Vill ha lite foton här på bloggen men har inga! har inte tagit foton på evigheter. Tänker att jag lägger upp en gammal teckning eller något för att liva upp bloggen.  

Sitter just nu i soffan. Tog en "paus" ut mitt pluggande. (Paus inom citationstecken pga att jag knappt ens börjat plugga. Ett avbrott kanske mer passande ordval). Nedanför mig står Angus och försöker få mig att fortsätta leka med bollen (vilket jag gjort istället för att plugga). Han tar upp den, släpper den, tar upp den släpper den, och tittar menande upp på mig med sina busögon. Duns, duns, duns hör jag bara när jag försöker konsentrera mig på det här otroligt viktiga blogginlägget. Här kommer allafall en teckning, lite slarvigt gjord dock. Hugo och Lukas är hundarnas namn. Den ena är svensk champion i spår, tror jag det var. Det ni!

Jag har märkt att jag fått bättre kondition. Inte den där vanliga konditionen man pratar om utan den konitionen som håller ens psyke igång i samhället istället för muslkerna i kroppen. (Eller något sånt). När man har bra kondition så återhämtar sig andningen snabbt efter ansträngning. Jag märker på mig att jag hämtar mig snabbare efter jag psykiskt brutit ihop nu än innan. Jag kan i smyg gråta en kvätt och sen möta skitet igen.

På trimmet blir det en hel del psykisk påfrestning. När det blivit för mycket och jag tar en paus och går ut med hundarna kan jag inte hålla tillbaka tårarna. I smyg låter jag en tår falla på någon tom gata. När jag kommer tillbaka känner jag mig sammanbiten och samlad och jag kan ta lite mer av trimtantens hårda attityd. Men innan skulle det ha tagit dagar att återhämta sig. Nu kan jag le igen efter bara en liten stund.

Fast när jag kommer hem ifrån trimmet är jag totalt slut. Jag känner mig nedstämd och allmänt trött. Som efter ett rejält träningspass, fast för psyket. Frågan är om det är något bra? En motionsrunda i skogen till exempel stärker en i längden. En dag med psykisk anspänning, stärker det en i längden eller tvärtom? 

Av erfarenhet skulle jag svarat att det snarare försvagar en. Ett logiskt svar. Men, jag har tydligen lärt mig att pusta bort det. Det känns allafall precis som när man pustar bort en fysiskt anstränging. Men det handlar säkert om andra grejor.  

Haha! Miljövänliga förlossningar... Hur sjuk är inte vår värld när bara förlossningnarna förstör miljön? Redan genom att födas har vi lyckats födärva miljön. Tur att det där sjukhuset de nämde på nyheterna allafall har miljövänligare förlossningar, känns verkligen bra. Så att vi kan födas med gått samvete.

Ibland känner jag mig totalt ounik. Som en Zebra i en Zebraflock, omöjlig att skilja ut från mängden. Jag tänker att ingenting jag tänker, säger eller gör är jag först med. Det är alltid någon av alla miljarden människor som finns och funnits genom tiderna som tänkt, sagt och gjort det samma. Och det känns så jobbigt, hopplöst och tråkigt.

Men så stöter man på en människa, eller, som i fallet som fick mig att skriva detta inlägget, ser man en människa på TV som känns så unik. Så egen. Hur är detta möjligt? Hur kan varje enskild individ, en på alla miljarder människor som finns utstråla en alldeles egen färg?

Hundra gånger om dagen hör jag ordet stress i olika samanhang. Stress, stress, stress. De påverkar oss på så otroligt många sätt. Det är nästan svindlande när man börjar tänka på det. De orsakas både av självklara saker som till exempel när vi ska ha framförande men också av till tyckes små saker, vardagliga ting, men många sådana. Jag vill skriva ett långt inlägg om stress, jag vill gå in i ordet och verkligen se mig omkring i röran. Följa varenda tråd som det är uppbyggt av och förstå vad som händer på alla de stället där trådarna korsar varandra. Men jag är för stressad.

Precis hemkommen ifrån Häckeberga. Gjorde sista undersökningen på min etologiska studie. Nu kan jag äntligen börja med rapporten. Hundarna var mycket mindre aktiva denna gången, men jag förmodar att de beror på andra faktorer. Till exempel att det var varmare denna gången. Gud vad fint väder det var! Denna gången var både mamma och Malin med ocskå. De satt och hade fika medan jag var iväg med en hund i taget, gjorde testen och gick spår med dem. Sedan plockade de vitsippor medan jag och hundarna sprang omkring. Jag kan bara inte låta bli att springa i naturen. Att springa i svår terräng och få använda huvudet för att blixtsnabbt veta var man ska sätta nästa steg. Det livar upp stämningen inombords. Det taggar upp sinnet. Att sprigna tillsammans med hundarna skruvar upp lyckan ytterligare!

Bara en liten bit ifrån där vi ställt bilen hittade jag en skrina, helt komplett bara att många delar hade lossnat ifrån varandra. Jag släpade in den där bak i bilen. Jag har länge tänkt bygga en sådan, eller kanske bygga om en till en hundskrinda. Min tanke är att Abbey och Angus ska kunna turas om att dra packningen när man går på vandringar och liknande. Kanske bara när man går till stranden. Jag gillar att ge djuren liknande arbetsuppgifter, de känner sig så viktiga. Särskilt Angus känner sig otroligt stålt av att få dra pulkan på vintern. Så fort skolan är slut ska jag bygga ihop skrindan och fixa om den så att en hund kan dra den.

Nu blev det en sen kväll igen. Det är en sak som inte går ihop för mig, jag vill få tillräckligt med sömn, men jag vill inte gå och lägga mig! Hur som hälst. Jag gjorde ett bildspel med minnen från sommaren 2008 i Vissevåg. Men nu är jag så trött så jag knappt ser något. Jag hann dock se hur resultatet blev. Fy tusan vad jag älskar den platsen.

Jag hade underbara timmar i denna hagen. Jag är glad att mamma fotade mig i smyg när jag stod där med hästarna. Hästar är fantastiska. Där kommer jag, en helt främmande varelse in i deras hage. Efter några minuter står vi och kliar varandra, litar på varandra. De blev mina bästa kompisar den midsommarn.

