Tre dagar sedan jag skrev på bloggen senast. Det är för mycket just nu så tyvärr får bloggen vänta. Men lite får jag faktiskt ta att uppdatera. Anledningen till att bloggen itne riktigt hinns med just nu är att jag för det första har mycket i skolan nu innan terminsslutet och för det andra för att jag passar min kompis häst nu medans hon är i Malta som jag redan nämnt här tidigare.

Jag ursäktar mitt skriftliga oförmåga men jag är för trött för att orka skriva så inspirerande just nu. Hoppas ni orkar läsa röran...

Jag var ju på klassresa i danmark förra veckan. En klassresa som mer kändes som en verklig mardröm. Men den gav en hel del nya erfarenheter och väckte flera nya tankar i skallen. Så något positivt gav det. Även om det bara var hemska saker vi fick se. Det hemskaste av allt var att klasskompisarna tyckte om resan och att de påstod sig ha lärt sig någonting på de ställen vi besökte. Det ända jag lärde mig, som jag i och för sig redan visste om, var hur hemskt människor kan bete sig. (För er som itne fattar vad jag snackar om, läs inlägget klassresan).

Men men, nu i helgen fick jag nytt hopp för vår planet då jag följde med min underbara granne till en, vi kanske kan kalla det miljöpark? Jag vet itne om ni har hört talats om det som kallas permakultur? Det är allafall en slags filosofi på hur man kan odla för hållbar utvekling. Istället för att ha en stor åker där man kanske bara odlar en enda gröda, låt oss säga betor, så har man ett område där man imiterar naturens olika system. Man har, istället för ett enormt markskikt, träd, buskskikt och markskikt på detta område där man har lagt makren i olika nivåer för att på bästa sätt ta till vara på solens förutsättningar. Man har även lagt in små dammar här och där som ska reflektera solens ljus ännu mer till växterna. Allt man odlar och planterar i "parken" ska man ha användning för, antingen om man äter det, använderdet för läkemedel eller virke. I dammarna odlar man fisk och man kan hålla höns och driva växthus med hjälp av deras gödsel. I sin tur kan man använda växthusets värme för att värma upp hönshuset. Tanken är att alting ska gå runt med hjälp av ingenting, bara naturen.
   På ett sånt här ställe var vi allafall på besök. Det är min granne som har jobbat lite med en miljögrupp här i området vi bor på och de hade bestämt med skaparen till denna park att de skulle få en rundguiding i parken och få lite kunskap som de hoppades kunna ta med sig tilbaka till stan. Och kaki tänkte på mig och mitt intresse och frågade om jag ville med. Och desjälvklart ville jag det.
   När vi kommit fram till detta ställe som ligger i utkanten av höör här i skåne så pratade vi lite med en man som jobbade där. Han berättade lite om stället för oss, bland annat att de hade några hästar som de använde som arbetshästar. Det hoppade till inom mig av lycka när han sa att de håller på med natural horsemanchip. Och jag tänkte, här vill jag praktisera närsta termin. Så nu ska jag prata med min lärare. Tänk att vara på detta stället i fem veckor. Hela atmosfären var så skön där och folk gick omkring barfota och spelade säckpipa. Tänk att det finns sådana här platser så nära som man aldrig vetat om. De borde vara bättre marknadsföring, för jag är säker på att folk skulle vilja komma hit och de bara visste om det! De har näven en resturang som drivs helt eller delvis, jag vet itne riktgit, av mat de framställer själva i denna ekologiska permakultur park. Det är en helt vegitariskt resturang.
   Här har dom också en utblidning som heter småskalig ekologisk odling med ca 25-30 elever. De ska snart bli en egen folkhögskola tror jag det var, och de tänker även hålla kurser för hippologer inom körnign, nämnde Arne som gav oss rundvandringen. Han är en av de två som har byggt upp stället.

Efter besöket här åkte vi till Alnarp där Kaki pluggar till trädgårdsingenjör. Hon visade oss runt i växthusen och i den fantastiska parken. Synerna av de magnifika träden i alla dess olika gröna nyanser och blommor i all jordens färgskala gör att man får gåshud. Tänk att det har funnits här, endast en halvtimmes cyklande hemmifrån, hela tiden.

Jag tog ett hundra tal bilder som jag måste visa er här på bloggen, dock itne alla. Men jag har dem tyvärr inte på detta datorn så jag får lägga upp dem imorgon.

