Jag vill odla basilika! Jag har fortfarande frön kvar sen i sommras tror jag. Ska kolla sen och i så fall kanske sätta sätta några frön. För det kan man så året om. Jag minns i sommras då jag odlade mängder med basilika. Det var basilika överrallt. Jag hade fått för mig att jag skulle ha med mig en massa till Norge också för att ha något att överleva på där i mina tre ensama veckor utan möjlighet att lämna hytta. Så ni hör ju att jag behövde basilika! Vi hade varit och köpt frön, och hittat den här sorten som tydligen skulle vara lite svagt lilaaktiga och smaka lite annorlunda.

Hur som hälst, ur en av dessa miljontals krukor men gröna små skott växte ett litet lila skott. De växte upp till en liten planta, identisk alla de andra plantorna förutom den hade en nästan svart skälk. Bladen var gröna med små små lila/svarta taggar. Den var unik! De andra plantorna hade gröna blad med en aningens svag lila nyans i kanterna. "Super häftigt, en ny sorts basilika har uppstått här i mitt sovrumsfönster" lät jag mig själv tro. Den här skulle jag vårda ömt! Den fick följa med mig till Norge.

Där stog den i sin lilla kruka med sina gröna betydligt mindre basilikosyskon i tre veckor tills mamma kom upp och planterades ut den i en större kruka. Där stod den därefter och njöt dagarna i enda under vissevågs välgörande solstrålar. Och växte och frodades, så som man gör i Vissevåg.

Ångesten for över mig den dagen då jag satte mig i bilden och gjorde en sista check i skallen över eventuella glömda saker då vi skulle hem till Sverige igen. "MIN BASILIKA!" jag for ut ur bilen och släpade med mig den stora krukan tillbaka. Men så mycket av bilens dyrbara förvaringsutryme kunde inte gå åt till en basilika, som inte ens kunde användas i dess ändamål som kryddväxt. Den fick stanna hos min mormor och morfar som nu anlänt till Vissevåg. De lovade att ta hand om den som en av sina egna. Och nu fick jag reglebundna rapporter om hur min svarta basilika mådde. Den mådde bara prima, och rätt var det var hade den fått små blåa klockor. Hmm... basilika, blommor? Jag visste inte... Men fick den verkligen blåa klockor? Min unika basilika fick det!

När det sedan var dags för mormor och morfar att åka hem till Sverige följde givetvis min svarta basilika med med sina vackra blåa klockor. När jag nu för ett antal veckor sedan besökte dem så fick jag åter se min kära planta. Och gud vad den var stor! Vid det här laget var jag ju tvungen att inse fakta: det var ju ingen ny unik basilika sort jag tagit fram. Det var ett ogräs som på något sätt tagit sig ner i krukan. Men det hade jag ju förstått ett tag, när jag i en springa i asfalten på vår gård fick syn på en liten svart skälk med lila taggiga blad. Men jag hade ju fäst mig vid den här lilla plandan som åkt fram och tillbaka över gränser stått i diverse olika krukor och fått en massa avkomlingar i form av frökapslar. Ja, dessa blommor hade så småning om förvandlats till frökapslar och mormor hade lagt undan en sådan till mig iall jag ville avla vidare på min unika basilika sort.

Jag glömde den i deras lägenhet. Undrar hur det är med den nu. Har den vissnat? Jag hade gärna sått dess frö till våren. Min svarta lilla vackra basilika... som växte upp till ett stort styggt ogräs.

"Vad är det för en dag?
Är det en vanlig dag?
Nej det är ingen vanlig dag,
för det är pappas födelsedag,
hurra, hurra, hurra!",

kom vi insjungandes till pappa imorse med frukost på sängen och paket. Jag hade i och för sig bara en lapp. Men en lapp med lovord om en överraskning till helgen. På söndag ska jag nog kunna avslöja min överraskning här på bloggen. jag tror dock de flesta som känner mig har sina aningar. Jag antar att jag är rätt förutsägbar när det gäller födelsedagspresenter, julklappar och övriga överraskningar.

GRATTIS PAPPSEN!


