Sent igårkväll satt jag vid köksbordet med värmeljus och musik och kände in stämningen. Självklart hade jag även papper och penna och det resulterade i följande.

Sitter här och tänker på hur mycket vi är som eld. Framför mig har jag fyra värmeljus, fyra små lågor. Det slog mig precis hur precist det kan översättas till oss människor. Lågorna jag tittar på är alla samma. Alla fyra är samma fenomen, samma, vad ska man kalla det, energi, samma ting. De är samma här som på andra sidan jordklotet. Alla lågor som existerar i detta ögonblick är samma eld. De är separerade men samtidigt inte. Samma källa, samma helhet som existerar kosntant, men som en yttre "nyckelkod", ett visst mönster av händelser som låst upp denna eviga och konstanta källa och fört in den i den fysiska världen för en tid.

Vi är exakt det samma, vi är alla samma ljus, vi är lågor av samma enhet. Som tänds utifrån en inbördes kod, utifrån samma förutsättningar. Den mänskliga koden i det här fallet. Den som tänder en låga som varar för en tid, slocknar och sedan tänds igen i en ny samling av materia någon annanstans på jorden. Vår existens försvinner inte bara för att ett liv slocknar. Existensen bara brinner i olika materia. Just nu brinner mitt liv i den materia som jag består av för tillfället. Det är upp till mig att hålla brasan vid liv, stoppa in nytt brännbart material och föda elden med det som brinner bäst och längst så att jag kan hålla min egen låga frisk.

Jag kan släcka ett av ljusens lågor nu, och jag kan tända det igen, det är samma närvaro som innan. Det spelar ingen roll hur stor elden är, det är samma närvaro. Dessa små lågorna är det samma som en enorm skogsbrand. Det är alla bara fönster till något mycket större än alla storlekar som någonsin kommer finnas.

Detta är såklart bara självklarheter. Men när man verkligen känner det ända in i själen, så känns det som en upplysning. Jag är tacksam till elden. Att den gav mig denna stora liknelse över min egen skapelse och existens. Mänskligheten. Jag känner kärlek. Och även kärlek är en perfekt liknelse för detta. Alla upplevelser av kärlek är samma kärlek som för tillfället strömmar genom det fysiska.

Nu, imorgon bitti kl 05.00 sätter vi oss i bilen (är tanken). Vi åker till Norge för att fixa i ordning hytta iför nya det nya årets varmare hälft. Det ska bli så obeskrivligt underbart att öppna bildörren och springa ut i den älskade Vissevågsluften och se alla bekanta kvistar och mossbitar. Och resan upp, med hela älskade familjen (Haha, i ögonblicket jag skriver hela älskade familjen hör jag pappa i köket "FAAN!". Lite komiskt, men inget ovanligt när han håller på med matlagningen.) Hur som hälst, att sitta i bilen och vara på väg, kunna sitta och lyssna på musik och studera landskapet som glider förbi utanför. Det är en sån trygghetskänsla för mig (när det är med min familj och till Norge vi åker). Det är bara så tråkigt att man fiser ut massa koldioxid hela vägen upp bara! Och så har jag gått och blivit lite farträdd på gamla dar också. Jag är börjat bli så rädd för att krocka, eller att någon ska krocka med oss, eller vad som helst. Vill inte tänka på det. Så, nu tänker jag inte på det mer!

Det är så tråkigt att jag inte kan lägga upp bilder på bloggen mer! Den bara hänger upp sig VARJE gång jag försöker! Traahh! :( Ville visa bild på mitt magnifika gigant äpple som jag och mamma köpte idag på torget. Jag är fortfarande proppmätt!

Jaja, jag är tillbaka söndagkväll!

Ha en glad påsk!

Fem dagar sedan jag skrev sist. Ville bara göra en liten uppdatering. Idag var vi i Vallåkra naturområde, mina föräldrar, hundarna och jag. Det var underbart, jag kände mig HEL! Jag och hundarna sprang på en äng och vi åt lite gräs (ja, jag kunde inte låta bli, bara lite) och maskrosor, tussilago och kirskål.

Jag håller på med lite olika projekt just nu. Och jag har börjat vlogga lite smått. Jag har svårt för att uttrycka mig i tal då jag hämmas av rädsla att ta plats och höras. Men jag tänker att om jag bara fortsätter att prata så här inför en kamera så vänjer jag mig. Och jag vill ju hitta min plats... Så snart ska jag lägga ut små videos där jag babblar lite istället. Fortsätter såklart skriva ocskå, man gör vad man känner för, helt enkelt, och vad man tror och känner leder en i rätt riktning.

Nu måste jag gå, tack för att du tog dig tid att läsa.

Besök hemsidan här ---> http://www.regenerateyourlife.org/.

Shit alltså... Igår kväll var jag riktigt nere. Jag grät. Jag kände mig otroligt fast. Och den möjligheten finns här som en del av mig hela tiden, möjligheten att åka ner i det tillståndet då jag ser hur min vardag ser ut i jämförelse med vad jag behöver och önskar i mitt liv. Allt jag vill i mitt liv, och saknar i min tillvaro är tre saker:

1. Människor som är som jag, eller bara en enda... Någon som tänker och ser på saker, som känner som jag, eller i samma rikting. Någon som ser hur världen ser ut och inte bara fortsätter i samma spår. Någon som tror på godheten och som låter godheten verka genom en själv. Någon som ser fina saker och vill framhäva dem i livet.

