Jag har nog tagit mig tid över huvudet. För det finns inte så mycket tid som jag tror att det gör! Tid är nog ett faktum som inte existerar i mitt inre, personliga system. Jag planerar som om tid inte fanns. Allting tar tydligen tid nu för tiden. Det gjorde det inte när jag var liten. Då var det själva stunden, momenten, upplevelsen som rann, nu är det tiden som rinner. Den här etologiska studien jag har planerat tar ju kål på mig. Jag är ju ute och går, cyklar eller tågar/bussar hela tiden. Min kropp är helt slut. Och jag stressar hela tiden, för hela tiden är det något nytt. Idag fick jag rent ut sagt panik när jag utlöste larmet hemma hos en hund jag går ut med. Nu vill jag bara spy på hela tillvaron jag lever i. Varför är jag så känslig för stress? Allting rubbar min puls. Fast samtidigt är jag lugn som en filbunke. Jag tror inte precis det syns utåt hur stressad jag är. Jag samlar upp stressen inom mig genom att pressa upp den framför mig. Men när jag sen ska till att slappna av, typ på kvällen då jag ska sova, och inte orkar hålla emot längre, då kommer den och tynger ner mig så att allting ser mörkt ut. Ush och fy på stress! Lalallala!

Jag sitter och lyssnar på låten som jag visade här för någon vecka sen. Men nu vet jag att den heter "hope there´s someone". Den är så vacker, får en i en särskilt stämning. Den gör så lite stress pyser ut. Fast jag gillar inte slutet, där kommer stressen tillbaka igen. Men jag avbryter där, eller börjar om. Tihi. Hittade en version som verkar vara mer av det äkta.

Idag är det exakt 2 månader tills vi är i Norge och firar nationaldagen! Fast vi åker upp veckan innan. Jag längtar upp varje dag. Alla minneskänslor väller ner i hjärtat när tanker poppar upp i huvudet, och det gör den flerar gånger om dagen. Och alla minnesbilder spelas upp framför mig som ett bildspel i takt med känslorna. Särskilt kommer minnena från i somras då jag och hundarna var där själva i tre veckor. Alla minneskänslor från den tiden är präglade av Micael Jacksons död och begravning. Jag hade radion på hela dagarna och det var det enda de pratade om. Och hans låtar kom oavbrutet. Så det har fått dessa känslor att kännas på ett aldeles unikt sätt.

Det är ett helvete här hemma nu när Abbey löper. I början gick det bra, men sen, lagom till Angus fördelsedag började helvetet. Vi tänkte att hon kanske börjat höglöpa men hon blöder fortfarande, efter över en vecka. Kanske är det bara ett utdraget höglöp och vi hoppas på att det ska vara över snart. Angus är på helspänn och är så stressad så det är hemskt att se honom. Det har varit en välsignelse att han kunnat spendera flera dagar hemma hos Karin. Och vi är henne evigt tacksam som tagit så bra hand om vår lillkille, även mamma Ingrid som stått ut med honom. Men nu är han tillbaka och han ligger här inne i mamma & pappas rum där jag sitter med datorna för att hålla honom sällskap. Han ligger och gråter på golvet. Men i eftermiddag ska han och jag ta tåget till Vallåkra och gå i naturen.

Jag gör en etologisk studie i skolan där jag undersöker aktivitetens betdelse för hundens beteende och jag använder mig av Angus och Abbey. Efter en 10-dagarsperiod med mycket aktivitet och sen en lika lång med lilte aktivitet ska jag studera deras beteenden i ett open field-test för att se om det är någon skillnad. Så idag börjar jag med detta och det är Angus som är först ut med den aktiva perioden. Så Abbey har inte så jätte skoj nu. Jag är dock rädd för att det här stressandet som löpet innebär för dem båda kommer att påverka undersökningen jätte mycket. Det är ju liksom stressnivån det mesta av det här handlar om. Tror jag. Jaja, nu ska jag skriva lite om ektoparasiter till djursjukvården innan jag går ut med alla hundar som ska ut innan Vallåkraturen. Först är det Abbey som ska ut en kvar, sen ska Angus, Wisnton och Zita ut en halvtimme var.

