Idag var första dagen på praktiken. Ush vilket tråkig stäming som råder på det där stället. Praktikanterna, eller eleverna som är där och lär sig trimma av Lotta som har trimmet var alla fall vänliga. Men självaste Lotta var inte att leka med. För det första måste jag bara säga att jag tycker att man använt ordet otrevlig på fel sätt. I alla fall så kopplar jag det till en person som beter sig tasikt eller elakt. Men det är väl egentligen bara brist på trevlighet som ordet innebär? O-trevlig? Det är hur som hälst det rätta ordet för henne. Total brist på trevlighet. Hon pratade om mig med andra när jag befann mig i samma rum. Hon glömde bort att jag stod intill henne. La inte märke till mig ens om jag frågade något. Och när jag städade upp efter mig så sa hon till ett par gamla kunder som satt och pratade med henne (hon pratade knappast tillbaka, jag undrar om hon ens lyssnade på vad dem sa eller om hon glömt bort dem också) att jag siktade på en guldstjärna (i betyg). Jag vill inte ha någon jävla guldstjärna av henne men det är väl fan en självklarhet att sopa upp håret efter sig och torka av trimbordet!? Men bara för det fällde jag inte in bordet efter mig.

Jag hörde att hon berömde mig genom andra dock. Hon sa till någon att hon aldrig haft en så flitig svalövselev (och hon har varit pälsvårdslärare i svalöv). Och hon berömde mig trimning när jag inte var i närheten, eller när jagvar i närheten, fast då sa hon det till sina elever. Hon verkar inte vara typ osäker som det kanske kan låta som. Att hon tycker det käns motigt att beröma någon. Hon verkar totalt självsäker, men det kanske är ett hårt skal. Jag får faktiskt en känsla av att hon har en fasad som hon verkar hålla vid stenhårt. Men samtidigt så saknas det något bakom fasaden. Och hon verkar vara helt och hållet ointresserad om vad andra tycker. Äch! Nog pratat om henne. Behövde bara avreagera mig lite. Imorgon är jag ledig allafall. Skönt! Då ska jag plugga kristendom hela dagen.

Efter arbetsdagen var jag helt slut. Kändes som att om jag skulle sätta mig ner skulle jag inte komma upp igen. Men en kvart efter jag var hemkommen var det dags att gå igen. Jag och Maja skulle på yoga. Det är underbart med yoga. Så underbart att jag somnade. Både Maja och jag somnade under yoga nidra, när man ska vara totalt avslappnad - MEN medvetande och inte drömmande! Jag tappade kontrollen och plötsligt befann jag mig i en dröm. Inte nog med det så fick jag reda på av Maja att jag snarkade.

På tal om dröm. I natt drömde jag världens bästa dröm. Det var kanske inget specielt egentligen man den var så rolig och så levande. Jag skulle spela en roll i en pjäs som var rätt stor. Jag skulle spela en mamma till en tonåring som hade förlorat hoppet, och det var på sätt och vis huvudrollen. Jag hade tagit det så lungt under alla månader fram tills genrepet då jag fortfarande inte hade tagit reda på mitt manus. Så jag gick upp där på senen, som var ett rum. Ett gameldagst rum, för det utspelade sig på kanske, 1800 talet. Jag hade en långklänning och det mesta utspelade sig vid ett köksbord. Jag visste inte ens vilken pjäs det var och än mindre mina repliker. Så jag bara pratade. De som kollade på märkte inget. De trodde ju att det var så pjäsen skulle vara. Deras reaktion fick mig och tro att jag var rätt på det. Att jag gissat rätt på var pjäsen gick ut på. Så jag körde på. Och så såg jag i deras ögon och ansikten att det var någonting som nådde dem, som rörde dem. Jag såg deras miner och de nickade och fick tårar i ögonen. Jag vet inte om jag ens viste vad jag sa, jag minns bara deras uttryck, och det var den bästa känslan! Jag älskade också den här känslan av att jag inte visste vilken pjäs det var. Jag viste inte handlingen eller vem jag skulle spela. Jag bara antog och så lät jag fantasin och ögonblicket avgöra.

