Jag har märkt att jag fått bättre kondition. Inte den där vanliga konditionen man pratar om utan den konitionen som håller ens psyke igång i samhället istället för muslkerna i kroppen. (Eller något sånt). När man har bra kondition så återhämtar sig andningen snabbt efter ansträngning. Jag märker på mig att jag hämtar mig snabbare efter jag psykiskt brutit ihop nu än innan. Jag kan i smyg gråta en kvätt och sen möta skitet igen.

På trimmet blir det en hel del psykisk påfrestning. När det blivit för mycket och jag tar en paus och går ut med hundarna kan jag inte hålla tillbaka tårarna. I smyg låter jag en tår falla på någon tom gata. När jag kommer tillbaka känner jag mig sammanbiten och samlad och jag kan ta lite mer av trimtantens hårda attityd. Men innan skulle det ha tagit dagar att återhämta sig. Nu kan jag le igen efter bara en liten stund.

Fast när jag kommer hem ifrån trimmet är jag totalt slut. Jag känner mig nedstämd och allmänt trött. Som efter ett rejält träningspass, fast för psyket. Frågan är om det är något bra? En motionsrunda i skogen till exempel stärker en i längden. En dag med psykisk anspänning, stärker det en i längden eller tvärtom? 

Av erfarenhet skulle jag svarat att det snarare försvagar en. Ett logiskt svar. Men, jag har tydligen lärt mig att pusta bort det. Det känns allafall precis som när man pustar bort en fysiskt anstränging. Men det handlar säkert om andra grejor.