Vad bara tvungen att nämna det med. För jag tyckte det lät så sjukt och underbart. En deodorant i form av en sten. Ja det är ju ingen riktigt sten men det ser ut som en. En vacker saltsten. "En naturlig deodorant av naturligt formade kristaller av mineralsaltet Potassium Alum av godkänd livsmedelskvalitet." Finns på hemsidan jag länkade till i förra inlägget!

Vacker va!?

Tvättnötter

100% biologiskt tvättmedel utan en ända kemikalie! Lägg 5 - 8 nötter i en tvättpåse/hopknuten strumpa. Nötterna kan användas tills de inte glänser längre. Fördelar:
-Miljövänligt 100 % biologiskt tvättmedel utan kemikalier.
- Milt och skonsamt men samtidigt grundlig och effektiv rengöring av både vit- och kulörtvätt. Kan användas till alla tyger och temperaturer.
- Sköljmedel är inte nödvändigt.
- Idealisk för allergiker och vid hudproblem - mild mot huden. 
- Doftneutral. 
- Billigare än traditionella tvättmedel.
- Resterna kan komposteras.

Helt otroligt, hade ingen aning om detta! Vi ska beställa när de kommit på lager igen. Men en annan häftig pryl vad den så kallade tvättbollen som kan minsta ens tvättkostnader med 85% då en boll räcker till 1000 tvättar! Inte lika naturligt som tvättnötter men helt klart bättre alternativ än vanligt tvättmedel - innehåller inga fosfater. Läs mer på hemsidan. De har mängder med miljö-, klimat- och människovänliga produkter, prylar, kläder och annat smått och gått!

KLICKA HÄR!

När jag var 15 skrev jag en novell om en missförstådd pitbull som ägdes av en "ghettohårding" som behandlade honom riktigt illa. Jag skrev i jagform och det var hunden, som hette Elden, som berättade. Elden bodde i hallen fastbunden i elementet för att vakta. Han tjänade som husses inkomstkälla iform av en kampmaskin. En dag binds han i ett träd när husse går in på bion med en tjej. Elden står där bunden hela natten. Husse kom aldrig och hämtade honom igen. Det är en tjej som märker att Elden står där väldigt länge som ringer polisen. Polisen säger att de fått in Eldens ägare på stationen under natten och att han nu sitter i häktet. Han blir fråntagen ägaskapet för Elden och kvinnan som "upptäkte" Elden bunden utan för biografen blir hundens nya ägare. 

Jag minns att jag var riktigt nöjd över storyn och jag höll på med den jätte länge. Fasst den blev aldrig färdig. Det hade varit roligt att läsa den nu, jag tror den finns på hårddisken till min gamla dator som ligger i källaren. Jag tvivlar på att jag skulle tycka den var bra nu. Jag målade också akvareller till att ha som illustrationer. Jag hittade dem nu när jag "bläddrade" runt i min dator och kom därför att tänka på min novell "Lek inte med Elden". Illustrationerna är ju inte heller helt klara, man ser på människornas ansikten bla att jag inte la ner så stor möda på dem. Jag har aldrig tålamod nog till någonting. Jag tröttnar för fort. När blir jag någonsin klar med någonting? Suck... Nu är klockan massor igen. Men jag har i alla fall pluggat en hel del idag. Inte så mycket som jag borde dock men ändå framsteg. Natti natti lilla bloggen!