Jag tycker det här varit dåligt med foton på bloggen på sistone. Så därför blev det ett sådant hära inlägg.

Gud vad det är slitsamt att hålla på med päls! Men imorgon är jag ledig, då ska jag försöka bli klar med kristendom uppgifter som inte var så lättgjord som jag trodde. Men jag har förmodligen grävt för djupt som vanligt. Håller på att skriva om det första konciliet i Nicaea, den stora schismen 1054 och hur tron på Jesu natur har format de olika grenarna av kristendomen. Jag borde inte göra det. Jag borde bli klar med den, inte göra den mer och mer komplicerad. Men det är det svåraste jag vet, att göra saker på ytan.

Idag kammade jag igenom en storpudel. Därefter schamponerade jag in henne, ett par gånger så att pälsen skulle bli riktigt vit vilket jag fick beröm för flera gånger lite så där lagom indirekt. Inget pjåkande där inte. Sen fönade jag och den ena eleven henne tills pälsen såg ut som vispgrädde. Jag fick också berömm av eleven för hur fint jag klippte tassarna. Det är berömen som gör att jag håller mig flytande. Får jag inte beröm går jag runt och känner mig jätte dålig och besviken på mig själv. När jag får beröm får jag nästan en Aha-upplevelse. Så det kändes rätt bra med pudlen. Men jag ska inte säga så, för då går det jätte dåligt nästa gång.

På tisdag ska jag ha med mig Maja, en svart storpudel som jag klippt innan. Får se vad hon säger om klippningen, om hon säger något. Jag tycker med om trimägaren nu. Kanske måste man förtjäna hennes vänlighet? Jag är livrädd för att göra något fel. Och jag försöker hela tiden lista ut vad jag ska göra så att det blir rätt, för att få klagomål är något jag nästan knäcks av. Jag känner tårarna trycka av minsta ord. Kanske är det bara för att allt hon sagt varit så orättvist. jag är nästan överdrivet försiktig när det gäller hundar. Typ att kamma för hårt och så. Men jag gör det på ett sätt som ser kraftfullt ut, på något sätt. Jag spänner min arm för att jag ska kunna karda snabbt, det betyder inte att jag river på huden! Jag gör bara inte sånt, det vet jag själv, men när hon sa till mig om det och då kände jag mig usel. Jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte släppa fram några tårar.

När pudlen var klar klockan ett. Fortsatte jag på Anugs och formade hans bakben. Han har inte så mycket päls att jobba med bara, det var så länge sen han blev trimmad sist, så det finns inget på utväxt. Men hyfsat bra blev det. Jag fick väldigt mycket tips. Och L, som jag kan kalla "Henne" är verkligen super duktig. Jag kan knappt slita ögonen från de foxar, och Airedalar som lämnar trimmet. Det är en fröjd för ögat, perfekta linjer och struktur. Jag måste ta tag i mig själv och fixa upp struktúren på min trimmning så att jag verkligen går igenom hela hunden, inte på en månad utan på max ett par dagar. De senaste gångerna har jag trimmat nästan klart och sen bara låtit det vara. Abbey går just nu med en otrimmad svans och stora toffsar på magen. Inte roligt att komma inte på trimmet varje morgon med två hundar som ser ut som jagvetintevad.

Gud vad jag är trött! Mina ögon...

Om nu Jesus har sagt "Gud är kärlek". Varför i hela friden måste vi springa runt som hattifnattar och försöka hitta en gud? Gud är kärlek. Räcker inte det? Lita för guds skull på Jesu ord gott folk.

Jag håller på att skriva en uppgift om Kristendomen, och så kollade jag på Åh herregud nu precis för att få lite inspiration. När Jonas Gardell sa att Jesus sagt så så fick jag bara en sån känsla "MEN ÅÅH, varför då denna ständiga jakt efter Gud då!? Om nu Jesus redan sagt vad Gud är?"

Jag vet inte om jag tror på någon Gud. Jag vet inte om Jesus funnit och har kunnat säga det där han sagt heller. Jag levde inte då. Men jag vet att vi lever. Jag vet att livet finns. Eller jag har alla fall förstått det som så. Och om jag tror på någon Gud så är det själva livet. Livet är så komplext. Tänk bara på våra tankar. Det är en "produkt" av livet, en del av livet. Det är livet själv som har skapat våra tankar. Våra tankar är livet. Vi är livet. Jag tror att vi med våra tankar kan uppnå sådant som vi sedan upplever som mirakel. Jag tror vi kan göra underverk med vår tankekraft. Jag tror det finns så oändligt mycket som vi inte vet. Och jag väljer att se detta, som man kanske kan kalla naturen, som en Gud. Där kärleken är en del. Det är för mig en rikedom att tro på det vi inte vet, att det finns en oändlighet av ovetskap. Det är min tro.

Min fråga är borde man använda ordet Gud, eller är det bara fulladdat med konflikt?

Snart ska jag ut med Abbey på en liten kisserunda. Hon ska sedan vara ensam när jag och Angus är iväg på trimmet. Men Karin har lovat att komma och vara en stund med henne innan hon ska till gymmet. Igår satt vi uppe till strax innan två och bara snackade. Det var så längesen vi gjorde det. Så skönt det var att höra att vi fortfarande har gemensamma tankar.

Tro det eller ej - jag har köpt kläder! Det var så otroligt längesen jag köpte något nytt, något över huvud taget. Jag har i evigheter gått med samma gamla kläder som jag haft i flera år. Lite "nytt" har jag fått ärva av mammas bekanta och släktingar. Men igår var Karin och jag på stan och handlade lite grejor. Jag köpte till och med ett armband vilket var unikt. Hade dock aldrig köpt det om det inte var halva priset på det. Men jag är glad att Karin uppmanade mig till det. Det är faktiskt en underbar känsla att ha nya kläder. Men jag KAN bara inte låta bli att känna den där kluvenheten av att gå på H&M och se alla miljontals tyger, oekologiska, tillverkade i Bangladesh och allt vad det är. Jag får den här bilden av stora industrier som släpper ut massa skit. Arbetare som jobbar för skitlöner. Bommulsodlingar som totalt fördärvar naturen omkring sig. Jag försöker tänka bort det, bara för att jag verkligen behöver kläder. Men jag kan knappast förlåta mig själv för att vara så lat och hänsynslös som inte tar mitt ansvar och köper rättvist tillverkade kläder. Jag avskyr att bluna. Men jag gjorde det. Jag köpte kläder på H&M.

