hund, Johnny Depp, Pippi Långstrump. Jag vet inte om jag ens kan skriva ner dem, jag tror inte jag känner till de flesta av mina inspirations källor än. Men jag vet att de finns många av dem där ute. Kanske du som läser detta nu är en av dem? Vem som faktiskt är ens inspirationkälla är ju sådant man kommer på ständigt in i mellan, inte när man sitter och ska rabbla upp dem. Men det är nog faktiskt så att jag är dålig på att reflektera över vart jag faktiskt får inspiration ifrån. För även om jag beundrar många, så är det nog, kanske tyvärr, så att jag inte tänker på det. Jag vet inte om det är dåligt av mig. Jag lägger märkte till inspirationen först då den kommer inifrån mitt eget huvud eller hjärta. Innan dess registrerar jag den nog inte så mycket. Men det måste ju komma mycket utifrån. Som jag sedan tror att jag själv kommit på.

För det mesta får jag min inspiration helt enkelt ifrån bilder, färger, mönster, skuggor och sådant jag ser runt mig. Inte minst energier. Och även händelser. Om jag går med en tanke i huvudet så bygger allt jag ser och upplever runt mig upp den tanken. Även om det inte har något med det att göra. Det är som ett lapptäcke, kanske. Massa små bitar från helt olika tyger lappas ihop och blir till ett enda sammanhängande mönster. Så det är nog min största inspirationskälla... materian, och icke-materian omkring mig.

Ville bara tillägga detta. Många människor får mig att beundras. Grejen är bara att jag inte ser upp till dem. För vi är alla på samma nivå. Och mina inspirationskällor är alla som är eniga i detta.

Jag vet inte om jag har någon direkt förebild egentligen. Jag har nog aldrig haft. Jag vet inte om jag tycker om själva idén faktiskt. Fast det är så klart bara min definition av begreppet förebild som jag pratar om, jag har säkert en annorlunda bild av det, precis som jag har av alla andra begrepp. Men att ha en förebild för mig är att ha just det, en "bild" som man har i sitt huvud, i sina tankar, och strävar efter att uppnå. Som att fästa sig vid det yttre aspekterna av vad man vill uppnå (menar inte personens utseende då utan själva den yttre existensen, utstrålningen och handlingarna), sträva efter att uppnå detta, och att man då låser sig fast i det yttre genom att fokusera på detta och inte känna att man faktiskt redan är på väg och vart! Jag tänker att nycklen kanske är att stega bakåt och inte sträva så mycket. Det är väl då vyn vidgas? När man drar sig tillbaka... Konsten är att lita på livet, att lita på att man inte backar ut över ett stup utan att man faktiskt faller tillbaka i en mycket bekväm fåtölj! I denna fåtöljen, som är precis figurtillverkad efter dig kan man sedan sitta, luta sig tillbaka, se och ta in omvärden. Här har man ron och friden att fatta sina beslut. Och när man fattar beslut ur sin fåtölj, ur sitt eget lugn och egna medvetande fattar man alltid rätt beslut. Man fattar inte besluten utfrån vad man tror är ett steg i rätt riktigt efter att ha tolkat något yttre. För det är alltid bara tolkningar. Det är inte någon universell verklighet man skådar, endast sin egen.