Jag gjorde en film nyss med några (dem enda) filmklipp på där jag hoppar. jag rider på Iris, en helt vanlig lektion på MCR, för ett par år sedan kanske. Jag kan inte fatta att detta är det enda som finns filmat på när jag hoppar. Det går knappt ens att se, kvaliten är skit tråkig. Min ridning är så dåligt planerad att jag blir arg på mig själv när jag ser det. avhoppen kommer alldeles för tidig och Iris är duktig som ordnar upp allting hela tiden. Jag bara följer med. Men endå det är det enda jag har och jag är glad att jag har något. Ska göra en film av en dressyrlektion också som jag har sparat i datorn. Även där blir jag så arg på mig själv. Men men... Det kanske är så det är också...?

Nu har Maja gjort det igen. Ibland lyckas hon verkligen. Hon kommer dragandes med den ena förkylningen efter den andra. Nu är jag också sjuk. Det en förkylnings som tyckts ha specialiserat sig på halsen. Det började i helgen och de första dagarna satt det bara i halsen som var torr och hes och kliade väldans. Nu rinner även näsan och huvudet verker och ja, det är mer som en vanlig fökylning men med en nypa extra halsbesvär i. Maja är frisk nu. Hon kunde knappt prata när hon var sjuk så jag får väl vara glad för att jag slapp det. Har bara tappat rösten en gång i mitt liv, när jag var typ 7 år. Stackars pappa har fått en rejäl dos av förkylningen. Han hostade så att han kräktes igår. Men gamla gubbar kan ju fara rätt illa även i minsta förkylning ;)

Jag har pluggat lite djursjukvård idag men för det mesta så anser jag mig lite för sjuk för att plugga. Det är mycket skönare för en sjuk själ att ligga och spela hästkunskapsspel på Svenska ridsportsförbundets hemsida. Där finns en hel drös spel på bla hästens delar, tecken, muskler, skelett, matsmältningssystem och så finns det frågesporter om olika hästämnen och så finns det min stora favorit - memory! Nu får jag plocka fram de gamla kunskaperna jag pregade in i skallen som en liten 10 årig stalltjej när jag kunde namnet på minsta centimetern av hästen och alla frågor som kunde tänkas ställas om sjukdomar, tävlingsregler och hovvård. Och jag blev faktiskt nr 17 på Highscoren över hästens muskler. På den svåra delen! Tänk det du! 17:de bästa på listan över alla små 10-åriga toppnördar i hästsporten i sverige.

Hästspelen

Gud vad larvig jag är. Jag kände verkligen hur tävlingsinstinkten tog över och jag spelade samma spel om och om igen för att slå mitt eget resultat. Jag är inte tillräckligt snabb i fingret, kanske går det snabbare en mus istället för den lilla plattan? Nej nu får jag sluta...

Jag är så himla glad för att jag ska få börja ta dressyrlektioner för en privattränare på Komps häst. Jag har längtat efter att få börja träna igen, regelbundet. Det var till och med en billig tränare, 200 kr i timmen! Och hon bor på gården precis intill. De är ett par med ett stall fullt av tyska dressyrhingstar, tydligen. Men jag har aldrig sett en häst där. De kanske är för fina för att gå ut? Hur som hälst, detta gör mig jätte glad. Att få börja utvecklas inom dressyren som är den underbaraste konst/dans som finns.


Hästen i klippet är Blue Hors matiné från danmark, ett helt otroligt sto och en helt fantastisk uppvisning med Andreas Helgstrand i sadlen. Det mest sedda klippet av alla ridsportsklipp på youtube.

Jag har också kommit igång med träningen med Abbey. Vi var på första kurstillfället i måndags och fick träna massor av grundläggande lydnadsövningar. Det blev mest kontakt. och sittövningar. I 1½ timme i sträck höll vi på med endast övningar, sen var det teori efter det. Abbey sov som en sten när vi kommit hem igen. Jag var helt slut också. Är inte bästa sysselsättnignen när man är sjuk, att sitta sent på kvällen på en gräsmatta och ha teori om hundens inlärning. Men jag kunde bara inte missa. Och Abbey var super duktig, när hon väl kunde koppla bort de andra hundarna och inte pipa hysteriskt för att få leka med dem.

