Om nu Jesus har sagt "Gud är kärlek". Varför i hela friden måste vi springa runt som hattifnattar och försöka hitta en gud? Gud är kärlek. Räcker inte det? Lita för guds skull på Jesu ord gott folk.

Jag håller på att skriva en uppgift om Kristendomen, och så kollade jag på Åh herregud nu precis för att få lite inspiration. När Jonas Gardell sa att Jesus sagt så så fick jag bara en sån känsla "MEN ÅÅH, varför då denna ständiga jakt efter Gud då!? Om nu Jesus redan sagt vad Gud är?"

Jag vet inte om jag tror på någon Gud. Jag vet inte om Jesus funnit och har kunnat säga det där han sagt heller. Jag levde inte då. Men jag vet att vi lever. Jag vet att livet finns. Eller jag har alla fall förstått det som så. Och om jag tror på någon Gud så är det själva livet. Livet är så komplext. Tänk bara på våra tankar. Det är en "produkt" av livet, en del av livet. Det är livet själv som har skapat våra tankar. Våra tankar är livet. Vi är livet. Jag tror att vi med våra tankar kan uppnå sådant som vi sedan upplever som mirakel. Jag tror vi kan göra underverk med vår tankekraft. Jag tror det finns så oändligt mycket som vi inte vet. Och jag väljer att se detta, som man kanske kan kalla naturen, som en Gud. Där kärleken är en del. Det är för mig en rikedom att tro på det vi inte vet, att det finns en oändlighet av ovetskap. Det är min tro.

Min fråga är borde man använda ordet Gud, eller är det bara fulladdat med konflikt?