Nu måste jag gå ut med tjejen som ligger här och kliar sig på hakan med baklabben.

Idag var första dagen på praktiken. Ush vilket tråkig stäming som råder på det där stället. Praktikanterna, eller eleverna som är där och lär sig trimma av Lotta som har trimmet var alla fall vänliga. Men självaste Lotta var inte att leka med. För det första måste jag bara säga att jag tycker att man använt ordet otrevlig på fel sätt. I alla fall så kopplar jag det till en person som beter sig tasikt eller elakt. Men det är väl egentligen bara brist på trevlighet som ordet innebär? O-trevlig? Det är hur som hälst det rätta ordet för henne. Total brist på trevlighet. Hon pratade om mig med andra när jag befann mig i samma rum. Hon glömde bort att jag stod intill henne. La inte märke till mig ens om jag frågade något. Och när jag städade upp efter mig så sa hon till ett par gamla kunder som satt och pratade med henne (hon pratade knappast tillbaka, jag undrar om hon ens lyssnade på vad dem sa eller om hon glömt bort dem också) att jag siktade på en guldstjärna (i betyg). Jag vill inte ha någon jävla guldstjärna av henne men det är väl fan en självklarhet att sopa upp håret efter sig och torka av trimbordet!? Men bara för det fällde jag inte in bordet efter mig.

Jag hörde att hon berömde mig genom andra dock. Hon sa till någon att hon aldrig haft en så flitig svalövselev (och hon har varit pälsvårdslärare i svalöv). Och hon berömde mig trimning när jag inte var i närheten, eller när jagvar i närheten, fast då sa hon det till sina elever. Hon verkar inte vara typ osäker som det kanske kan låta som. Att hon tycker det käns motigt att beröma någon. Hon verkar totalt självsäker, men det kanske är ett hårt skal. Jag får faktiskt en känsla av att hon har en fasad som hon verkar hålla vid stenhårt. Men samtidigt så saknas det något bakom fasaden. Och hon verkar vara helt och hållet ointresserad om vad andra tycker. Äch! Nog pratat om henne. Behövde bara avreagera mig lite. Imorgon är jag ledig allafall. Skönt! Då ska jag plugga kristendom hela dagen.

Efter arbetsdagen var jag helt slut. Kändes som att om jag skulle sätta mig ner skulle jag inte komma upp igen. Men en kvart efter jag var hemkommen var det dags att gå igen. Jag och Maja skulle på yoga. Det är underbart med yoga. Så underbart att jag somnade. Både Maja och jag somnade under yoga nidra, när man ska vara totalt avslappnad - MEN medvetande och inte drömmande! Jag tappade kontrollen och plötsligt befann jag mig i en dröm. Inte nog med det så fick jag reda på av Maja att jag snarkade.

På tal om dröm. I natt drömde jag världens bästa dröm. Det var kanske inget specielt egentligen man den var så rolig och så levande. Jag skulle spela en roll i en pjäs som var rätt stor. Jag skulle spela en mamma till en tonåring som hade förlorat hoppet, och det var på sätt och vis huvudrollen. Jag hade tagit det så lungt under alla månader fram tills genrepet då jag fortfarande inte hade tagit reda på mitt manus. Så jag gick upp där på senen, som var ett rum. Ett gameldagst rum, för det utspelade sig på kanske, 1800 talet. Jag hade en långklänning och det mesta utspelade sig vid ett köksbord. Jag visste inte ens vilken pjäs det var och än mindre mina repliker. Så jag bara pratade. De som kollade på märkte inget. De trodde ju att det var så pjäsen skulle vara. Deras reaktion fick mig och tro att jag var rätt på det. Att jag gissat rätt på var pjäsen gick ut på. Så jag körde på. Och så såg jag i deras ögon och ansikten att det var någonting som nådde dem, som rörde dem. Jag såg deras miner och de nickade och fick tårar i ögonen. Jag vet inte om jag ens viste vad jag sa, jag minns bara deras uttryck, och det var den bästa känslan! Jag älskade också den här känslan av att jag inte visste vilken pjäs det var. Jag viste inte handlingen eller vem jag skulle spela. Jag bara antog och så lät jag fantasin och ögonblicket avgöra.

När jag sedan frågade min lärare presis innan själva premiären om manuset och vilken pjäs det var så blev hon arg på mig. Hon tyckte det var dåligt av mig att inte ta reda på det tidigare (och det har hon ju rätt i) men hon hade sett på genrepet och hon hade inte velat avbryta. Ja det var en märklig dröm. För den vekligen kändes. Och den kändes äkta! Jätte äkta! När jag vaknade på morgonen av Majas klocka som ringde för tidigt så försökte jag somna om bara för att få drömma lite till. Juste! Nu kom jag på att jag var med längre i pjäsen än bara köksbordssenen. Men jag minns inte vad. Men hur som hälst. Drömmen kändes äkta och jag vill drömma det igen. Har aldrig spelat teater i en dröm förut.

Jag minns när jag gick i ettan och jag övertalade Nicole som var min kompis att spela upp en pjäs för resten av klassen i kuddrummet. Vi fick med oss lärarna och de samlade ihop klassen och fick dem att lydigt sätta sig tillrätta. Jag och Nicole, spelade där upp vår helt oförberedda pjäs som jag inte minns något av. Men jag minns att jag var en hund. Och att vi inte hade planerat någon som handling. Det hela blev mest att resten av klassen satt och tittade på när vi lekte. Jag tror de mest att de satt och väntade på att det skulle ta slut. Inga tårar i ögonen här inte.