Jag har gått och blivit sjuk. Majs har smittat mig, hon har varit sjuk ett tag nu, inte kunnat prata. På mig sitter det typ bara i halsen, men jag har inte tappat rösten. Det kliar bara en massa, hela tiden. Blev livrädd igår när jag tog hostmedicin och hela halsen bara plötsligt slutade fungera. Det var som om den förstelnade och  det kändes som om luften inte kunde passera. Jag blev svinyr och trodde jag skulle svimma. Sprang in på toan och drack, funderade på vad jag skulle göra men sen fösvann det. Var lite tveksam om jag skulle ta medicinen idag. Provade lite i taget och det gick bra. Konstigt...

JAG SAKNAR HÄSTAR!!!

Jag har suttut mesta tiden idag och tittat på Ponnyakuten. Ja, jag är konstig... Men sån är jag. Det är för det första någonting med filmningen som fångar mig. Och så har jag alltid varit svag för sådana program. Allt som har med hästar att göra är som klister för mig. Egentligen gick jag bara in på SvtPlay för att se om det fanns något att se. Hittade det, såg ett avsnitt och sen var jag fast. Nu har jag sett åtta avsnitt. Men jag har pluggat lite också idag faktiskt. Tänkte lägga mig tidigt idag med då jag vill ha lite ork då jag ska ta mig ut till hundarna jag ska gå ut med imorgon. Egentligen borde jag stanna hemma tror jag men nu är det försent, jag har ju inte sagt till ägarna att jag är sjuk. Hoppades in i det sista att det skulle vara över till imorgon. Får väl se hur det blir med det.

Tänkte göra en ny header, göra bloggen lite vårfin. Men jag har inte riktigt någon bild av hur jag vill ha det. Satt bara och bläddrade runt i datorn efter ett photo eller något och såg lite gamla foton som väckte minnen. Bestämde mig för att presentera dem här. Tycker det är roligt, även om förmodligen ingen annan gör det.


Första minnet - På vår 80-tals musikal i 9:an. Jag och Karin var hemma på rasten och klädde ut oss som tusan. Alla blev skit förvånade när vi kom tillbaka för ingen trodde vi ens skulle vara med. Hade inte varit med och planera eller någonting, att måla kulisser hade varit vårt ansvar annars hade jag bara hållit mig tyst i bakgrunden som vanligt. Men ibland får jag såna knäpp. Så fort ett tillfälle ges på något sätt. Hade en body på mig eller vad det kallas, tröja och kortkorta shorts, i ett, vilket INTE var modernt då. Jag hade i varje fall aldrig sett en då, nu har ju de flesta såna. Hittade den i mammas garderob från förritiden och så en guldskärp runt midjan. Älskar att klä ut mig och förvåna folk!! De andra på fotot är sötnosarna Karin och Sara.

 
Nästa minne är från när jag var 15. Vi hängde på gräsmattan vid Annelund. Min dåvarande pojkvän Ahmed, kallad Ahmed-tönt, tar fotot. Killen jag pussar heter Aiman och han var inte riktigt klok i huvudet. Men jag gillar fotot, det är gulligt. Aiman sitter i Karins knä, vill väl föreställa någon slags tjejtjusare för omväxlingsskull.

Nej nu måste jag avbryta för maten är klar! Fortsätter kanske sen.