Pappa och jag för länge sendan

Imorse berättade jag om min frukost. Nu tänkte jag skriva om mitt mellanmål (för alla de som bara inte kan stå ut med ovetskapen om vad det är för någonting jag stoppar i mig om dagarna). Det är ett super praktiskt mellanmål som innehåller massor med fibrer samt ger en energi för stunden. Det håller i evigheter, det är mättande och tillfredställande då man får tugga en massa. Men det kräver sin tand! Mellanmålet är som ni kanske listat ut genom rubriken inget mindre än hästgodis. I julas bakade jag hästgodis till en vän som en liten julgåva. Jag själv kunde inte äta det men det visade sig vara jätte gått och vännen åt nästan lika mycket som hästarna. När jag bakade dem så blev jag så otroligt sugen på att smaka de varma små kompakta kaklika grejorna. Så jag bestämde mig för att göra egna glutenfria och så blev det. Sedan dess har jag bakat nya så fort de tagit slut.

Det bästa med detta recept är att man kan ta typ vad som helst man hittar i skafferiet och blanda ner. Men idag tog jag följande:
Glutenfrigrovmjöl typ 1½ dl
Fibrex ½ dl
Pofiber typ 1 dl
Krossat bovete ½ dl
Havregryn typ 1½ dl
Solrosfrön ½ dl
Pumpakärnor ½ dl
Sesamfrön ½ dl
Kanel

Och sedan blanda ihop till en "torr" massa med hjälp av sirap, börja med 1 dl och se om det ev. behövs lite till. Ta gärna lite vatten också så att det blir mer hållbart. Sedan plutta ut små mini kakor typ 1 cm tjocka på en plåt och ställ i ugnen på 170 grader något så när. Ju längre tid du har dem desto starkare tänder behöver du. En kvart blir lagom för det mesta. Men de är typ omöjliga att bränna. Det syns inte på dem när de är färdiga, om de så stått en halvtimme så ser de likadana ut. Möjligen kan man se att de börjar bli klara när de ser torra ut. Stick med en sådan där liten pinne (som säkert kallas någonting), ni vet. De stelnar i takt med att de svalnar.

Smakligt mellanmål kära kentaurer! (stavning?)


Läskig bild? Jag och min hajmin =)

Gjorde en paus ur mitt narkos plugg och ringde Karin. Hon berättar att hennes kattvän Happy dött idag. Hon var en super glad och lycklig katt på bara några månader, med en stark och rolig personlighet, levde tydligen upp till sitt namn. Idag hade Matte lämnat in henne hos veterinären för en kastrering. Vad händer? Narkosen tar livet av henne... Efter den informationen var det aningens svårt att koncentrera sig. Tankarna vandrade liksom iväg från varje mening.

Så fruktansvärt tragiskt. Lilla Happy som var så glad, och så Matte som inte har någon annan familj än sin lilla kattunge. När hon efter en lång sörjeperiod efter den förra kattens död äntligen kommit sig för att skaffa en "ny". Klockan 1 skulle hon hämta hem lilla Happy och hon hade lyxat till det med extra god kattmat till den nyopererade. Nej jag kan knappt skriva om det. Men kände mig bara tvungen. Snacka om att varken Angus eller Abbey ska utsättas för det där. Även om kisken är liten, den finns. Och vem vet om det verkligen är det rätta? Det är svåra grejor det där. Vem kan säga hur hunden eller katten känner efter en sådan förlust?

Det är inte Happy på bilden, det är en stallkatt från GRs stall...

God morgon! Här sitter jag och äter min frukost. Den brukar bestå av banangröt, och det gör den idag med. Till det har jag pressat ett par apelsiner och dricker i ett glas brevid. Se där! Nu vet ni det... Men vet ni hur man tillagar en skål banangröt?

Jag brukade äta vanlig haregrynsgröt innan. Men sen behövdes lite variation. Banansens sötma gör att man inte behöver någonting som sötar gröten ännu mer som typ honung eller russin. Jag äter bara gröten rakt upp och ner. Men är du kräsen så lyssna inte på mina mattips. Jag äter nästan allt! Och denna gröten är med som en klump än en gegga. Jag delar den med min gaffel.

Gröten var från börjar havregrynsgröt, innan jag började blanda ner lite pofibrer i den vilket är en slags bakningsingrediens för glutenfritt bröd. Det består av 75 % fibrer och är framställt ur sockerbetan. Typ som betfor, hästfolk! Sedan mosade jag också ner en banan i gröten.

Rättare sagt: 1. Mosa bananen i en skål, eller två, om det är sådana små ekobanar. Fyll på med lite vatten så att det blir en lös gegga och häll ner en näve havregryn samt strö på ett lager pofibrer. Blanda sedan till det är en tät gegga och ställ in i micron på max i två minuter. Ev. kan man ta lite mer vatten om man nu vill ha en gröt och inte en klump. Men jag gillar den här klumpen så jag kör på det. Och se där, ett enda steg blev det visst på instruktionen.

