Jag har så mycket jag vill skriva att jag inte kan skriva någonting! Jag har så mycket jag borde göra att jag inte ens borde försöka skriva det som jag inte kan skriva för att det är för mycket att skriva! Så det jag skriver blir bara meningslösheter. Jag försöker att förbli positiv i alla lägen. Men det är knepigt. Jag kan inte låta bli att jämföra världen jag ser runt omkring mig med den värld jag upplever som är den riktiga världen. Den naturliga världen. Jag kan inte blunda för sådant som jag tycker är fel, inte en sekund. Jag vet inte om det är dumt av mig eller inte. Om jag ändå inte gör något för att förändra det antar jag att det är dumt. Då kan jag ju likaväl glatt studsa omkring som en färglad studseboll med bindel för ögonen och sluta förstöra mitt hjärta. Men det är hela tiden det här "Sen, sen, sen, sen..." som ekar i huvudet. "Jag ska göra det sen".

Men varför, hur, kan vissa människor bortse från saker som andra inte kan ignorera? Jag tänker de det fakta som boken Nextopia handlar om. Jag var på en föreläsning igår tillsammans med mamma och hennes vän Malin. Det var en jätte intressant föreläsning och det var författaren, som jag tror hette Micael något, kanske Dhalén eller något sådant, till boken som höll det. Han var underhållande och man log hela tiden åt hans skämt och hans skutt och hoppsteg där framme. Han pratade om vår ständiga jakt på lycka, om vad lycka var och hur lyckliga vi blev av lycka. Han kom fram till att lycka är ett litet "gupp" på linjen i det diagram som visar hur vi känner oss.

Den vanligaste anledningarna till "gupp" bland de människor som blivit frågade var shopping. Men det är bara själva det att bli eller att köpa som var själva guppet, lyckan var inte att ha det köpta. Äsh, jag orkar inte gå in i det han sa och det gör det inte rättvist! Men hur som hälst, han sa hela tiden hur fantastisk världen var med alla möjligheter som finns nu förtiden. Han pratade om "som hälst världen" där vem som hälst, när som hälst, var som hälst kan synas och höras osv. Han pratade om hur fantastiskt det var att det fanns så många olika kategorier av skor på By shoes hemsida (eller vad det nu hette) för dem som älskar skor och kan skrolla runt bland bröllopskor i timmatal (till exempel). Och på hur underbart det var att man vem som hälst, när som hälst, var som hälst kunde gå in på By PopCorn och designa sin egen Popcornskål. Jag antar att han var smått ironisk. Men han kom aldrig till det. Han kom aldrig till det om hur sjukt det hela är. Inte förrän publiken frågade ut honom, då sa att att det egentligen var rätt sjukt men man måste ta det med humor. Alla som jag minns ställde frågor verkade allafall kritiska till det att lycka ligger i "det nästa". Att vi alltid tror oss bli lyckliga av "det nästa". Men han sa att det behövs, för att annars skulle vårt samhälle inte utvecklas.

Äh jag orkar inte skriva mer nu. Ska gå och lägga mig istället. Har dessutom redan tappat vad det var jag ville säga. Antar att det var så mycket jag ville säga att jag inte kunde säga någonting... Men jag ska lägga upp en låt från Anthony and the Johnsons. Mamma och jag tittade på ett program ikväll om människors överlevnadsinstinkter vid livshotande situationer och i eftertexten kom en låt som han sjöng vad det nu är han egentligen heter. Mamma hade sett en intervju på TV med honom och fascinerats av hans oerhörda känsla. Och det var också det enda ordet som behövdes för att bekriva hans röst. Känslig. Bokstavligen... Hehe! När jag sen skulle försöka hitta honom på youtube så hade jag ju ingen aning  om vad jag skulle söka på, och pappa var den enda som var i närheten. Så jag frågade honom vad han heter som sjunger så känsligt. Som var den enda mamma hört i hela världen som sjöng på det sättet. Det var mest som ett halvskämt men han sa "kan det vara han Anthony någonting?" och så sökte jag, och hittade honom. Jag hittar inte låten som vi hörde på TV men denna är fin den med...