Jag visste inte var jag skulle bli av, och än mindre vad jag skulle göra. Ville bara vara borta på fläcken. Jag satte mig framför min dator som om där fanns en lucka till intetheten och mitt i mitt flyktsökande fick jag upp paint på datorn som jag inte använt på år och dar. Jag gick lös med fingret på den lilla "musplattan" och resultatet ser ni ovan. Samtidigt lyssnade jag på ett radioprogram om "lyckans tyranni" och när pappa kom in och propsade på att jag skulle spara mitt klydd så döpte jag det till just detta. Jag tycker att det ser ut som lyckans tyranni. Pappa tyckte att det blev ett jätte bra klydd! Jag blev hur chockad som hälst där jag satt och avreagerade mig och hoppades på att ingen skulle råka se vad jag höll på med. Han ville skriva ut den i färg på sitt jobb. Så nu kände jag mig lite stolt istället, antagligen därför jag lägger upp den på bloggen dessutom. Fast egentligen är det ju bara pinsamt när man tänkter efter. Men faktiskt så kände jag mig efter att jag klyddat färdigt i paint mycket lättare inombords. Så nu har paint används flera gånger sedan dess. Inga mästerverk men jag får ändå på något sätt ut lite kreativitet. Och jag gillar det här med att kunna klicka på ångra och så försvinner lite klydd som jag kommer på inte passar in, perfekt! ;)

Jag har nog tagit mig tid över huvudet. För det finns inte så mycket tid som jag tror att det gör! Tid är nog ett faktum som inte existerar i mitt inre, personliga system. Jag planerar som om tid inte fanns. Allting tar tydligen tid nu för tiden. Det gjorde det inte när jag var liten. Då var det själva stunden, momenten, upplevelsen som rann, nu är det tiden som rinner. Den här etologiska studien jag har planerat tar ju kål på mig. Jag är ju ute och går, cyklar eller tågar/bussar hela tiden. Min kropp är helt slut. Och jag stressar hela tiden, för hela tiden är det något nytt. Idag fick jag rent ut sagt panik när jag utlöste larmet hemma hos en hund jag går ut med. Nu vill jag bara spy på hela tillvaron jag lever i. Varför är jag så känslig för stress? Allting rubbar min puls. Fast samtidigt är jag lugn som en filbunke. Jag tror inte precis det syns utåt hur stressad jag är. Jag samlar upp stressen inom mig genom att pressa upp den framför mig. Men när jag sen ska till att slappna av, typ på kvällen då jag ska sova, och inte orkar hålla emot längre, då kommer den och tynger ner mig så att allting ser mörkt ut. Ush och fy på stress! Lalallala!

Jag sitter och lyssnar på låten som jag visade här för någon vecka sen. Men nu vet jag att den heter "hope there´s someone". Den är så vacker, får en i en särskilt stämning. Den gör så lite stress pyser ut. Fast jag gillar inte slutet, där kommer stressen tillbaka igen. Men jag avbryter där, eller börjar om. Tihi. Hittade en version som verkar vara mer av det äkta.

Idag är det exakt 2 månader tills vi är i Norge och firar nationaldagen! Fast vi åker upp veckan innan. Jag längtar upp varje dag. Alla minneskänslor väller ner i hjärtat när tanker poppar upp i huvudet, och det gör den flerar gånger om dagen. Och alla minnesbilder spelas upp framför mig som ett bildspel i takt med känslorna. Särskilt kommer minnena från i somras då jag och hundarna var där själva i tre veckor. Alla minneskänslor från den tiden är präglade av Micael Jacksons död och begravning. Jag hade radion på hela dagarna och det var det enda de pratade om. Och hans låtar kom oavbrutet. Så det har fått dessa känslor att kännas på ett aldeles unikt sätt.

Det är ett helvete här hemma nu när Abbey löper. I början gick det bra, men sen, lagom till Angus fördelsedag började helvetet. Vi tänkte att hon kanske börjat höglöpa men hon blöder fortfarande, efter över en vecka. Kanske är det bara ett utdraget höglöp och vi hoppas på att det ska vara över snart. Angus är på helspänn och är så stressad så det är hemskt att se honom. Det har varit en välsignelse att han kunnat spendera flera dagar hemma hos Karin. Och vi är henne evigt tacksam som tagit så bra hand om vår lillkille, även mamma Ingrid som stått ut med honom. Men nu är han tillbaka och han ligger här inne i mamma & pappas rum där jag sitter med datorna för att hålla honom sällskap. Han ligger och gråter på golvet. Men i eftermiddag ska han och jag ta tåget till Vallåkra och gå i naturen.