Igår fyllde Angus 6 år, vilket betyder att han skulle ha varit 42 år nu om han var en människa, men det är han inte. Han är en liten bebisgris, för alltid. Det känns som om vi fick honom igår! Hur kan tiden gå så fort!? Födelsedagen firades med att han först (frammåt eftermiddagen då alla var vakna och samlade) fick öppna sina paket. Han är mästare på att öppna paket. Han älskar julafton när det är paket överallt och man får ha koll på honom när han spatserar omkring på paketjakt. han öppnar mer än gärna alla paket han kommer över. Men nu fick han tre helt egna paket. I det från mamma och pappa låg ett nytt koppel och halsband som pappa och jag var och köpte på lördagen. I svart läder och med silverkedja. Av mig fick han de två andra paketen. Det ena innehöll en strupe. Han och Abbey åt strupe i somras och jag minns hur delikat Angus syntes det var. Det sista paketet innehöll vår gamla dammvippa. Det är Angus absoluta favoritsak i hela världen. Han blir helvild när han få minsta glimt av den och hoppar och gör volter i luften för att få sätta tänderna i den och dra loss alla härliga syntetstrån. Hade man slängt ut den genom förstret hade Angus flygit ut efter.

Sen åkte jag och pappa till Häckeberga naturreservat med hundarna. Det var nog Angus favoritpresent. Jag hade tänkt att det skulle vara vacket där. Och det är det säkert om man kommer rätt. Men vi hamnade mitt inte i en slyskog där nog ingen mer än vildsvinen brukar gå. Det var täckt av snö, men vi kunde gå uppe på den vilket var super härligt, man kunde liksom springa över skogen. Och hundarna sprang och var super lyckliga, och turades om att jaga varandra. Så det var kanske bara bra att vi hamnade där vi kunde släppa hundarna. På vägen tillbaka gick jag också ett spår till dem som jag avslutade med min vante. Abbey var super skicklig men eftersom hon löper så hade Angus grova besvär med att släppa lukten av Abbey bakdel för att konsentrera sig på mina gamla fotspår. Men en annan gång kanske...

Ikväll har jag klippt klart Maja. Det är så super skojj att klippa pudel! Men det är slitsamt. Det var tredje dagen idag men nu är hon färdig. Inte för att jag känner mig färdig men för att klippmaskinen är lånad. Och jag har ju tagit mig igenom hela hunden och pälsen är någorlunda jämn balanserad. Men om jag hade stått ensam här hemma med henne så hade jag nog blivit nöjdare. Att klippa borta när andra människor kollar på eller sitter i samma rum är svårt och får mig att spänna mig konstant, vilket suger ut alla krafter ur mig så att jag är helt matt efteråt. Ja, vad ska det bli av mig? Nästa man till rakning är Villy, jag ska hitta en dag som passar så får jag se om det går snabbare med honom. Men det måste det ju göra eftersom han är typ fyra gånger så liten och inte har en massa fluffig ull som ska formas med sax.

På fredag har jag ett stort svenskaprov och jag borde plugga, plugga pch plugga vid det här laget. Men jag bara plu.., plu... och plu... Nej imorgon ska jag verkligen plugga ända tills hjärnan glöder. För jag har också en planering att skriva inför etologistudien som jag ska göra. Den ska vara inlämnad på fredag och jag har inte ens bestämt vad studien ska gå ut på! Jag ska alla fall göra ett Open field - test på Abbey. Men hur och vad ska undersökas är frågan! Om jag ska palla med att pressa min hjärna till glöd imorgon så borde jag sova nu. Men jag känner att min hjärna protesterar och vill skjuta upp på allting in i det sista. Nej jag får försöka ta komantot här nu. Ska bara skriva en plan över veckan så jag vet när jag ska plugga vad, så att det verkligen blir av. Godnatt godnatt!


Pudlen är inte Maja utan en pudel vi fixade på pälsvården i skolan, enormt mycket päls!

Zita, när jag hade med henne i skolan och badade och friserade till henne lite.