Kram på er alla! <33

Nu är jag nyligen hemkommen från en studieresa i danmnark. Resan gick ut på att vi skulle få komma till några olika ställen och se djurhållningen där. Det var en mardröm. Och jag förstår mer och mer av vad vår utbildning går ut på. Som med allt annat i vårt samhälle. Hur man ska få ut så mycket som möjligt av saker och ting. Hur man ka få så stor vinst som möjligt. Min utbildning går ut på att lära sig utnyttja djur och hur de ska skötas för att man inte ska bryta mot lagen, eller för att de inte ska bli sjuka.
    Jag kan itne förstå hur klasskamraterna kan gå om kring och skratta och tjuta av förtjusning av hur söta djuren är där de står understimulerade och instängda i sina burar. Över allt står människor och fotograferar och vinkar och försöker få djurens uppmärksamhet. 


Det är så man vill skratta (eller gråta) ... 

    Jag och Karin går runt med klumpen i halsen och fotograferar saker vi hänger upp oss på. När vi kommer till lejonen är vi itne långt ifrån gråten. Lejon tycker om att vara högt uppe och kunna se ut över området, sitt revir. Här, i lejonburen ligger lejonen, mitt i centrum av allas uppmärksamhet nere på en gräsmatta och på en konstgjord klippa vid sidan av buren kan MÄNNISKOR stå och se NER på dem. Jag säger inget mer här... blir bara så äklad. 


Där upp kunde vi stå och kolla på lejonen nere på gräset, även från detta hållet kunde vi stå och på så sätt var de omringade

   Vi kommer till zebrorna. Eller först kommer vi till zebran, det står nämligen en zebra hingst ensam i en liten asfalterad inhängnad. Att han är orolig kan vem som hälst se, till och med de blinda. Han går nämligen fram och tillbaka, fram och tillbaka intill stonas inhängad och frustar uppjagat. I marken "stenmarken"  syns tydliga spår av att han gått fram och tillbaka på stället, och stället som han vänder på har fått tydliga markeringar. Jag filmar en liten snutt. I det vilda lever zebrorna i flockar där hingsten går tillsammans med stona. Det är så deras system fungerar. Om man itne kan ha det så i fångenskap ska man låta bli! 


I bakgrunden ser ni märkena i marken där zebran gått fram och till baka


Deras ögon ser tomma ut. Man kunde inte skymta någon glädje i dem. 


Här ser man tydligt märkena på marken där hingsten vänder om

    Det första djuren jag och Karin länge stod och studerade var shimpanserna. De är så otroligt fashinerande. Det är så man mår illa när man tänker på att vi och de är närmre släkt av vad hästen och zebran är och hur vi kan utsätta våra närmaste släktingar för utrotning är helt sanslöst. De ser så smarta ut, pecis som att de när som hälst ska säga "hej, vaför står du och tittar på mig?". De går omkring i sina egna små världar och pillar på saker, gör kullerbyttor, klättrar runt eller bara sitter och filosoferar. Det är nästan läskligt när man ser likheterna i våra kroppar. En shimpans blir upp till sex gånger så starka som vi och har alltså mycket större muskelmassa. Men musklerna sitter exakt likadant och på en individ kunde man tydligt se armkonturerna då han av understimulans suttit och plockat bort allt hår på sina armar. Enligt djurskötaren hade han ett tråkigt liv just nu. 
   Sjölejonen simmade runt i sin bassäng. Runt, runt, runt samma runda om och om igen. Hur kan man stå och se på? Vem är det som bnode se sådant här? Borde barn verkligen få se sånt här. Hällre skräckfilmer, det är allafall itne verklighet. Att få bevittna sådan här djurhållning i verkligheten gör mig illa mående och rädd. Att ha djur för vårt nöjes skull, nej! Det är fel, varför ser itne folk det? Ser dom itne tat det är fel att lejonen ligger där på gräsmattan, de hör itne hemma här. Om vi vill se dem, får väl vi komma till dem. Om vi får lov! Vad har vi för rätt att sätta stål galller runt dom? Vem har gett oss den rätten!? Vi vet att de är starkare än oss, och att vi då genom vår inteligens uppfinner stängslet som makt över djuren är vidrigt! 