Smaklig frukost! Nu ska jag plugga på narkosprovet jag ska ha på fredag.

Jag älskar att överredigera bilder, och jag tycker att överredigerade bilder är fina, ofta. För det blir något helt nytt! Jag älskar också hästar. Här kommer båda!

Okej, de är inget vidare i kvaliten måste jag medge. Men jag tycker om dem ändå!

Min tillvaro känns som en ständig balansgån. Någonstans mellan att känna mig hopplös och hoppfull befinner jag mig. När läget känns under kontroll, när jag har en klar bild över allting i skallen, när alla färger och nyanser som mitt liv består av är i lämplig komination och uppdelade på rätt sätt, då känns allt hoppfullt och jag får energi att se på tillvaron omkring mig. Så fort jag ser på tillvaron omkring mig blir jag sprängfylld av ideér, projekt och tankar och jag riskerar att trilla ner i hopplösheten. När jag får för mycket uppgifter och måsten rasar jag ner i hopplösheten. När jag ska prestera någonting likaså.

När jag befinner mig precis under sträcket för hopplöshet/hoppfullhet och alltså håller på att dala ner mot hopplösheten så känner jag panik över att tappa fotfästet och kasa ner. Då gäller det att klamra sig fast vid de strån av hoppfullhet som hänger ner över kanten och hoppas på att de är tillräckligt starka för att hålla mig kvar. När jag hänger där och klamrar mig fast är det otroligt svårt och riskabelt att släppa en hand och med den beta av de måsten som tynger mig. Men trots allt så är det det som ska till.

När jag befinner mig längst ner kan jag knappt andas, och utan syre i hjärnan blir måstena ännu tuffare att klara av, allting är mörkt och jag ser knappt måstena framför mig vilket gör det svårt att få ett grepp om dem. Men jag känner dem, de omringar mig, så jag måste hasa mig fram genom dem för att komma någon vart. Varje varv där nere tömmer mig på energi, och många varv kan jag vimsa omkring innan jag får grepp om något. 

Men på något sätt, då en ljusstrimma som ett mirakel lyckas ta sig ner i hålet från hoppfullhetens skinande sol där uppe, då en vän hjälpsamt lyser med en ficklampa så att jag kan se mig omkring, skapa mig en bild om min omgivning i mörkret, eller då lite av hoppfullhetens hoppfulla atomosfär lossnar från hoppfullhetens sky och av en slump råkar trilla rakt ner i mitt hål, då, på något sätt får jag energi och kraft att ta mig upp.

Jag har de senaste veckorna befunnit mig precis ovanför strecket som avgränsar de två halvorna, och jag har öppnat mina ögon, mina sinnen. Jag har tillåtit hoppfullhetens sol att lysa på mig, låtit den värma upp mig efter månader i kylan på hopplöshetens botten. Jag känner styrkan återvända. Viljan av att vilja hålla mig kvar på hoppfullhetens stabila yta, där starka strån av hopp frodas under mina fötter.

Efter varje fall ner i hopplöshetens avgrund blir man lite klokare. Jag har lärt mig att jag måste använda mitt förnuft för att lyckas hålla mig kvar på ytan. Lärt mig strukturera upp tillvaron så pass att måstena inte skymmer min sikt och jag trampar ner i ett hål igen. Men det är endå två sidor som strider! Förnuftet mot en annan sida som jag inte vet vad jag ska kalla. Möjligtvis kan jag kalla den "känslan". För på ett sätt handlar det om att inte känna för mycket.

Som jag sa innan, när jag ser på tillvaron omkring mig, riktigt ser den. Då händer det att jag ramlar ner, samtidigt som jag ser mig omkting så måste jag hålla koll på marken framför mig, annars kanske jag trampar i ett hål. För det finns hål här och där, och håller jag inte uppsikt framför sig så... Samma sak gäller om jag går baklänges, alltså om jag går och tittar bakom mig. På förgågna tider.

Det kan också hända att jag blir så upprymd av hoppfullheten att jag flyger iväg som en balong. Så vida jag inte kommer på ett praktiskt sätt att landa, vilket kanske inte är det man brukar tänka på när man proppad av hopp flyger iväg ut i hoppfullhetens hoppfulla atmosfär, så kommer eventuella bin att se till att jag gör det ändå. Ju högre jag flygit ju hårdare blir smällen. Om jag dessutom råkar landa rakt ner i ett hål, ja, då kanske jag dör, (om jag har tur, höll jag på att säga).