Men HAHHAH!! Mycket tårar i ögonen var det när jag fick en annan idé som vi visade upp i den lilla klassen som jag lyckades övertala mig in i i en bit av sjuan. Pias lilla "särgrupp". Jag och Nicole hittade på en massa olika karaktärer. Det var bland annat Jöns-Olle, Otto, Mamucho, Gertrud och alla dessa personer fick vi följa under en dag. Det var totalt meningslösa händelser men så komiskt (kanske mest för oss som kommit på allt) att vi låg på golvet och grät av skratt. Denna totalt sjuka historia övertalade jag Nicole att spela in på band (Maja var också med) och spela upp i skolan medan vi bjöd på saft och bullar. Nästa dag gjorde vi detta. Men jag satt under bordet och försökte att inte kvävas av skratt. Nicole behövde inte gömma sig, hon kamoflerade sig bra då hennes ansikte intog samma röda nyans som hennes polotröja. Jag tror inte resten av gruppen fick med sig den här fantastiska upplevelse vi skänkte dem, med de slapp allafall en halvtimmes plugg.

Jag vet inte vad jag ville komma med detta...? Kanske ville jag bara berätta om de få saker som jag i verklighetet närmast kommit den drömmen jag hade i natt. Det finns en sak till föresten som var rolig. Det var i åttan, tror jag. Vi skulle ha redovisning om en svensk författare. Gruppen jag var med hade fått Selma Lagerlöf. Man fick välja hur man ville redovisa. En uppsats, en film eller en pjäs. Nu var det också jag konstigt nog som ville att vi skulle göra en pjäs. Jag var med Sara och Steffi vilket var tur, för annars hade jag inte vågat säga något eller föreslå en pjäs. Men de här två var mina kompisar och jag sa precis hur jag tyckte vi kunde göra. Det blev precis som jag tyckte. Och jag hade skrivit ett jätte fint manus. Pjäsen gick till så att vi skulle spela en liten familj. Mamma, pappa och barn. Jag var pappa (jag är alltid kille när jag ska klä ut mig), Sara var mamma och Steffi det lilla barnet som skulle få en godnattsaga. Av stolarna hade vi gjort en säng med kudde. Jag tyckte att steffi skulle ha napp men det ville hon inte. Det var ocskå något som Sara skulle ha, minns inte vad helt enkelt för att visa vem dem var i pjäsen.

Det började med att Steffi låg i "sängen" och blev nattad av Sara. Jag hade gått och och ställt mig utanför dörren där jag tidigare hade gömt en kajalpenna och en spegel, medan Sara läste första delen av sagan stod jag och ritade en mustach i ansiktet. När Sara ropade på sin man så kom jag in och tog över sagoläsandet. Jag önskar jag kunde se minerna på folk i klassen. Men jag minns stämningen och någon slags häpnad. Sagan handlade så klart om Selma Lagerlöf och gud vilket arbete jag la ner på detta.

Ja det var lite ur mitt liv det.

Sitter och visslar och sjunger på "Im the worlds greatest" (tror den heter något sådant). Att jag aldrig kan låta min hals vila. När halsen är för trött så tar visslandet till. Vissa dagar sjunger jag så att halsen verker. Undrar om jag verkligen sjunger på rätt sätt..? Låten av r-kelly som klistrats fast på huvudet för tillfället fick jag när jag kollade på Åh herregud för en stund sedan. Jag gillar han dära Jonas, Jonas Gardell är det va? Det finns några, till och med många av alla kända människor på jorden som jag bara blir så sugen på att vara kompis med. Det hade bara kännt så givande, tror jag. Det finns så mycket intressanta människor. På Holma träffade jag några. Det är bara så synd att jag inte kan umgås tillbaka. Jag har så mycket hämningar. Bara sitter och bubblar när någon underbar människa öppnad munnen och släpper ut lite av sitt inre. Vill stämma in. Men det går inte. Men jag vill inte tänka på det nu...

Idag var vi i skogen. Det blev inget i fredags för min nacke stoppade mig med våld. Nu har nackspärren lugnat sig, kan nästan titta över axlen. Efter skogen tittade jag och mammsen och pappsen på Madagaskar 2. Älskar de filmerna, underbar humor.

Det var så roligt med kalas igår. Och så var det roligt att Pia och Bo stannade och sov över. Älskar när hela klanen är samlad. Men hela kalaset var en enda stor samling av människor jag älskar, och det är bland det bästa jag vet! Att bara sitta mitt i allt och andas in hela stämningen och sitta och lyssna på vad alla säger. Min lakritstårta blev jätte god, tycker jag. Och ifall folk talade sanning så var det inte bara jag som tyckte det. Det blev nästan som en kladdekaka fast med lakrits. Jag blandade philadelphia, florsocker och limesaft och bredde på toppen sedan kavlade jag lakrits, skar ut hjärtan i olika storlekar och placerade ut. Tillsist strödde jag strössel över. Själva kakan var gjord av en smet som jag vispat pösig och sedan klippt ned lakritskola i. I ugnen så smälte lakritsen genom smeten och la sig som ett lager i botten vilket gjorde den nästan omöjlig att få loss från formensbotten. Jag bakade också en kladdekaka med after eight choklad som också blev lyckad. Jag förstår nu varför Maja är så förtjust i att baka. Det är jätte roligt!

Nu ska jag gå och lägga mig för imorgon ska jag upp tidigt för första dagen på praktiken på Rönneholms hundtrim. Så godnatt!

Idag kan jag vara stålt över mig själv. Jag har pluggat oavbrutet hela dagen. Nej, det var inte sant. Jag avbröt flera gånger för att kissa hundarna. Då fick jag också känna på det underbara vädret som bjöd på näst intill sommarvärme. Det var längesen man bara kunde gå ut i tröja, men idag skedde detta. Förutom dessa så kallade kisserundor så pluggade jag i alla fall hela tiden. På två dagar har jag fått klart tre uppgifter! Detta betyder bland annat att jag är färdig med biologi breddning! Äntligen! Nu har jag fixat till det på rapporten om antibiotika resisten som skulle höja mitt betyg + gjort färdigt smittspridningsrapporten.