Jag gör en etologisk studie i skolan där jag undersöker aktivitetens betdelse för hundens beteende och jag använder mig av Angus och Abbey. Efter en 10-dagarsperiod med mycket aktivitet och sen en lika lång med lilte aktivitet ska jag studera deras beteenden i ett open field-test för att se om det är någon skillnad. Så idag börjar jag med detta och det är Angus som är först ut med den aktiva perioden. Så Abbey har inte så jätte skoj nu. Jag är dock rädd för att det här stressandet som löpet innebär för dem båda kommer att påverka undersökningen jätte mycket. Det är ju liksom stressnivån det mesta av det här handlar om. Tror jag. Jaja, nu ska jag skriva lite om ektoparasiter till djursjukvården innan jag går ut med alla hundar som ska ut innan Vallåkraturen. Först är det Abbey som ska ut en kvar, sen ska Angus, Wisnton och Zita ut en halvtimme var.

Vad bara tvungen att nämna det med. För jag tyckte det lät så sjukt och underbart. En deodorant i form av en sten. Ja det är ju ingen riktigt sten men det ser ut som en. En vacker saltsten. "En naturlig deodorant av naturligt formade kristaller av mineralsaltet Potassium Alum av godkänd livsmedelskvalitet." Finns på hemsidan jag länkade till i förra inlägget!

Vacker va!?

Tvättnötter

100% biologiskt tvättmedel utan en ända kemikalie! Lägg 5 - 8 nötter i en tvättpåse/hopknuten strumpa. Nötterna kan användas tills de inte glänser längre. Fördelar:
-Miljövänligt 100 % biologiskt tvättmedel utan kemikalier.
- Milt och skonsamt men samtidigt grundlig och effektiv rengöring av både vit- och kulörtvätt. Kan användas till alla tyger och temperaturer.
- Sköljmedel är inte nödvändigt.
- Idealisk för allergiker och vid hudproblem - mild mot huden. 
- Doftneutral. 
- Billigare än traditionella tvättmedel.
- Resterna kan komposteras.

Helt otroligt, hade ingen aning om detta! Vi ska beställa när de kommit på lager igen. Men en annan häftig pryl vad den så kallade tvättbollen som kan minsta ens tvättkostnader med 85% då en boll räcker till 1000 tvättar! Inte lika naturligt som tvättnötter men helt klart bättre alternativ än vanligt tvättmedel - innehåller inga fosfater. Läs mer på hemsidan. De har mängder med miljö-, klimat- och människovänliga produkter, prylar, kläder och annat smått och gått!

KLICKA HÄR!

När jag var 15 skrev jag en novell om en missförstådd pitbull som ägdes av en "ghettohårding" som behandlade honom riktigt illa. Jag skrev i jagform och det var hunden, som hette Elden, som berättade. Elden bodde i hallen fastbunden i elementet för att vakta. Han tjänade som husses inkomstkälla iform av en kampmaskin. En dag binds han i ett träd när husse går in på bion med en tjej. Elden står där bunden hela natten. Husse kom aldrig och hämtade honom igen. Det är en tjej som märker att Elden står där väldigt länge som ringer polisen. Polisen säger att de fått in Eldens ägare på stationen under natten och att han nu sitter i häktet. Han blir fråntagen ägaskapet för Elden och kvinnan som "upptäkte" Elden bunden utan för biografen blir hundens nya ägare. 

Jag minns att jag var riktigt nöjd över storyn och jag höll på med den jätte länge. Fasst den blev aldrig färdig. Det hade varit roligt att läsa den nu, jag tror den finns på hårddisken till min gamla dator som ligger i källaren. Jag tvivlar på att jag skulle tycka den var bra nu. Jag målade också akvareller till att ha som illustrationer. Jag hittade dem nu när jag "bläddrade" runt i min dator och kom därför att tänka på min novell "Lek inte med Elden". Illustrationerna är ju inte heller helt klara, man ser på människornas ansikten bla att jag inte la ner så stor möda på dem. Jag har aldrig tålamod nog till någonting. Jag tröttnar för fort. När blir jag någonsin klar med någonting? Suck... Nu är klockan massor igen. Men jag har i alla fall pluggat en hel del idag. Inte så mycket som jag borde dock men ändå framsteg. Natti natti lilla bloggen!