Jag har så mycket jag vill skriva att jag inte kan skriva någonting! Jag har så mycket jag borde göra att jag inte ens borde försöka skriva det som jag inte kan skriva för att det är för mycket att skriva! Så det jag skriver blir bara meningslösheter. Jag försöker att förbli positiv i alla lägen. Men det är knepigt. Jag kan inte låta bli att jämföra världen jag ser runt omkring mig med den värld jag upplever som är den riktiga världen. Den naturliga världen. Jag kan inte blunda för sådant som jag tycker är fel, inte en sekund. Jag vet inte om det är dumt av mig eller inte. Om jag ändå inte gör något för att förändra det antar jag att det är dumt. Då kan jag ju likaväl glatt studsa omkring som en färglad studseboll med bindel för ögonen och sluta förstöra mitt hjärta. Men det är hela tiden det här "Sen, sen, sen, sen..." som ekar i huvudet. "Jag ska göra det sen".

Men varför, hur, kan vissa människor bortse från saker som andra inte kan ignorera? Jag tänker de det fakta som boken Nextopia handlar om. Jag var på en föreläsning igår tillsammans med mamma och hennes vän Malin. Det var en jätte intressant föreläsning och det var författaren, som jag tror hette Micael något, kanske Dhalén eller något sådant, till boken som höll det. Han var underhållande och man log hela tiden åt hans skämt och hans skutt och hoppsteg där framme. Han pratade om vår ständiga jakt på lycka, om vad lycka var och hur lyckliga vi blev av lycka. Han kom fram till att lycka är ett litet "gupp" på linjen i det diagram som visar hur vi känner oss.

Den vanligaste anledningarna till "gupp" bland de människor som blivit frågade var shopping. Men det är bara själva det att bli eller att köpa som var själva guppet, lyckan var inte att ha det köpta. Äsh, jag orkar inte gå in i det han sa och det gör det inte rättvist! Men hur som hälst, han sa hela tiden hur fantastisk världen var med alla möjligheter som finns nu förtiden. Han pratade om "som hälst världen" där vem som hälst, när som hälst, var som hälst kan synas och höras osv. Han pratade om hur fantastiskt det var att det fanns så många olika kategorier av skor på By shoes hemsida (eller vad det nu hette) för dem som älskar skor och kan skrolla runt bland bröllopskor i timmatal (till exempel). Och på hur underbart det var att man vem som hälst, när som hälst, var som hälst kunde gå in på By PopCorn och designa sin egen Popcornskål. Jag antar att han var smått ironisk. Men han kom aldrig till det. Han kom aldrig till det om hur sjukt det hela är. Inte förrän publiken frågade ut honom, då sa att att det egentligen var rätt sjukt men man måste ta det med humor. Alla som jag minns ställde frågor verkade allafall kritiska till det att lycka ligger i "det nästa". Att vi alltid tror oss bli lyckliga av "det nästa". Men han sa att det behövs, för att annars skulle vårt samhälle inte utvecklas.

Äh jag orkar inte skriva mer nu. Ska gå och lägga mig istället. Har dessutom redan tappat vad det var jag ville säga. Antar att det var så mycket jag ville säga att jag inte kunde säga någonting... Men jag ska lägga upp en låt från Anthony and the Johnsons. Mamma och jag tittade på ett program ikväll om människors överlevnadsinstinkter vid livshotande situationer och i eftertexten kom en låt som han sjöng vad det nu är han egentligen heter. Mamma hade sett en intervju på TV med honom och fascinerats av hans oerhörda känsla. Och det var också det enda ordet som behövdes för att bekriva hans röst. Känslig. Bokstavligen... Hehe! När jag sen skulle försöka hitta honom på youtube så hade jag ju ingen aning  om vad jag skulle söka på, och pappa var den enda som var i närheten. Så jag frågade honom vad han heter som sjunger så känsligt. Som var den enda mamma hört i hela världen som sjöng på det sättet. Det var mest som ett halvskämt men han sa "kan det vara han Anthony någonting?" och så sökte jag, och hittade honom. Jag hittar inte låten som vi hörde på TV men denna är fin den med...