Imorgon fortsätter pluggandet ändå fram till då pappa kommer hem från jobbet, då kör vi ut i skogen. Jag hoppas att mamma också kunde följa med, inte minst för hennes egen skull. Jag vill så gärna att hon ska få plockat sina älskade vitsippor. Vitsippor har vi alltid på mitt kalas. Förra helgen när jag var ute och red med komp (som jag fortfarande har träningsverk ifrån!) så såg vi flrera stycken nästan utslagna. Men skolan följer ocskå med mig till skogen. Jag ska genomföra den här etologiska studien på vovvarna som jag tjatat om och planerat ett bra tag nu. Det fick bli uppflyttat eftersom Abbey började löpa. Men nu ska vi får första delen överstökad.

På lördag är det kalas. 20 års kalas med ca 20 gäster. Jag har tur som har en prima festfixare till mamma. Samt en lillasyster som är en klippa i köket. Och en pappa som, hm... kan köra bil. 

Är det något jag älskar så är det när det händer grejor. När någonting är inplanerat, minsta lilla grej. Som en ynka filmkväll. Då bubblar det i hela mig och jag kan knappt sitta still. jag vill göra allting perfekt. Mysa till hela lägenheten. Ibland vill jag till och med städa så att allt känns rent. Damsuga och torka av lite åtminstone. Diska så att ingenting står och väntar. Men viktigast, tända ljus överralt och mysa till med madrass och kuddar och filtar och tecken. Sen ska man ha något riktigt gått att äta, som fuktsallad. 

Men även större saker är roligt. När de kommer så pass nära att jag kan känna dem. Känns de inte så finns de inte, i min värld. Kanske de ändå är lagrade någonstans i det undermedvetna och lyfter upp en lite, lite. När man tänker på sin framtid. Men jag bubblar inte. Lite lite bubblar jag när jag tänker på studentfesten. Det ska bli så roligt att fixa till allt. Allt ska vara fint. Gården ska vara putsat och inbjudande. Den ska utstråla värme och lycka och vara världens charmigaste gård. Ca 100 personer kommer att komma för Karin och jag har fest tillsammans. Vi ska plocka lupiner och ha på borden som vi ska placera ut i små öar med roliga dukar av olika slags tyg som vi ska ut och köpa, billigt. Det ska vara en stor skylt ovanför porten och på var sida ska det stå en björk. Nu säger jag inte mer, för någon av er kanske ska komma.

Bubbel bubbel bubbel... Men innan studentfesten blir det 20 års kalas. Och till den ska det också fixas. Jag ska baka en lakritstårta. Har aldrig hört talas om någon sådan men när mamma frågade mig om tårtor så blev jag så sugen på en lakrittårta. När jag sökte på google så fanns det faktiskt folk som gjort sådana märkligheter. Det var dåligt med recept bara, jag såg några bilder, och det gjorde mig inte mindre sugen. Det fanns dock ett recept på en lakritstårta med citron som jag sparade. Får utveckla det lite bara. Diskutera med Maja vad hon tror. Finns en del risker med att ha mig experimenterande i köket. Men det måste bli en lakritstårta!

 

Nu sitter jag här och är tjugo år. Det var inte så hemskt när det kom till kritan, att fylla tjugo. Precis som alla andra födelsedagar som i sin tur är precis som alla andra dagar. Nästan. Man blir inte firad med frukost på sängen och får presenter i vanliga fall. Inte jag alla fall. Det var roligt att Karin kom och följde med ut på resturang också. Då blev det ännu lite mer extra. Vad som var väldigt roligt var också att komma hem från resturangen och hitta en stor buket utanför dörren. Buketten bestod av 20 röda rosor(!) och på kortet stod det "Grattis på 20 års dagen fran en hemlig beundrare". Den var otroligt vacker, jag blev så glad. Jag önskar jag kunde tacka, men jag vet inte vem den hemlige är. Jag kan inte fatta att någon alls skulle ge mig något sådant bara sådär. Den enda jag kanske kan tänka är en viss brottare, men jag minns inte ens om vi var vänner senaste gången vi snackade för evigheter sedan. Det känns dumt att tro att han skulle ge mig något sådant. Det känns dumt att tro att någon skulle ge mig något sådant, men nu är det tydligen så, för de andra såg också buketten, inte bara jag! Men det finns liksom ingen annan jag kan tänka möjligen skulle göra något sådant. Jag känner inga andra människor! =D Men den vackra buketten står nu på mitt rum, som doftar friskt av den där speciella roslukten, brevid det underbara fruktfatet fullt av frukt som jag fick av älskade lilla Karin. På min arm just nu sitter också det supersöta silverarmbandet med små hjärtan. TACK ALLA! Tack mamma och pappa för den urhäftiga dinosaurietanden (HAHA) den ser cool ut där den ligger på hyllan brevid min "friggolit" som jag fick förra året. Och den läckra plånboken som får mig att bli sugen på cocacola med sitt colafärgade läder. Tack Maja (och hundarna såklart) för de superfina trosorna, de finaste jag har haft.

Hur som hälst. Det var en fin dag, på flera sätt. Vädret var fint. Det mesta var fint. Och nu smäller de raketer, för mig så klart. Nej, kanske inte men det var ett väldans smällande. Nu måste jag väl gå och nanna. Imorgon är det fullt upp. På lördag blir det kallas och tills dess ska det fixas en del. I dag hämtade vi studentmössan också så nu måste jag plugga som attan så att jag kan få ett slutbetyg att matcha mössan med. Det ligger risigt till. Två kurser har jag knappt ens börjat på. Men man vet aldrig med mig. God natt!

Ikväll är det min sista kväll som tonåring. Imorgon vid det här laget har jag fyllt 20 år, om jag räknat rätt. Långfredagen för 20 år sedan, den 13 april 1990 födder jag. Nu sitter jag här, med ångest över att fylla 20. Det känns som att livet hittils, till man fyllt 20 är en fingervisning på hur hela ens liv kommer bli. Jag har inte åstadkommit någonting av det mitt hjärta vill.