När jag sedan frågade min lärare presis innan själva premiären om manuset och vilken pjäs det var så blev hon arg på mig. Hon tyckte det var dåligt av mig att inte ta reda på det tidigare (och det har hon ju rätt i) men hon hade sett på genrepet och hon hade inte velat avbryta. Ja det var en märklig dröm. För den vekligen kändes. Och den kändes äkta! Jätte äkta! När jag vaknade på morgonen av Majas klocka som ringde för tidigt så försökte jag somna om bara för att få drömma lite till. Juste! Nu kom jag på att jag var med längre i pjäsen än bara köksbordssenen. Men jag minns inte vad. Men hur som hälst. Drömmen kändes äkta och jag vill drömma det igen. Har aldrig spelat teater i en dröm förut.

Jag minns när jag gick i ettan och jag övertalade Nicole som var min kompis att spela upp en pjäs för resten av klassen i kuddrummet. Vi fick med oss lärarna och de samlade ihop klassen och fick dem att lydigt sätta sig tillrätta. Jag och Nicole, spelade där upp vår helt oförberedda pjäs som jag inte minns något av. Men jag minns att jag var en hund. Och att vi inte hade planerat någon som handling. Det hela blev mest att resten av klassen satt och tittade på när vi lekte. Jag tror de mest att de satt och väntade på att det skulle ta slut. Inga tårar i ögonen här inte.

Men HAHHAH!! Mycket tårar i ögonen var det när jag fick en annan idé som vi visade upp i den lilla klassen som jag lyckades övertala mig in i i en bit av sjuan. Pias lilla "särgrupp". Jag och Nicole hittade på en massa olika karaktärer. Det var bland annat Jöns-Olle, Otto, Mamucho, Gertrud och alla dessa personer fick vi följa under en dag. Det var totalt meningslösa händelser men så komiskt (kanske mest för oss som kommit på allt) att vi låg på golvet och grät av skratt. Denna totalt sjuka historia övertalade jag Nicole att spela in på band (Maja var också med) och spela upp i skolan medan vi bjöd på saft och bullar. Nästa dag gjorde vi detta. Men jag satt under bordet och försökte att inte kvävas av skratt. Nicole behövde inte gömma sig, hon kamoflerade sig bra då hennes ansikte intog samma röda nyans som hennes polotröja. Jag tror inte resten av gruppen fick med sig den här fantastiska upplevelse vi skänkte dem, med de slapp allafall en halvtimmes plugg.

Jag vet inte vad jag ville komma med detta...? Kanske ville jag bara berätta om de få saker som jag i verklighetet närmast kommit den drömmen jag hade i natt. Det finns en sak till föresten som var rolig. Det var i åttan, tror jag. Vi skulle ha redovisning om en svensk författare. Gruppen jag var med hade fått Selma Lagerlöf. Man fick välja hur man ville redovisa. En uppsats, en film eller en pjäs. Nu var det också jag konstigt nog som ville att vi skulle göra en pjäs. Jag var med Sara och Steffi vilket var tur, för annars hade jag inte vågat säga något eller föreslå en pjäs. Men de här två var mina kompisar och jag sa precis hur jag tyckte vi kunde göra. Det blev precis som jag tyckte. Och jag hade skrivit ett jätte fint manus. Pjäsen gick till så att vi skulle spela en liten familj. Mamma, pappa och barn. Jag var pappa (jag är alltid kille när jag ska klä ut mig), Sara var mamma och Steffi det lilla barnet som skulle få en godnattsaga. Av stolarna hade vi gjort en säng med kudde. Jag tyckte att steffi skulle ha napp men det ville hon inte. Det var ocskå något som Sara skulle ha, minns inte vad helt enkelt för att visa vem dem var i pjäsen.

Det började med att Steffi låg i "sängen" och blev nattad av Sara. Jag hade gått och och ställt mig utanför dörren där jag tidigare hade gömt en kajalpenna och en spegel, medan Sara läste första delen av sagan stod jag och ritade en mustach i ansiktet. När Sara ropade på sin man så kom jag in och tog över sagoläsandet. Jag önskar jag kunde se minerna på folk i klassen. Men jag minns stämningen och någon slags häpnad. Sagan handlade så klart om Selma Lagerlöf och gud vilket arbete jag la ner på detta.

Ja det var lite ur mitt liv det.