Efter att abbey hade fått sig en lekstund med sin pudelkompis Maja på gården så ville jag gå en promenad med Angus för att det skulle bli mer rättvist. Vi gick till folketspark. Jag är kluven till folketspark. Det är så mycket minnen där som jag inte vill bli påmind om. Minnen smo väcker känslor av vemod och sorg. Särskilt i den delen där stallet ligger, ponny gården arken. Jag får ont i hjärtat bara jag går nära. Men stämninge inom mig var på något sätt redan nedstämt och när jag fick syn på de skäckiga små häst ryggarna stå där borta under trädet så kundej ag inte låta bli att gå dit. Jag ville bara se på en häst. Vila blicken på en varelse som står mig så nära om hjärtat. Se på mulen med den känsliga huden och luggen som vilar över nosryggen. Och denna gången kunde de bara inte hitta någon anledning att skälla på mig heller. Vi skulle bara stå där Angus och jag och titta på hästarna. Angus ville inte ens titta på hästarna, varför sulle han titta på dem när det fanns intressanta lukter under kontainern som står bredvid den lilla inhägnaden?

Idag var en shettisarna utsläppta i den större paddocken. Tre av dem, de svarta skäckarna varav en av dem var Gamler som blivit gråhårig, stod under ett träd tillsammans. Deras huvuden hängde, de var inte intresserade av oss, de rörde knappt öronen mot oss. Tittade lite halv på oss bara. Inga andra hästar kom fram heller, de var en bit bort. Jag hörde dörren till ridhuscaféterian slå igen, några människor ställde sig utanför och pratade. Jag stod ett tag och bara såg på de tre små ponnierna. Shettisarna i Arken hade en gång varit mina vänner. Jag växte upp med dem. Nu är det bara ett par, tre stycken av de som var där på min tid kvar, varav Gambler är en. Det kändes konstigt att se honom med gråa hår i ansiktet. Innan var det Ivo som var gubben av shettisgänget, Gambler var lillkillen som alltid hittade på bus på lektionerna. När jag var liten, kanske fyra år, var jag en av dem som red på honom.

Jag hörde att någon av människorna sa "hunden" och fick en känsla av att de nu hade kommit på någonting att klaga på. Jag såg att en av dem gick ifrån den lilla gruppen. De såg allihop ut att komma från någon av kommunens hjälporganisationer för folk som inte kommer ut på arbetsmarknaden. De har alltid brukat ha sådana som anställda här. Det var en yngre kille som kom emot mig, fast ändå några år äldre än jag själv. Han hade blivit ivägskickad för att säga till mig, vad det nu var de kommit på för anledning, men han såg inte så taggad ut, han verkade inte ens hitta vilka ord han skulle säga och fumlade med tungan när han skulle spotta ut orden som de andra tanterna vid ridhuset formodlingen proppat på honom. Jag hade redan vänt mig om och gick långsamt runt kontainern för att han skulle hinna upp mig och säga vad han ville säga. Han kom upp på andra sidan kontainern.