När jag tänker närmare så inser jag att jag endå kommit en bit. Men allt som jag brinner för har hela mitt liv fått ligga i dvala någonstans i mitt hjärta och aldrig komma till uttryck. Nu är det som om resten av min kropp inte kan ta emot det längre även om jag skulle försöka uttrycka det, att den inte är stark nog att uttrycka det. Jag måsta arbeta för att lyckas med det som är det mest naturliga för mig. När jag tänker på det vill jag bara gråta och rasa. Jag känner mig så hämmad att jag hade velat förstöra min egen kropp. Men sen tar väl förnuftet vid antar jag. Och jag ligger istället och planerar och planerar och smider små planer för hur jag ska ta mig till det stadie där jag är tillräckligt stark att uttrycka det där som ligger i hjärtat och värker. Men som sagt, hittils har inget av det hänt. Och hur dumt jag än vet att det är så har jag ångest över att 20 år av mitt liv har gått och jag inte gjort något alls av det jag brinner för än!

Imorgon alltså, min födelsedag!

I onsdags satte sig jag och många andra förväntansfulle elever på svalövsgymnasium tillrätta i en stor tvåvåningsbuss. Chaffören var ingen mindre än vår idrottslärare. Och målet var Kolmårdens djurpark. På Kolmården skulle vi deltaga på en tvådagarskurs med en massa föreläsningar och rundvandring i parken där djurskötare och zoolärare skulle undervisa om alla möjliga saker.

Jag blev positivt överraskad över hur roligt det var att gå runt och upptäcka de olika sakerna de tog med oss på. Föreläsningarna var intressanta och särskilt en, ledd av Kolmårdens veterinär, känd bland oss djurnördar från TV-serien djursjukhuset på svt, då han pratade om späddjursskötsel. Hur man tar hand om späddjur som är illa uttokade och nerkylda, hur man får liv i dem och föder upp dem samt om djurens fysiologi vad gäller dräktighet. Det var lite synd att han pratade en så avvancerad danska med massa veterinärtermer som var lite svåra att förstå, men samtidigt gjorde det en del av känslan. Vad som verkligen var synd var att jag var så trött att jag kände mig förlamad, och imellanåt var seriöst rädd att jag skulle svimma, eller liksom försvinna in i sömnen utan att kunna styra det. Det är inte ofta jag känner så men det är läskigt när det inträffar. Denna föreläsningen låg sist på den längsta dagen som varit full med aktiviteter och för min del knappt någon mat. Men lite sitter nog kvar.

En otrolig upplevelse var det när jag förstod att vi skulle få gå in och hälsa på vargarna. Jag visste att det ingick i vissa kurser på Kolmården men jag trodde inte att vi skulle få göra det. Jag trodde vi var för många. Men vi blev uppdelade i våra smågrupper och så fick vi hälsa på olika grupper av vargar. De hade nämligen fyra olika varggrupper. I vår grupp var det bara två stycken. Två 7 åriga hanar som inte var särskilt intresserade av oss. Men den dominanta av dem gick omkring och hälsade på var och en av oss och då jag satt längst ut så stannade han hos mig och jag kunde sitta och massera hans hud under halsen. Pälsen var så tjock att man inte kom in med fingrarna. De hade fortfarande vinterpälsen kvar och de var feta av ett liv ute i skogen. Detta var de vargar som bodde inne i safariparken, där man kör runt med bilar. Under sässongen lever de ihop med björnarna men nu var de i ett mindra hägn brevid.

Men en nästan ännu mer hjärtgripande upplevelse var delfinshowen. Jag har sett en på Kolmården tidigare, då jag var liten. Efter den var jag totalt fixerad av delfiner. Jag hade bestämt mig för att bli delfinskötare. Denna gången fick jag se en show som var så mycket mer utvecklad sedan förra gången. Med färgen och så stämningsfull musik och så, så klart dessa djur som fullständigt strålar av tillfredställelse. Med hopp man inte tror är möjliga i ljuset från strålkastarna med vattendropparna glittrande omkringdem där de skruvar sig i luften. När de hoppar tillsammans i exakt tajming med varandra i exakt lika stora hopp till en musik som nästan lyfter upp deras kroppar några centimeter extra. Jag fick anstränga mig mer än någonsin för att inte börja gråta av en känska som jag inte kan sätta ord på. Det var samarbetet jag såg mellan delfinerna och tränarna som la grunden för denna känsla, och den glädje de visade att få göra detta tillsammans. Det var iver, det var glädje, det var ärlighet, tillit och ren lycka.

Aporna var en annan typ av upplevelse. Att studera dem på håll, ifrån läktaren under tiden som zooläraren berättade om arten, om individerna vi studerade, om själva djurhållningen och den vardagliga skötslen var så otroligt fasinerande. Jag blir mer och mer fasinerad av dessa varelser och jag tror att en av de saker jag verkligen vill ägna mitt liv åt är att få umgås med och lära känna varelser av denna typ, förutom oss människor. Men när jag stod från nära håll och tittade på dem blev jag bara generad. Det kändes så fel! Man kan inte stå och stirra på denna typ av varelse, de är för inteligenta. Det är fel. De ser på en som om de... nej det går inte att förklara. De litar på sig själva, de tror på sig själva. De vet inte ens att inte tro på sig själva. Det är så självklart för dem att tro på allt de gör. Om de vill klättra upp för den väggen så bara gör dem det. Så jag kunde titta på håll, som man kan titta på småbarn som leker men inte så att de känner de och tittar tillbaka. Deras blick kännes som ett hugg i bröstet på mig. Gorillorns blickar kan jag se framför mig närsomhälst. De säger mer än alla ord. De utstrålar ett språk som talar så tydligt till mitt hjärta. Jag vill höra mer av det språket.

