I onsdags satte sig jag och många andra förväntansfulle elever på svalövsgymnasium tillrätta i en stor tvåvåningsbuss. Chaffören var ingen mindre än vår idrottslärare. Och målet var Kolmårdens djurpark. På Kolmården skulle vi deltaga på en tvådagarskurs med en massa föreläsningar och rundvandring i parken där djurskötare och zoolärare skulle undervisa om alla möjliga saker.

Jag blev positivt överraskad över hur roligt det var att gå runt och upptäcka de olika sakerna de tog med oss på. Föreläsningarna var intressanta och särskilt en, ledd av Kolmårdens veterinär, känd bland oss djurnördar från TV-serien djursjukhuset på svt, då han pratade om späddjursskötsel. Hur man tar hand om späddjur som är illa uttokade och nerkylda, hur man får liv i dem och föder upp dem samt om djurens fysiologi vad gäller dräktighet. Det var lite synd att han pratade en så avvancerad danska med massa veterinärtermer som var lite svåra att förstå, men samtidigt gjorde det en del av känslan. Vad som verkligen var synd var att jag var så trött att jag kände mig förlamad, och imellanåt var seriöst rädd att jag skulle svimma, eller liksom försvinna in i sömnen utan att kunna styra det. Det är inte ofta jag känner så men det är läskigt när det inträffar. Denna föreläsningen låg sist på den längsta dagen som varit full med aktiviteter och för min del knappt någon mat. Men lite sitter nog kvar.

En otrolig upplevelse var det när jag förstod att vi skulle få gå in och hälsa på vargarna. Jag visste att det ingick i vissa kurser på Kolmården men jag trodde inte att vi skulle få göra det. Jag trodde vi var för många. Men vi blev uppdelade i våra smågrupper och så fick vi hälsa på olika grupper av vargar. De hade nämligen fyra olika varggrupper. I vår grupp var det bara två stycken. Två 7 åriga hanar som inte var särskilt intresserade av oss. Men den dominanta av dem gick omkring och hälsade på var och en av oss och då jag satt längst ut så stannade han hos mig och jag kunde sitta och massera hans hud under halsen. Pälsen var så tjock att man inte kom in med fingrarna. De hade fortfarande vinterpälsen kvar och de var feta av ett liv ute i skogen. Detta var de vargar som bodde inne i safariparken, där man kör runt med bilar. Under sässongen lever de ihop med björnarna men nu var de i ett mindra hägn brevid.

Men en nästan ännu mer hjärtgripande upplevelse var delfinshowen. Jag har sett en på Kolmården tidigare, då jag var liten. Efter den var jag totalt fixerad av delfiner. Jag hade bestämt mig för att bli delfinskötare. Denna gången fick jag se en show som var så mycket mer utvecklad sedan förra gången. Med färgen och så stämningsfull musik och så, så klart dessa djur som fullständigt strålar av tillfredställelse. Med hopp man inte tror är möjliga i ljuset från strålkastarna med vattendropparna glittrande omkringdem där de skruvar sig i luften. När de hoppar tillsammans i exakt tajming med varandra i exakt lika stora hopp till en musik som nästan lyfter upp deras kroppar några centimeter extra. Jag fick anstränga mig mer än någonsin för att inte börja gråta av en känska som jag inte kan sätta ord på. Det var samarbetet jag såg mellan delfinerna och tränarna som la grunden för denna känsla, och den glädje de visade att få göra detta tillsammans. Det var iver, det var glädje, det var ärlighet, tillit och ren lycka.

Aporna var en annan typ av upplevelse. Att studera dem på håll, ifrån läktaren under tiden som zooläraren berättade om arten, om individerna vi studerade, om själva djurhållningen och den vardagliga skötslen var så otroligt fasinerande. Jag blir mer och mer fasinerad av dessa varelser och jag tror att en av de saker jag verkligen vill ägna mitt liv åt är att få umgås med och lära känna varelser av denna typ, förutom oss människor. Men när jag stod från nära håll och tittade på dem blev jag bara generad. Det kändes så fel! Man kan inte stå och stirra på denna typ av varelse, de är för inteligenta. Det är fel. De ser på en som om de... nej det går inte att förklara. De litar på sig själva, de tror på sig själva. De vet inte ens att inte tro på sig själva. Det är så självklart för dem att tro på allt de gör. Om de vill klättra upp för den väggen så bara gör dem det. Så jag kunde titta på håll, som man kan titta på småbarn som leker men inte så att de känner de och tittar tillbaka. Deras blick kännes som ett hugg i bröstet på mig. Gorillorns blickar kan jag se framför mig närsomhälst. De säger mer än alla ord. De utstrålar ett språk som talar så tydligt till mitt hjärta. Jag vill höra mer av det språket.

Vi fick en rundvandring inne på tropikariet. Det var roligt. Tre olika djurskötare pratade om sin avdelning. Först var det akvarierna med elektriska ålar (enorma), pirayor som vi fick se matas med fisk, en släkting till pirayan som fick banan och skvätte vatten över flera av oss (stora kraftiga och fasinerande fiskar), sköterskohajar, saltvattensfiskar och koraller. Sen var det de småaporna som hoppade ner och klättrade runt på oss och tiggde godis, det var papegojorna och krokodiler och sen var det ormar och ödlor. En annan sak vi fick göra här var att mata rockorna. Vi fick varsin fisk bit att hålla i handen mot insidan av det enorma, öppna akvariet. När rockan simmade över handen och tog fiskbiten i sin mun skulle vi släppa biten. Jag tappade så klart min bit...

Vi gick också runt i parken och kollade i de olika stallarna medan skötarna berättade om djurhållningen. Vi fick gå in i ett par inhägnader. I den första var det olika typer av antiloper bland annat världens störta antilop art som var mäktig att se utan någon form av hinder emellan. Det är en sådan enorm skillnad på världens minsta stängsel och inget stängsel alls. Det får en att känna djuret! Men vad som var ännu mäkigare var vad vi mötte i nästa inhägnad. Skötaren öppnade dörrande och mellan alla elever skymtade jag en flock zebror nyfiket tryckte mularna i folks händer. När jag väl kom ut och ställde mig längst ut av gruppen längst med ett plank så fick Zebrorna brottom iväg. Inte pågrund av mig utan på grund av den enorma mega stora bigabauta tjuren med de största horn jag någonsin sett som kom emot mig. Alla slängde sig iväg men jag stod av någon anledning kvar (Coolt va?). Nej, han ville bara komma in och få mat. Bredden från horn till horn var nästan två meter och hornen var säkert 20 cm i diameter. Skötaren sa att de hade haft en ko innan som mätt två meter från hornspets till hornspets. Hornen gick rakt ut på var sida om huvudet. Tjuren gick emot mig och ställde sig en bot bort brevid mig emot planket och sen sträckte han på halsen och tittate upp på giraffen som stod och hände över planket. Det såg så sött ut. Giraffen stäckte också sig ner för att kika närmre. Jag var lite lättad när vi gick in i stallet igen. Det var en svindlande syn att se de hornen framför sig, komma emot en. Fötterna var väldigt ivriga på att få lämna marken. Men vilket häftigt djur! Lägger upp en bild från Google. Men de ser ju så små ut på bild...

God natt!