Vi lever i ett samhälle byggt på konsumtion. Man märker, om man börjar tänka på det, hur det faktiskt genomsyrar allt i vår vardag. Vi växer upp med självklar heten om att, vill man ha någonting, köper man det. Ända sedan man var liten. 
   När julen närmade sig frågade föräldrarna en "ska du inte skkriva önskelista till tomten?" och man satt där med leksakskatalogen och ringade in den ena efter den andra påhittade önskningen, som man förmodligen aldrig skulle drömma om ifall det inte vore för att de låg där framför en. 
   Från första klass i skolan satt man och jämförde varandras penskrin och lånade varandras finpennor som luktade apelsin och grape och som man fått av sin faster eller sin morbror när de senast var på besök. Man visade glatt upp sin nya fina nyckelring som kompisen köpt till en ifrån Canada. Och när man var sjuk fick man en liten överraskning i form av en liten leksak eller kanske en serietidning av sin ömtänksamma mamma. Men var det detta man behövde då man låg där och hade ont i magen? Hade inte en värmande hand mot den lilla magen läkt bättre än en liten leksakshand av slime?
   Omgivna av saker pysslar vi och fixar i våra hushåll, köper nya fina kuddar till soffan, eller kanske nya ljusstakar på vardagsrumsbordet. Allt allt allt är konsumtion. Vi pyntar oss själva med föremål för att bli mer attraktiva och stärka vår självkänsla. Man köper en present till värden och har med sig när man kommer på besök, för det är det man ska göra.  

Vi måste hitta de dolda källorna av kärlek och förståelse djupt nere i oss själva och dela med oss av detta. Dessa källor är oändliga och läker alla sår skapade av den ytliga världen på utsidan. Denna värld fylld av plast och konstgjorda saker skapade av folk i syftet att ta sig till nya höjder och tillgodose sina männskliga behov som annars riskerar att glömmas bort i denna häktiska  värld. Vad vi tycks glömma är att vi har alla förutsättningar till att skapa sig denna lyckliga tillvaro precis här i oss själva. Men vi måste ta en tyst minut för att hitta dem.