Ibland känner jag mig totalt ounik. Som en Zebra i en Zebraflock, omöjlig att skilja ut från mängden. Jag tänker att ingenting jag tänker, säger eller gör är jag först med. Det är alltid någon av alla miljarden människor som finns och funnits genom tiderna som tänkt, sagt och gjort det samma. Och det känns så jobbigt, hopplöst och tråkigt.

Men så stöter man på en människa, eller, som i fallet som fick mig att skriva detta inlägget, ser man en människa på TV som känns så unik. Så egen. Hur är detta möjligt? Hur kan varje enskild individ, en på alla miljarder människor som finns utstråla en alldeles egen färg?