"Det är inte så bra om du står så nära hunden med hästarna, hästarna kan bli rädda och hunden kan komma till skada". Jag förstod ju vad han menade även om det blivit lite fel. Jag suckade djupt inom mig. Så hade dom endå kommit på något att säga till om. För det första så stod jag två meter från staketet och hästarna minst fyra meter innanför. För det andra stod de hängande och vilande på tre ben totalt ointressarade av oss. De är dessutom vana vid hundar, de är vana vid nästan allt. Men jag orkade inte bry mig den här gången, det var bara så självklart. Inte en gång kan jag få närma mig stallet utan att bli utskälld. Om det inte är dem som jobbar där så är det de små stalltjejerna som kommer och har någon kommentar. Jag härmade undermedvetet hans tonläge då jag svarade. Lite lågt och nedstämt. Jag tittade honom också djupt i ögonen, som ett hjälpmedel för att få honom att dra sig tillbaka, för han verkade lite obekväm och generad. Kanske hade han hellre låtit bli att klaga? Kanske tyckte han också att tanterna var löjliga? "Men jag stod inte nära dem. Och jag skulle se om de blev rädda, jag är van vid hästar. Och det är hunden också". Han tog ett steg bakåt och vände flyktigt huvudet mot tanterna när han svarade "Men dem tyckte det, de har jobbat här längre än mig och de skickade mig för att säga till". Så fult gjort av dem. Varför är det alltid så med "djurfolk"? Dominata, uppsittare som ska utnyttja alla som står under deras "roll", i deras värld av lagar och regler. "Ja," svarade jag "de har alltid något att säga till om, så det är inte konstigt". Jag vände mig långsamt om och gick. Jag kände tårarna tränga fram när jag gick förbi en annan paddok på min väg bort, förbi staketet proppat med skyltar i stil med "mata inte hästarna" "klappa inte hästarna" "rör inte hästarna - de bits" "gå inte nära hästarna" "endast personal" skrivna av barns händer.

Känslorna för detta stället är så blandade. Det känns som om det är mitt barndomshem. Jag kan minsta grop i marken, minsta vinkel på boxinredningen. Jag kan se allting framför mig, känna allting under mina händer och lukterna i min näsa. Stallet var som mitt andra hem. Ivo bodde där och han var som min andra hälft. Honom tog de ifrån mig. Honom tog de från detta livet. En alldeles frisk lite ponny tog dem livet av. Jag har en känsla av detta stallet som ett slott i en saga som regeras av en ond drottning. Kanske Askungens styvmamma. Hon har makten, hon njuter av den och hon utnttjar den till max. Men det är hästar, oskyldiga väsen som ödet satt på detta fruktansvärda ställe. Mitt inne i stan står de i små inhägnader, eller i sina boxar, eller går lektioner i ett litet trångt rudhus där de blir utsatta för hårda(!) slag med både, händer, ben och spön om de bara skulle våga protestera. Och det har jag själv bevittnat, bokstavlig talat hundratals gånger under min barndom!

Jag stannade kvar bakom den runda lilla kiosken som jag själv stått och sålt glass, varmkorv och ponnyridningsbiljetter i som liten. Där stod jag och lät tårarna rinna. Detta var mitt liv, som jag lät glida bort och overtas av argsinta tanter utan annat liv än att smida sina nolife regler. De tog min Ivo ifrån mig, de tog Ivo från hela världen. Förutom från mitt hjärta, dit in kan de aldrig ta sig.


På bilden är jag kanske 10 - 11 år och Ivo är i såfall 15 - 16. Han skulle ha fyllt 25 nu i maj.

Ivo min...
Smärtar i hjärtat!!
Jag fick inte ens säga hejdå.
Vi fick inget slut, det bara försvann, ditt liv
Hade inte sett dig på minst ett år, och så var du plötslig inte kvar på jorden
Så många nätter jag drömt om dig om oss om allt vårt, efter den dagen jag fick beskedet av min mamma.
Jag minns att jag åt en banan och jag satt i vardagsrummet, bananen blev som vatten i munnen. Jag grät inte, det kändes som om jag redan viste, och jag bara lät beskedet lägga sig som en dimma i mig.

I julas målade jag en tavla av Angus & Abbey i julklapp till min morfar. Han älskar djur, särskilt hundar och är så förälskad i sitt "barnbarn" Angus och sitt "barnbarns barn" Abbey. Jag skannade aldrig in den, tog inte heller foto på den när den var klar. Typsikt.  Men jag har ett ifrån när den var ofärdig. Numera hänger den i deras vardagsum, jätte skoj!