Vi fick en rundvandring inne på tropikariet. Det var roligt. Tre olika djurskötare pratade om sin avdelning. Först var det akvarierna med elektriska ålar (enorma), pirayor som vi fick se matas med fisk, en släkting till pirayan som fick banan och skvätte vatten över flera av oss (stora kraftiga och fasinerande fiskar), sköterskohajar, saltvattensfiskar och koraller. Sen var det de småaporna som hoppade ner och klättrade runt på oss och tiggde godis, det var papegojorna och krokodiler och sen var det ormar och ödlor. En annan sak vi fick göra här var att mata rockorna. Vi fick varsin fisk bit att hålla i handen mot insidan av det enorma, öppna akvariet. När rockan simmade över handen och tog fiskbiten i sin mun skulle vi släppa biten. Jag tappade så klart min bit...

Vi gick också runt i parken och kollade i de olika stallarna medan skötarna berättade om djurhållningen. Vi fick gå in i ett par inhägnader. I den första var det olika typer av antiloper bland annat världens störta antilop art som var mäktig att se utan någon form av hinder emellan. Det är en sådan enorm skillnad på världens minsta stängsel och inget stängsel alls. Det får en att känna djuret! Men vad som var ännu mäkigare var vad vi mötte i nästa inhägnad. Skötaren öppnade dörrande och mellan alla elever skymtade jag en flock zebror nyfiket tryckte mularna i folks händer. När jag väl kom ut och ställde mig längst ut av gruppen längst med ett plank så fick Zebrorna brottom iväg. Inte pågrund av mig utan på grund av den enorma mega stora bigabauta tjuren med de största horn jag någonsin sett som kom emot mig. Alla slängde sig iväg men jag stod av någon anledning kvar (Coolt va?). Nej, han ville bara komma in och få mat. Bredden från horn till horn var nästan två meter och hornen var säkert 20 cm i diameter. Skötaren sa att de hade haft en ko innan som mätt två meter från hornspets till hornspets. Hornen gick rakt ut på var sida om huvudet. Tjuren gick emot mig och ställde sig en bot bort brevid mig emot planket och sen sträckte han på halsen och tittate upp på giraffen som stod och hände över planket. Det såg så sött ut. Giraffen stäckte också sig ner för att kika närmre. Jag var lite lättad när vi gick in i stallet igen. Det var en svindlande syn att se de hornen framför sig, komma emot en. Fötterna var väldigt ivriga på att få lämna marken. Men vilket häftigt djur! Lägger upp en bild från Google. Men de ser ju så små ut på bild...

God natt!

Här sitter jag med datorn i vardagsrummet och dricker rött ginseng te. Kom hem från kursen för inte så länge sedan. Blev lite övertid idag. Vi hade så roligt så vi glömde bort tiden. Det var jätte bra träning idag och Abbey var jätte duktig. Istället för att köpa smarrigt hundgodis hade jag tagit med puffade korn av något slag, nötter och morotsbitar för det brukar vara höjdare att använda som belöning. Men ute på en gräsmatta var allt annat mer intressant och mina puffar fick jag ha för mig själv, så jag använde mig mest av en pinne. Nästa gång får jag ha med mig något riktigt gått.

Kursledaren Joanna ordnade massa övningar med störningar idag. Húndarna skulle sitta på ett led och vi skulle lämna dom och så stod Joanna brevid oss och slände en boll bort. Hunden skulle sitta kvar tills vi kallade in den och den skulle då komma till oss och inte springa och ta bollen. Det gick rätt bra, hon lyfte på sig lite när hon slängde bollen men satte sig igen då jag korrigerade henne. Sen skulle vi stå på ett led med hundarna mittemot oss, Joanna skulle stå brevid oss en och en och släppa en korv brevid oss och säga varsågod till våra hundar. Men hunden skulle sitta kvar på sin plats där vi sagt åt den att stanna och vänta på ett varsågod ifrån oss. Abbey var verkligen duktig här. Sen skulle vi gå en sträcka en och en där Joanna lagt ut en massa leksaker. Hundarna skulle gå fot utan att knappt titta på leksaken. Det hade gått bra om jag var mer fokuserad, för hon brukar vara duktigt på att ignorera sånt jag säger nej till. Men jag var helt trög här av någon anledning. Hon tog till och med en leksak en av gångerna. Jag sa inte ens nej i rätt stund, hade gått och blivit trött.

Men sen blev jag pigg igen för vi skulle leka med klickern. Jag har använt klicker jätte mycket men de andra skulle introduceras med den då de inte använt den innan. För den som inte vet var klicker är så ska jag förklara. Klicker är en liten grej som klickar när man trycker på den. Man lär hunden att det ett klick är lika med belöning. Man klickar alltså in hunden innan man börjar träningen vill säga. Sen är det bara att i exakt rätt ögonblick, precis då hunden tänker på det den ska göra alltså och börjar göra det eller rör sig i den riktning man vill att den ska gå åt, eller i början bara ser åt det hållet eller den saken den ska gå åt så klickar man. Jag fick spela hund och Joanna skulle visa hur det går till med klicker genom att klicka in mig och sen "träna mig". De andra kom på vad jag skulle göra för något och sedan skulle jag gå omkring och prova mig fram genom att de klickade när jag tittade åt rätt håll och gick i rätt riktning osv. Sen fick vi klicka Joanna.

I slutet av kursen skulle vi träna in individuella trix som vi valt ut och Joanna gick omkring och hjälpte oss en och en. Jag lekte lite med Abbey med en liten pinne som paus. Och så högg hon fel och drog med tänderna i mina fingrar som började blöda så det rann. Resterande del av kursen fick jag gå och skaka av blodet för det blöder ju så mycket i fingerspetsarna och runt nagelbandet som jag fick ett hack i. Det gjorde inte ont där men lillfingret svullnade upp och värkte under hela teorin som vi hade i slutet. Inte fanns det något papper eller något så hela vägen hem, typ en 40 minuters promenad gick jag med handen full av stelnat blod i fina slingrande rännor. Nästa gång ska jag bannemig ta något gått med mig så jag slipper använda små fingerfarliga pinnar.