Vad är det då jag ska försöka eftersträva? Att hålla mig på ytan och gå omkrign och beta av måsten hela livet, eller låta viden för med mig upp i skyn och helt enkelt försöka överleva några smällar? Kommer jag någonsin att bli så förnuftig att jag har ett svar på den frågan? Eller finns det anra alternativ än att använda förnufter till att svara på frågor?

Vald till tio i topp business ideas 2010 blev bajspåsen! Jag trodde först det handlade om vanliga hundbajspåsar men det var tydligen människobajs det rörde sig om. Och det är inte meningen att vi ska börja byta ut våra toaletter mot bajspåsar. Dessa påsar, som kommer ifrån företaget med det finurliga namnet Peepoople och som döpts till "Peepoo-toaletten" kommer att användas av människor i u-länderna som saknar toalett och liknande system. Påsarna är en optimal lösning på flera olika problem, eller kanske man ska säga - det hela stora problemet? De är biologiskt nedbrytbara och kan användas som gödning i jorden. Människorna kommer att slippa smittorisken som avföringen tidigare bidragit till eftersom plastet innehåller urea som inaktiverar patogenerna i bajset och miljön där de bor kommer att bli renare och fräschare. Jag tykte detta lät toppen!

Läs mer här

"Då talade hon om för dem att när kroppen får vila, så kan själen ge sig iväg ut på äventyr, som kroppen är för trött att vara med på." - Någon jag glömt

Så godnatt på er, nu ska min själ ut på äventyr.


Juste, idag har jag suttit och redigerat lite bilder i photoshop.
Här är en bild på mitt öga som jag tyckte blev lite tjusug.

Måste ses! De är sjukt hur mycket hundarna litar på den mannen och hur mycket han litar på dem! Jag säger inget mer, för det måste bara ses!

I tisdags skrev jag här på bloggen att "ett klick för skogen" fått ihop 544.598 kr. Vet ni? Nu har de, på fem dagar samlat ihop ytterligare 12 531 kr. På fem dagar! Tusentals människor klickar varje dag. Och nu har de alltså 557 129 kr totalt! Det mina vänner, det är klokt!

Så roligt det är att redigera bilder! Jag menar inte på photoshop nu, det är så invecklat. Nej jag menar på det här simpla programmet som jag fick med min laptop. Det vanliga windows fotogalleri eller vad det nu är det kallas? Man kan klicka på "rätta till" och sen göra lite justeringar. Typ ljusstyrkan och färgerna och lite sådant smått och gått. Inte viste jag att det var så här kul att redigera. Jag har inte gort det på det är sättet innan. Bara i photoshop, lagt in lager och sånt. Men minsta lilla gnutta färgskilldnad och bilden blir som förbytt! Här kommer några foton från Norge i somras som jag precis redigerat.

Orginal till höger - förstorningsbart

Hipp Hurra för min skola! Tänk så mycket vi har klagat på hur dåligt det är med miljötänket på skolan. Det fanns inte ens pappersinsamling där de första åren jag gick där. Efter ett tag fanns det en pappersinsamling på lärarrummet som man fick gå in och lämna sina papper, vilket ingen gjorde. Fast att Karin tappert tjatade på folk som städade sina skåp. Har ingen aning om hur det ser ut nu, är ju aldrig där längre. Men idag såg jag att det hade skickats ut ett mail om att de har startat en grupp för elever att anmäla sig i som är intresserade att ta upp miljöfrågor! Dock kan jag ha saken helt kring bakfoten, kanske är det typ skolmiljön de snackar om, kom jag plötsligt på. Det är bara jag som kopplar ordet miljö direkt till den stora miljön. Men låt oss glädjas och tro att svalövs gymnasium äntligen fått lite mijötänk! =)

Ska börja lägga upp lite recept här på bloggen igen. Recept som jag hittar lite här och där och som jag vill förslå att mamma och pappa ska skriva in i menyn. För en stund sedan hittade jag en länk på min blogg som alltid har legat där men som jag aldrig brytt mig om. Nu klickade jag på det och kom till en sida med en massa grejs, bland annat recept. Här kommer ett recept på en skaldjursrätt. Inte riktigt vegetariskt men jag äter ju skaldjur trots allt. 