Igår fyllde Angus 6 år, vilket betyder att han skulle ha varit 42 år nu om han var en människa, men det är han inte. Han är en liten bebisgris, för alltid. Det känns som om vi fick honom igår! Hur kan tiden gå så fort!? Födelsedagen firades med att han först (frammåt eftermiddagen då alla var vakna och samlade) fick öppna sina paket. Han är mästare på att öppna paket. Han älskar julafton när det är paket överallt och man får ha koll på honom när han spatserar omkring på paketjakt. han öppnar mer än gärna alla paket han kommer över. Men nu fick han tre helt egna paket. I det från mamma och pappa låg ett nytt koppel och halsband som pappa och jag var och köpte på lördagen. I svart läder och med silverkedja. Av mig fick han de två andra paketen. Det ena innehöll en strupe. Han och Abbey åt strupe i somras och jag minns hur delikat Angus syntes det var. Det sista paketet innehöll vår gamla dammvippa. Det är Angus absoluta favoritsak i hela världen. Han blir helvild när han få minsta glimt av den och hoppar och gör volter i luften för att få sätta tänderna i den och dra loss alla härliga syntetstrån. Hade man slängt ut den genom förstret hade Angus flygit ut efter.

Sen åkte jag och pappa till Häckeberga naturreservat med hundarna. Det var nog Angus favoritpresent. Jag hade tänkt att det skulle vara vacket där. Och det är det säkert om man kommer rätt. Men vi hamnade mitt inte i en slyskog där nog ingen mer än vildsvinen brukar gå. Det var täckt av snö, men vi kunde gå uppe på den vilket var super härligt, man kunde liksom springa över skogen. Och hundarna sprang och var super lyckliga, och turades om att jaga varandra. Så det var kanske bara bra att vi hamnade där vi kunde släppa hundarna. På vägen tillbaka gick jag också ett spår till dem som jag avslutade med min vante. Abbey var super skicklig men eftersom hon löper så hade Angus grova besvär med att släppa lukten av Abbey bakdel för att konsentrera sig på mina gamla fotspår. Men en annan gång kanske...

Ikväll har jag klippt klart Maja. Det är så super skojj att klippa pudel! Men det är slitsamt. Det var tredje dagen idag men nu är hon färdig. Inte för att jag känner mig färdig men för att klippmaskinen är lånad. Och jag har ju tagit mig igenom hela hunden och pälsen är någorlunda jämn balanserad. Men om jag hade stått ensam här hemma med henne så hade jag nog blivit nöjdare. Att klippa borta när andra människor kollar på eller sitter i samma rum är svårt och får mig att spänna mig konstant, vilket suger ut alla krafter ur mig så att jag är helt matt efteråt. Ja, vad ska det bli av mig? Nästa man till rakning är Villy, jag ska hitta en dag som passar så får jag se om det går snabbare med honom. Men det måste det ju göra eftersom han är typ fyra gånger så liten och inte har en massa fluffig ull som ska formas med sax.

På fredag har jag ett stort svenskaprov och jag borde plugga, plugga pch plugga vid det här laget. Men jag bara plu.., plu... och plu... Nej imorgon ska jag verkligen plugga ända tills hjärnan glöder. För jag har också en planering att skriva inför etologistudien som jag ska göra. Den ska vara inlämnad på fredag och jag har inte ens bestämt vad studien ska gå ut på! Jag ska alla fall göra ett Open field - test på Abbey. Men hur och vad ska undersökas är frågan! Om jag ska palla med att pressa min hjärna till glöd imorgon så borde jag sova nu. Men jag känner att min hjärna protesterar och vill skjuta upp på allting in i det sista. Nej jag får försöka ta komantot här nu. Ska bara skriva en plan över veckan så jag vet när jag ska plugga vad, så att det verkligen blir av. Godnatt godnatt!


Pudlen är inte Maja utan en pudel vi fixade på pälsvården i skolan, enormt mycket päls!

Zita, när jag hade med henne i skolan och badade och friserade till henne lite.

