Gud vad det är slitsamt att hålla på med päls! Men imorgon är jag ledig, då ska jag försöka bli klar med kristendom uppgifter som inte var så lättgjord som jag trodde. Men jag har förmodligen grävt för djupt som vanligt. Håller på att skriva om det första konciliet i Nicaea, den stora schismen 1054 och hur tron på Jesu natur har format de olika grenarna av kristendomen. Jag borde inte göra det. Jag borde bli klar med den, inte göra den mer och mer komplicerad. Men det är det svåraste jag vet, att göra saker på ytan.

Idag kammade jag igenom en storpudel. Därefter schamponerade jag in henne, ett par gånger så att pälsen skulle bli riktigt vit vilket jag fick beröm för flera gånger lite så där lagom indirekt. Inget pjåkande där inte. Sen fönade jag och den ena eleven henne tills pälsen såg ut som vispgrädde. Jag fick också berömm av eleven för hur fint jag klippte tassarna. Det är berömen som gör att jag håller mig flytande. Får jag inte beröm går jag runt och känner mig jätte dålig och besviken på mig själv. När jag får beröm får jag nästan en Aha-upplevelse. Så det kändes rätt bra med pudlen. Men jag ska inte säga så, för då går det jätte dåligt nästa gång.

På tisdag ska jag ha med mig Maja, en svart storpudel som jag klippt innan. Får se vad hon säger om klippningen, om hon säger något. Jag tycker med om trimägaren nu. Kanske måste man förtjäna hennes vänlighet? Jag är livrädd för att göra något fel. Och jag försöker hela tiden lista ut vad jag ska göra så att det blir rätt, för att få klagomål är något jag nästan knäcks av. Jag känner tårarna trycka av minsta ord. Kanske är det bara för att allt hon sagt varit så orättvist. jag är nästan överdrivet försiktig när det gäller hundar. Typ att kamma för hårt och så. Men jag gör det på ett sätt som ser kraftfullt ut, på något sätt. Jag spänner min arm för att jag ska kunna karda snabbt, det betyder inte att jag river på huden! Jag gör bara inte sånt, det vet jag själv, men när hon sa till mig om det och då kände jag mig usel. Jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte släppa fram några tårar.

När pudlen var klar klockan ett. Fortsatte jag på Anugs och formade hans bakben. Han har inte så mycket päls att jobba med bara, det var så länge sen han blev trimmad sist, så det finns inget på utväxt. Men hyfsat bra blev det. Jag fick väldigt mycket tips. Och L, som jag kan kalla "Henne" är verkligen super duktig. Jag kan knappt slita ögonen från de foxar, och Airedalar som lämnar trimmet. Det är en fröjd för ögat, perfekta linjer och struktur. Jag måste ta tag i mig själv och fixa upp struktúren på min trimmning så att jag verkligen går igenom hela hunden, inte på en månad utan på max ett par dagar. De senaste gångerna har jag trimmat nästan klart och sen bara låtit det vara. Abbey går just nu med en otrimmad svans och stora toffsar på magen. Inte roligt att komma inte på trimmet varje morgon med två hundar som ser ut som jagvetintevad.

Gud vad jag är trött! Mina ögon...