Gammal bild på oss

Imorgon åker jag till Kolmården på studieresa med skolan. Jag ser INTE fram emot det. Ville inte åka någonstans med mina klass. Känner inte för det alls. Särskillt inte till en djurpark med en massa instängda djur. Hoppas inte vi går i närheten av schimpanserna för deras blickar vill jag helst undvika. Deras blickar säger allt! De ser rakt på en och tycks nästan med blicken fråga en varför vi satt staket mellan dem och oss. Kanske läser jag in för mycket i blickarna, men jag är säker på att de förstår så mycket mer än vad vi vill tro. Men jag ska försöka förhålla mig positiv till resan. Som jag förresten inte har packat till ännu. Men jag hinner imorgon bitti. Åker inte till skolan förrän strax innan 12 imorgon. Och jag måste faktiskt lyda mina principer - gör allting i sista sekund. Har funderat på att byta ut den principen, är lite missnöjd med den.

Förresten! Abbey fyller 1 år på torsdag, och jag är inte hemma! Skamligt! Men vi firar på helgen, med skogsutflykt och ett nytt superfint koppel.

Jaja, nu ska jag avsluta detta inlägg. Natta magen med en banan. Den är inte så nöjd med sin situation just nu känner jag, så jag får muntra upp den med en banan. Det brukar den gilla! ;)

Allting har en färg. Vad jag förstått så är det inte alla som tänker i färger på det sättet som jag gör. Det förvånade mig först. Jag trodde siffror och bokstäver hade särskilda färger i huvudet på alla människor. I mitt huvud har i princip allting olika färger. Känslor, former, sjukdomar, djurarter, människor, verktyg och så klart siffror och bokstäver. Kombinationer av siffror och ord som till exempel 103 eller ordet hund får en blandningsfärg av de färger som de enskilda tecknen har. Ibland påverkar kombinationen de enskilda färgerna och kan få en viss siffra att ändra färg. Förhållandena avgör alltid allting. 103 har en ljusblå, nästan gråbla, svag blå, nästan som ett moln. För att ettan är alltid vit eller ljust, ljust grå för mig, ibland lite silveraktig. Nollan har ingen färg, faktiskt. Och trean är blå, mellanblå, nästan som bakgrunden på min blogg, kanske lite ljusare och en aning klarare. När trean är enskild så är den grön men i kombination med 1:an blir den blå. Eller kanske det är nollan...

Ordet hund är lite brunorange. Det är precis som om vissa färger är mer dominante för det är alltid de mer maffiga färgerna som dominerar och färgar ordet mer än andra. I hund syns knappt det gröna n:et. Antar för att det har en så blek grön fräg. Det bruna h:t sätter mest prägel, kanske för att det är först? Men d:t som är orange gör ordet lite orangespräkligt. Som en smet där den ornaga färgen syns igenom lite här och var. Hela den bruna färgen blir i detta fallet inte mer orange utan färblir brun-brun. U:et är svårt. I detta ordet är det liksom brungrått. Men jag har aldrig riktigt tänkt på vilka färger de olika bokstäverna faktiskt har. Det kanske alltid är brungrått?

Siffrorna har jag i alla fall analyserat färgerna på ett antal gånger. Det är alltid samma färger. Det har aldrig ändrats. Flera har dock samma färg, ibland kan även de olika siffrorna ha exakt samma nyans men nyanserna kan variera lite. Kanske olika vanliga kombinationer har förvirrat mig lite och påverkat färgerna på de enskilda siffrorna?
0= ingen färg. 1=vit, ljusljusgrå, svagt genomskinlig eller silveraktig. 2= röd, mer åt det oranga hållet fast ändå röd, tomatröd. 3=grön, nästan lite gulgrön. 4=gul, kraftig och klar gul. 5= Starkt blå eller starkt grön. En mustig färg som är helt täckande. 6=Grön, mellan grön. 7=ljusblå 8=Röd, typsiskt röd, men den kan också vara svart. 9=brun, lite mörkare brun. Sen börjar kombinationerna.

Jag kan simma omkring i mina färger hur länge som hälst. Och olika färger jag ser kan påverka mig väldigt starkt, de kan starta känslor i mig. Vissa färger har påverkat mig väldigt mycket i livet och är ofta en grund märker jag olika tankar som jag ser framför mig. Färgerna på lejonen i lejonkkungen förklarar ibland för mig hur vissa förhållanden ligger till. Det låter konstigt men det är inte det. Det är som vanliga ord, de har olika betydelse. Och i kombination med andra färger eller mönster, strukturer m.m. så betyder det någonting. Ibland när tänkarna banar iväg och jag pratar med någon blir jag helt förtvivlad när jag inte kan sätta vanliga ord på vad det är jag ser. Jag känner bara en så stor förklaring inom mig på ett visst fenomen men orden passar inte in i den typen av språk. Jag vill bara utbrista "Ja juste! Jag förstår!" och trycka upp bilden i huvdet på dem, för jag kan inte förklara hur bilden kan förklara vad det nu är jag förstod.

Kanske alla har dessa bilder, eller egna motsavigheter, men bara inte lägger märke till dem? Jag tänker att olika upplevelser och erfarenheter i vår uppväxt har bildat de här "orden" eller byggklossarna till vårt medvetande. På någongting måste ju våra tankar byggas...

Igår var Saffy färdigtrimmad. Det gick ovansligt snabbt denna gången. Jag hade bestämt mig redan från början att det skulle gå undan. Så jag sipper panik i slutet precis innan Anna kommer och hämtar henne. paniken slapp jag inte, men den var inte lika utdragen. Jag han inte bli nöjd. Finputsen fick helt utebli och jag blev inte alls nöjd. Nöjd har jag bara blivit en gång när jag trimmat Saffy. Jag tog före och efterbilder denna gången vilket jag alltid annars lyckas glömma.

FÖRE
 
EFTER


Jag har också före och efter bilder på Villy från ett par veckor sedan då jag klippte honom. Dvärgschauzer ska egentligen trimmas dem med men han är kastrerad och vid kastration förstörs ofta strävhåriga pälsar, vilket var fallet med Villys päls. Jag klippte honom med en lånad maskin med skär som är till för pudelpäls så det blev inte så lyckat och inte så kort som det skulle bli. Här fick jag panik som tusan i slutet, för allt var kaos när han skulle vara klar. Blev inte alls nöjd, bara lite...