Jag har så mycket jag vill skriva att jag inte kan skriva någonting! Jag har så mycket jag borde göra att jag inte ens borde försöka skriva det som jag inte kan skriva för att det är för mycket att skriva! Så det jag skriver blir bara meningslösheter. Jag försöker att förbli positiv i alla lägen. Men det är knepigt. Jag kan inte låta bli att jämföra världen jag ser runt omkring mig med den värld jag upplever som är den riktiga världen. Den naturliga världen. Jag kan inte blunda för sådant som jag tycker är fel, inte en sekund. Jag vet inte om det är dumt av mig eller inte. Om jag ändå inte gör något för att förändra det antar jag att det är dumt. Då kan jag ju likaväl glatt studsa omkring som en färglad studseboll med bindel för ögonen och sluta förstöra mitt hjärta. Men det är hela tiden det här "Sen, sen, sen, sen..." som ekar i huvudet. "Jag ska göra det sen".

Men varför, hur, kan vissa människor bortse från saker som andra inte kan ignorera? Jag tänker de det fakta som boken Nextopia handlar om. Jag var på en föreläsning igår tillsammans med mamma och hennes vän Malin. Det var en jätte intressant föreläsning och det var författaren, som jag tror hette Micael något, kanske Dhalén eller något sådant, till boken som höll det. Han var underhållande och man log hela tiden åt hans skämt och hans skutt och hoppsteg där framme. Han pratade om vår ständiga jakt på lycka, om vad lycka var och hur lyckliga vi blev av lycka. Han kom fram till att lycka är ett litet "gupp" på linjen i det diagram som visar hur vi känner oss.

Den vanligaste anledningarna till "gupp" bland de människor som blivit frågade var shopping. Men det är bara själva det att bli eller att köpa som var själva guppet, lyckan var inte att ha det köpta. Äsh, jag orkar inte gå in i det han sa och det gör det inte rättvist! Men hur som hälst, han sa hela tiden hur fantastisk världen var med alla möjligheter som finns nu förtiden. Han pratade om "som hälst världen" där vem som hälst, när som hälst, var som hälst kan synas och höras osv. Han pratade om hur fantastiskt det var att det fanns så många olika kategorier av skor på By shoes hemsida (eller vad det nu hette) för dem som älskar skor och kan skrolla runt bland bröllopskor i timmatal (till exempel). Och på hur underbart det var att man vem som hälst, när som hälst, var som hälst kunde gå in på By PopCorn och designa sin egen Popcornskål. Jag antar att han var smått ironisk. Men han kom aldrig till det. Han kom aldrig till det om hur sjukt det hela är. Inte förrän publiken frågade ut honom, då sa att att det egentligen var rätt sjukt men man måste ta det med humor. Alla som jag minns ställde frågor verkade allafall kritiska till det att lycka ligger i "det nästa". Att vi alltid tror oss bli lyckliga av "det nästa". Men han sa att det behövs, för att annars skulle vårt samhälle inte utvecklas.

Äh jag orkar inte skriva mer nu. Ska gå och lägga mig istället. Har dessutom redan tappat vad det var jag ville säga. Antar att det var så mycket jag ville säga att jag inte kunde säga någonting... Men jag ska lägga upp en låt från Anthony and the Johnsons. Mamma och jag tittade på ett program ikväll om människors överlevnadsinstinkter vid livshotande situationer och i eftertexten kom en låt som han sjöng vad det nu är han egentligen heter. Mamma hade sett en intervju på TV med honom och fascinerats av hans oerhörda känsla. Och det var också det enda ordet som behövdes för att bekriva hans röst. Känslig. Bokstavligen... Hehe! När jag sen skulle försöka hitta honom på youtube så hade jag ju ingen aning  om vad jag skulle söka på, och pappa var den enda som var i närheten. Så jag frågade honom vad han heter som sjunger så känsligt. Som var den enda mamma hört i hela världen som sjöng på det sättet. Det var mest som ett halvskämt men han sa "kan det vara han Anthony någonting?" och så sökte jag, och hittade honom. Jag hittar inte låten som vi hörde på TV men denna är fin den med...