Angus McDrebil & Abbey McRubbernose

Fotona jag hade som "modell" var dessa:

Idag köpte pappa fredagsgodis till mig - en paprika, precis som på gamla goda tider då jag skulle ha paprika och maja brieost. Men tro inte att jag är nyttig för det... Jag redan hunnit få i mig en massa glass som jag till min förtvivlan fick reda på fanns i kylen. Vad är det med mig? Jag vill inte äta sånt och endå kan jag inte hålla mig ifrån det, vad är det, tröstätning? Usch nej jag önskar jag bodde i ett land där inget överflöd av mat existerade och absolut inga sötsaker. Låter det tråkigt? För jag gissar att jag är en rätt tråkig person. Naturlig eller tråkig, vilket man vill.

Skrev endoparasitsprovet idag. Vet inte riktigt hur det gick. Ett par 1poängsfrågor jag inte pluggat till. Nästa prov blir akutsjukvård, mycket mer intressant än mask och diverse parasiter. Nej det är faktiskt rätt spännande med mask med när jag tänker efter. De är intressanta varelser med en häftig funktion. Hade etologi också och fick lite info om hur jag ska skriva min beteendestudie. Vet inte om jag ska göra en på Abbey eller på duvorna på min gata. Får klura lite på det.

Pappa står och gör pizza. Snart ska vi käka och titta på "på spåret", han, jag och mammsen. Majs är inte hemma. Hon är på IKEA. Tycker inte om IKEA. I mitt huvud symboliserar IKEA överkonsumtion och prylhysteri och allting som är galet med världen. Massproduktion och miljontals exakt likadana grejor!



Efter klipp, igår

Innan klipp, för typ ett år sedan

Nu har jag tagit bilder på mig själv med kort hår. Ingen frisyr. Klippte bara rakt av. Delade upp det i två svansar och klippte av dem en i taget. Mamma höll i den och pappa klippte av, rakt av. Snacka om att jag hade seperationsångest. Jag hade på något sett börjat identifiera mig själv med mitt hår. Alla komenterade det och folk ute på stan kom och tog i mitt hår och sa hur vackert det var. Jag tänkte skänka håret till typ barncanserfonden eftersom jag läste om en kvinna som gjort det. Men det ligger fortfarande i en låda. vet inte hur jag ska gå till väga. Hur som hälst, nu börjar det om, nu ska jag vänta på att håret blivit långt igen.

Nu ska jag påbörja en ny teckning, får se vad det blir.

Ush och blä och fy! Nu har jag pluggat för mycket, orkar inte mer. Jag kommer på mig själv med att sitta och lyssna på Zara Larsson på youtube istället för att plugga till djursjukvården. Men det flickan är helt otrolig! 10 år, eller ja hon är väl äldre nu men tio år var hon då hon vann Talang 2008. Hon sjunger inte bara bra, hon sjunger helt unikt. Hon hade inte gått och tagit sånglektioner alls när hon ställde upp i Talang. Bara sjungit på egen hand. Jag måste lägga upp ett par klipp där hon sjunger.

Idag fortsätter mitt arbete med locavorerna. Jag var inne och kollade lite filmer för att få insperation och hittade den här.

Jag sitter här vid köksbordet och skriver ett litet arbete till ekologin och naturkunskapen. Uppgiften går ut på att diskutera begreppet locavorer, om man skulle kunna tänka sig att bli locavor m.m. Locavor för den som inte vet vad ordet står för är det, som man kanske kan lista ut folk som äter lokalproducerad mat. De väljer främst lokat, sedan ekologiskt. Men gietvis letar man efter mat som är båda belar.

Skulle jag kunna tänka mig att bli locavor? Självklart! Jag hade faktiskt inte hört det ordet förut men jag har hört mycket prat om local farming och the farmers market och sådant. Inte minst i holma där alla tänkte i de banorna. Jag skulle inte bara kunna tänka mig jag önskar av hela mitt hjärta att jag, och alla människor jorden över åt mat som odlats i deras närhet och då helst av människor som värnat om jorden och sysslade med permakultur. Alltså odlat i sitt eget lilla ekosystem. Självförsörjande med hjälp av solen, atmosfären, regnet och berggrunden.