Ingredienser

2 port

150 g scampi (ekologiska) eller kräftstjärtar
1 blodgrape
4 blad av salladskål i strimlor
en näve riven grönsallad
½ tunnskivad rödlök
8 strimlade salladsärter
4 skivade champinjoner
40 g nudlar av vete eller ris
Dressing:
1 tsk riven ingefära
½ finstrimlad röd chilifrukt
1 pressad lime
½ pressad apelsin
1 tsk honung
1 msk rapsolja
1 msk hackad färsk koriander

Så här gör du

Skala grapefrukten med kniv och skär ut helt hinnfria klyftor. Blanda ihop dressingen utom koriandern. Blanda grönsakerna med skaldjuren i en skål. Koka nudlarna enligt förpackningen och häll dem varma över salladen. Häll över dressingen och vänd runt. Lägg upp på två tallrikar och garnera med grapeklyftor och koriander.

Rätten är glutenfri, mjöljfri, lågviktarmat, låglaktosmat och snabb och enkel att göra.

Denna dikt är en mot-dikt till Majas "dikt till snön" som hon skrev för några dagar sedan.

---

Tack vare dig blir tillvaron ljus, du dämpar hela stadens buller och brus.
Den annars så mörka och trista stad blir nu till en glittrande vinterparad.
Att gå ut och gå blir ett nöje blott, utan dig är allt bara trist och grått.
Må hända att man kan bli lite blöt i sin sko, men vad gör det när sinnet fått ro?
Du visar oss hur livet kan vara, när allt inte bär på en rosa tiara.
Du påminner oss om vad vi fortfarande är, när vi börjat tro att det är vi som bestämmer här.
Du gör oss gått fast vi jämrar och klagar,
men jag håller allafall på dig, i dessa vinterdagar.

Snö-dikt av Mathilde Agborg

---

Kameran i min mobil är väl inte världens bästa precis. Men några motiv har den faktiskt lyckats fånga riktigt bra. Här kommer några av mina favorit foton, tagna av min kära mobil.

Jag sitter på sängen med datorn framför mig. Angus ligger tätt intill mig på täcket. Ute i kylan dalar glitter ner ifrån skyn. Hur fantastiskt är inte det? Det snöar glitter, rent giller! Har ni sett?

Har ni aldrig sett Ronja Rövardotter era dumma skogshuggare!? Ta till er Birks visdomsord en gång för alla:

Skogen är sin egen...

Varje gång man klickar på ett klick för skogen så skickas man automatiskt till en av dera sponsorers hemsida. Idag hamnade jag på "protect the forest". Även de arbetar med att skydda gammelskogen i detta avlånga land. På hemsidan finns bilder på otroliga skogar. Skog jag aldrig sett förut. Skog som ser magisk ut, mäktig och kraftfull. Hur mäktig och kraftfull den än må vara så finns det dem som ser sig som ännu mäktigare, och med sina kraftfulla maskiner river de der allt magiskt. Utan att ens verka se vad det är de förstör! Jag förstår inte hur det har kunnat gå så här långt i evolutionen att varenser skapade ur detta magiska naturlandskap nu plötslig vänder ryggen mot det och förstör det. Och ser det som sin! All magi är borta! Varför gör man så här? Vilken mutation var det som slog slint i huvudet på människan? Ifall skogen är deras så är den min också. Vem ger dem rätten att ta patent på någonting som en skog!? Pengar, priser, man kan inte värdesätta skogen. Dess värde är så mycket större större än de fjuttiga värden vi har att komma med. Vi förstår inte ens dess värde.

Gå in och titta på dessa bilder jag pratar om, eller ännu bättre - res dit. Det är SVERIGE det handlar om. Man kan bara kliva på en buss och så är man där. Upplev skogen, skapa en relation till den. Med en ralation skulle det inte vara så lätt att hugga ner den. Vem är så dumm att han hugger ner sitt bord, sin säng, sina köksmöbler, ja hela sitt hem bara för att tjäna pengar på virket?



Här är en som älskar skogen - ingen kan undå att se kärleken och njutningen i denna bild.



Dessa bilder är från min 19-års dag som jag önskade få fira i skogen. Det är ingen urskog precis men även den unga skogen är vacker. Vi var utanför Perstorp, i den fantastiska bokskog som växer där. I närheten av där mamma växte upp, den lyckosten.



Det är Maja som tog alla foton.



I skogen frodas kärleken. Här är pappa och mamma.