Efter att abbey hade fått sig en lekstund med sin pudelkompis Maja på gården så ville jag gå en promenad med Angus för att det skulle bli mer rättvist. Vi gick till folketspark. Jag är kluven till folketspark. Det är så mycket minnen där som jag inte vill bli påmind om. Minnen smo väcker känslor av vemod och sorg. Särskilt i den delen där stallet ligger, ponny gården arken. Jag får ont i hjärtat bara jag går nära. Men stämninge inom mig var på något sätt redan nedstämt och när jag fick syn på de skäckiga små häst ryggarna stå där borta under trädet så kundej ag inte låta bli att gå dit. Jag ville bara se på en häst. Vila blicken på en varelse som står mig så nära om hjärtat. Se på mulen med den känsliga huden och luggen som vilar över nosryggen. Och denna gången kunde de bara inte hitta någon anledning att skälla på mig heller. Vi skulle bara stå där Angus och jag och titta på hästarna. Angus ville inte ens titta på hästarna, varför sulle han titta på dem när det fanns intressanta lukter under kontainern som står bredvid den lilla inhägnaden?

Idag var en shettisarna utsläppta i den större paddocken. Tre av dem, de svarta skäckarna varav en av dem var Gamler som blivit gråhårig, stod under ett träd tillsammans. Deras huvuden hängde, de var inte intresserade av oss, de rörde knappt öronen mot oss. Tittade lite halv på oss bara. Inga andra hästar kom fram heller, de var en bit bort. Jag hörde dörren till ridhuscaféterian slå igen, några människor ställde sig utanför och pratade. Jag stod ett tag och bara såg på de tre små ponnierna. Shettisarna i Arken hade en gång varit mina vänner. Jag växte upp med dem. Nu är det bara ett par, tre stycken av de som var där på min tid kvar, varav Gambler är en. Det kändes konstigt att se honom med gråa hår i ansiktet. Innan var det Ivo som var gubben av shettisgänget, Gambler var lillkillen som alltid hittade på bus på lektionerna. När jag var liten, kanske fyra år, var jag en av dem som red på honom.

Jag hörde att någon av människorna sa "hunden" och fick en känsla av att de nu hade kommit på någonting att klaga på. Jag såg att en av dem gick ifrån den lilla gruppen. De såg allihop ut att komma från någon av kommunens hjälporganisationer för folk som inte kommer ut på arbetsmarknaden. De har alltid brukat ha sådana som anställda här. Det var en yngre kille som kom emot mig, fast ändå några år äldre än jag själv. Han hade blivit ivägskickad för att säga till mig, vad det nu var de kommit på för anledning, men han såg inte så taggad ut, han verkade inte ens hitta vilka ord han skulle säga och fumlade med tungan när han skulle spotta ut orden som de andra tanterna vid ridhuset formodlingen proppat på honom. Jag hade redan vänt mig om och gick långsamt runt kontainern för att han skulle hinna upp mig och säga vad han ville säga. Han kom upp på andra sidan kontainern.

"Det är inte så bra om du står så nära hunden med hästarna, hästarna kan bli rädda och hunden kan komma till skada". Jag förstod ju vad han menade även om det blivit lite fel. Jag suckade djupt inom mig. Så hade dom endå kommit på något att säga till om. För det första så stod jag två meter från staketet och hästarna minst fyra meter innanför. För det andra stod de hängande och vilande på tre ben totalt ointressarade av oss. De är dessutom vana vid hundar, de är vana vid nästan allt. Men jag orkade inte bry mig den här gången, det var bara så självklart. Inte en gång kan jag få närma mig stallet utan att bli utskälld. Om det inte är dem som jobbar där så är det de små stalltjejerna som kommer och har någon kommentar. Jag härmade undermedvetet hans tonläge då jag svarade. Lite lågt och nedstämt. Jag tittade honom också djupt i ögonen, som ett hjälpmedel för att få honom att dra sig tillbaka, för han verkade lite obekväm och generad. Kanske hade han hellre låtit bli att klaga? Kanske tyckte han också att tanterna var löjliga? "Men jag stod inte nära dem. Och jag skulle se om de blev rädda, jag är van vid hästar. Och det är hunden också". Han tog ett steg bakåt och vände flyktigt huvudet mot tanterna när han svarade "Men dem tyckte det, de har jobbat här längre än mig och de skickade mig för att säga till". Så fult gjort av dem. Varför är det alltid så med "djurfolk"? Dominata, uppsittare som ska utnyttja alla som står under deras "roll", i deras värld av lagar och regler. "Ja," svarade jag "de har alltid något att säga till om, så det är inte konstigt". Jag vände mig långsamt om och gick. Jag kände tårarna tränga fram när jag gick förbi en annan paddok på min väg bort, förbi staketet proppat med skyltar i stil med "mata inte hästarna" "klappa inte hästarna" "rör inte hästarna - de bits" "gå inte nära hästarna" "endast personal" skrivna av barns händer.

Känslorna för detta stället är så blandade. Det känns som om det är mitt barndomshem. Jag kan minsta grop i marken, minsta vinkel på boxinredningen. Jag kan se allting framför mig, känna allting under mina händer och lukterna i min näsa. Stallet var som mitt andra hem. Ivo bodde där och han var som min andra hälft. Honom tog de ifrån mig. Honom tog de från detta livet. En alldeles frisk lite ponny tog dem livet av. Jag har en känsla av detta stallet som ett slott i en saga som regeras av en ond drottning. Kanske Askungens styvmamma. Hon har makten, hon njuter av den och hon utnttjar den till max. Men det är hästar, oskyldiga väsen som ödet satt på detta fruktansvärda ställe. Mitt inne i stan står de i små inhägnader, eller i sina boxar, eller går lektioner i ett litet trångt rudhus där de blir utsatta för hårda(!) slag med både, händer, ben och spön om de bara skulle våga protestera. Och det har jag själv bevittnat, bokstavlig talat hundratals gånger under min barndom!

Jag stannade kvar bakom den runda lilla kiosken som jag själv stått och sålt glass, varmkorv och ponnyridningsbiljetter i som liten. Där stod jag och lät tårarna rinna. Detta var mitt liv, som jag lät glida bort och overtas av argsinta tanter utan annat liv än att smida sina nolife regler. De tog min Ivo ifrån mig, de tog Ivo från hela världen. Förutom från mitt hjärta, dit in kan de aldrig ta sig.


På bilden är jag kanske 10 - 11 år och Ivo är i såfall 15 - 16. Han skulle ha fyllt 25 nu i maj.

Ivo min...
Smärtar i hjärtat!!
Jag fick inte ens säga hejdå.
Vi fick inget slut, det bara försvann, ditt liv
Hade inte sett dig på minst ett år, och så var du plötslig inte kvar på jorden
Så många nätter jag drömt om dig om oss om allt vårt, efter den dagen jag fick beskedet av min mamma.
Jag minns att jag åt en banan och jag satt i vardagsrummet, bananen blev som vatten i munnen. Jag grät inte, det kändes som om jag redan viste, och jag bara lät beskedet lägga sig som en dimma i mig.