Jag ska inte prata som mycket om det här just nu men det kommer säkerligen återkomma här på bloggen i framtiden. Jag ska istället lämna över ordet till människor som redan lever och lär av denna idé - locavor. Jag hittade den här filmen på youtube och som vanligt när jag ser filmer som tar upp mitt hjärtas längtan och dess starka viljor så fylldes mina ögon av tårar, då i slutet då de nappar de lilla lammet. Se och inspireras!

Idag har jag varit effektiv. Fast att jag drog mig i nästan en timme innan jag lyckades gå upp i morse. Jag har gjort en hel etologiuppgift där jag skrev om grisens domesticering, på knappt fyra timmar! Jag brukar ta flera dagar på mig att göra en uppgift. Jag har också pluggat på nästa prov i djursjukvården som handlar om endoparasiter. Narkosprovet gick nog hyfsat bra, kanske inte MVG denna gången dock. Jag försöker att sänka mina amitioner något så att jag hinner med allt. jag har också avverkat några frågor om realismen och naturalismen som det ska vara prov på i svenskan så småningom.

Och så har jag varit ute och promenerat med Winston och Zita också. Juste, jag ska in på dogloggen och skriva lite om promenaderna. Nu är jag super trött och väntar på att vego-gratängen som pappa har stått med ska bli redo att lämna ugnen. Den ser mycket delikat ut. Nej, nu får jag bege mig till nästa blogg. Tjudilou!


På bilden står Zita och tittar på ankorna, jaktinstinkterna kittlar under tassarna...

Gud vad denna bloggen har spårat ur. (Och jesus vad denna bloggen måste låta religös när alla inlägg börjar på himmel, gud eller jesus kristus) Det började som en 100 %ig klimatblogg. Nu bloggar jag om så obetydliga och löjliga saker så att man blir mörkrädd här inne. Men mina tankar är så djupa nu för tiden så att jag tror det är den andra sidan hjärnan som försöker komma till uttryck, eller något sådant. Vem f*n bryr sig om mitt hår till exempel? Men jag får väl trösta mig själv mig att det är mest för min egen skull som jag skriver. Det blir liksom lättare av att jag skriver här än att jag skriver i en dagbok som inte existerar.

Helt urspårad har den heller inte blivit. För det är ju nämligen så att det är grunden, bottnen av klimatproblemen jag vill påverka. Och bottnen av klimatproblemet tror jag ligger i vår psykiska hälsa, på något sätt. Om vi är i balans så är även vår omgivning i balans. För att bli i balans måste man ta hand om vissa saker med sig själv. Om man skriver av sig hamnar man i balans. Man måste vårda både sitt yttre och sitt inre för att må bra, tror jag. På ett sätt som inte skadar en själv eller omgivningen. Jag ser det som en cirkel men jag orkar inte babbla om det där nu. Jag måste sova. Jag har själv spårat ur i kväll varför sitter jag uppe nu? God natt...

Himmel vad jag saknar mitt långa hår ibland. För typ fyra månader sedan klippte jag av mitt hår. Det är så skönt med detta korta hår rent praktiskt, men mitt hår... Saknar det som sagt, eller kanske ska jag säga den stora bollen? För det befann sig alltid uppe i en boll på huvudet. Numera är det endast en liten boll uppe på huvudet. Inte så mycket att balansera i och för sig. Men det är snart lika långt igen. Det växer som svart basilika (internt skämt)...





Redigerad bild - Precis innan jag klippte av 50 cm


Så här kort blev det... 30 cm (hemsk bild men jag har inte tagit någon bild på mig själv sedan dess faktiskt)

"Släng inte dina pengar i sjön,
 lägg dem på skogen." - Ett klick för skogen