En struts fot innanför galler

   Jag blir bara äklad av vår framfart på jorden och hur  vi missköter vår makt. Vissa säger, ja men det är väl tur att det finns djurparker som bevarar utrotningsjotade arter. jag anser att det är självklart! Vem är det som har satt djuren i dessa situationer, vem bär skulden till dessa arters utrotning? Vi! Det är bra att folk "tar ansvaret" att "rädda" dessa djur. Eller har kanske pengarna en betydande roll här med? Men för helvete... Varför sätter vi djuren i burar mitt inne i städer. Låt deras naturliga hem vara kvar. Djuren ska inte ingå i vårt samhälle, de ska ha sina egna! 
    Det är så mycket tankar och kännslor just nu. Så mycket tårar och ilska. Det är så fel. Hur har det kunnat bli så här? Min gymnasielinje handlar inte om djur ur den synvinkeln jag trodde. Den är som vilken annan linje som hälst och handlar som allt annat om OSS. Men i detta fallet är det hur vi utnyttjar djuren. 
   
Åh jag vill bara få ut allt, det går inte! Måste sova...
  

Tråkigt att jag missat så många dagars skrivande här. Men jag har haft fullt upp med att försöka bli frisk tills idag. Det var en betydelsefull dag idag för mig. Jag skulle vara assistent till crewn på Monty Roberts sweden tour 2008. Efter förra årets besök i stockholm fick jag och Karin äran att träffa Monty personligen och vi fick kontakt med hans nu ända upplärda certifierade svenska instruktör Ann lindberg. Det har haft så otroligt stor betydelse i mitt liv. De är de första personerna jag träffas som jag känner mig hemma med. Alla dessa underbara människor och inte minst Motnty som vid snart fyllda 73 års ålder fortfarande åker jorden runt för att sprida sin visdom om hur man komunicerar med hästar på deras eget vis, utan det minsta våld. Allt för att göra jorden till en bättre plats för båda hästar och människor än den var när han fann den.

Monty Roberts är en fantastisk man, känd och efterfrågad världen över för sina fantastiska metoder att arbeta med hästar, övriga djur och människor.

Besök Montys hemsida här och läs om hans spännande och inte minst sagt draumatiska liv.

Nu måste jag nanna <3

Vårdaren (SF)

"Har du det bra?"

Vårdaren (the relater) föredrar att förlita sig på sina sinnen, det man kan se, höra och ta på. När de ska fatta beslut om något föredrar de att göra det med personlig värme och hur beslutet påverkar människor. Hur viktig frågan är för dem själva eller andra de bryr sig om är oftast det första de tänker på, medan den rent logiska analysen kommer först i andra hand.

De är mycket mer intresserade av fakta om människor än om fakta om saker och brukar därför ha ett smidigt socialt liv. De brukar trivas bäst i arbeten där deras omtanke om andra personer kommer till sin rätt - gärna arbete med barn och äldre, socialt arbete, försäljning (om varorna är konkreta) och serviceyrken.

Det som framförallt driver Vårdare är bra relationer med andra människor. Det kan vara både känslan av närhet med andra människor i nuet (att få hjälpa till eller bli hjälpt) eller upplevelsen av trygga och stabila långsiktiga relationer (familjen, vänkretsen, medlemskap i sammanslutningar etc ). De framstår ofta som sociala och personliga på gott och ont. Vill du få en Vårdares uppmärksamhet - pröva "hmm... skulle du kunna hjälpa mig med... eller hur mår du?".

Man kan ofta känna igen Vårdare på att de ofta använder ord som beskriver människor, känslor och deras uppfattning om dem.

Riddaren (INFP)

Riddaren drivs av starka inre värderingar, vilket de inte nödvändigtvis visar utåt i vardagslag. För att verkligen engagera sig i något är det nödvändigt att de känner att de ser en högre mening med att utföra det. Riddaren drivs av möjligheter som förbättrar världen för andra människor snarare än deras eget välmående. När de väl har hittat sitt projekt är det mycket lätt att dras med av deras entusiasm och vackra vision! Särskilt som de ofta är mycket språkligt begåvade och vältaliga för sin sak. Ofta föredrar de dock skriftlig kommunikation framför muntlig - vilket gör dem till medryckande författare med en djup förmåga till mänsklig psykologisk insikt.

Om en Riddare inte får utlopp för sin vilja att förbättra för andra människor kan de lätt bli hårda mot sig själva - känna sig "misslyckade". De är alltså ofta storslagna både i sina drömmar om möjligheter och i sin självkritik.