2. Natur. Att vara nära naturen, i naturen. Känna dess existens. Se den växa.

3. Sprida hopp till folk som sitter i samma hopplösa situation som jag gjort hela mitt liv. Som längtar och längtar och vill så otroligt mycket men känner sig ensamma och missförstådda. Som är vilse i mörkret av sin egen skugga.

Det är dessa faktorerna i livet som gör att jag känner mig hopplös, för de finns inte. Jag vet inte hur jag ska komma dit... Jag bor med en familj som alla arbeter åt att anpassa sig till samhället och inte pratar om lösningar att anpassa samhället till oss! Min enda vän jag har i denna delen av världen tar medicin mot sin ADHD och är helt totalmaskerad av masker och roller för att passa in och jag träffar henne aldrig längre. Min andra vän finns på andra sidan jordklotet. Jag bor i en lägenhet mitt i stan och är omgiven av människor och bilar så fort jag går utanför dörren. När allt jag vill är att vara ute så mår jag dåligt så fort jag går ut. Och jag är fängslad av mina egna sociala rädslor som hindrar mig ifrån att nå de människor jag längtar till. Spänningar gör att jag inte ens når mig själv. Och igår blev det bara för mycket, jag tittade nämligen på TV. Jag slogs rakt i hjärtat av hopplöshet. Av hur sjukt allting är. Hur dåligt människor mår, av en osynlig obalans, en sjukdom som inte ens räknas som sjukdom, egot. Av hur männskor lever och inte ens vet om att det inte mår bra. Att deras liv går ut på att söka lycka och tillfredställelse när de heöa tidn har det där inom sig själva, när de bara inser det. Att vi tvingar våra barn att sitta i skolbänken och börja samma strävan efter att bli en konsument och arbetare, företagare, politiker osv. Jag vill verkligen inte sprida hopplöshet på min blogg och undviker att prata om det. Men ibland behövs det. Man behöver prata om det sjuka ibland medan man fokuserar på förändringen. Men man behöver stöd också. Man behöver varandra. Man kan inte kämpa i ensamhet hur länge som helst. Eller kan man det?

Jag har anat att en del människor tragiskt nog blir misstänksamma när någon brinner för att bara sprida hopp och ljus i tillvaron. Det finns personer som verkligen bara vill och känner att dess mening i livet är att få folk på rätt väg, bli glada, friska och tro på sig själva. Jag själv är en sådan person (bara det att jag har mig själv att hjälpa först). Och jag har upplevt, mest när jag ser andra entusiastiska personer brinner i sitt engagemang för vad de gör blir mötta med misstanke och tvivel. Det känns som att de misstänksamma människorna är hämmade av tidigare skador i livet. Av skador som sårat deras sinne och själ. De tror inte att någon kan engagera sig så mycket utan att ha en plan, en baktanke, till exempel att tjäna pengar. Men om man verkligen tror på något och känner för det i hela sitt hjärta så vill man hellst inte tjäna pengar. Man vill att själva syftet ska komma ut, spridas! Tyvärr är det ju så i denna stund att man behöver pengar för att klara sig i samhället och även de som bara vill ägna sina liv åt att sprida ljus och kärlek måste tjäna pengar på något sätt. Då kan det ju vara bra att kombinera detta så att man kan ägna all tid åt det och ändå få ihop pengar till vad det nu är man ska ha pengar till, mat, kanske? Men själv tycker jag att handlingen är renast när den inte drar in pengar alls. Alla fall ska den inte kosta något för personerna man vill ge hoppet, eller vad det nu kan vara.

Det är svårt, det här med pengar. Men jag hoppas att framtiden kommer att vara ljus, utan några pengar som alltid står i vår väg och skuggar vår sikt. Men det var inte pengar som det skulle handla om. Utan människors misstankar om godheten. Det är som att vissa inte ser godhet längre, och inte kärlek heller. Det är viktigt, kanske det viktigaste av allt på jorden i dag, att dessa personer får uppleva det själva, inom sig. Att de får känna något som skapar en gnista av äkta hopp och tro. Inte tro på någon särkild gud, utan tron på sig själva och resten av mänskligheten. Tron på att denne är lika med alla och alla är lika med denne. Tron på att vi när som hälst kan förändra allting i precis den rikting vi har i åtanke. Förståelsen för att det är precis vad vi gör! Men att vi så länge vi inte ser det goda, styr världen, samhället i fel riktning - mot seperation, istället för enhet.

Jag vill bara gråta!! Det är fan sinnessjukt hela alltet!! Släppa ut radioaktivitet i havet. Hur kunde de få bli så från första början!? Hur kan man bygga när man "inte har något annat val" än att handla så här vid en sån här olycka. Det kan ju inte vara någton alternativ! Har man inte lösningar som inte innefattar att någon som helst radioaktivitet kommer ut så skapar man inte det från första början! Vilket skulle innebära att vi inte hade några kärnkraftverk vilket skulle vara underbart med tanke på att vi inte behöver dem och att dem kan vara undergången för mänskilgheten och alla andra nuvarande fysiska former av liv!

Under den senaste perioden av mitt liv har jag utvecklat ett nytt uttryck, kanske man kan kalla det. Jag kallar det för "rörelsen" och jag tror att det är samma sak som nuet, helheten, livsenergi (qi), gud, livet och allt vad det kan tänkas kallas. Men från början så kom det då jag pratar med min mamma (som är den enda personen på jorden som jag har konversationer med för tillfället) och vill förklara känslan som jag tror löser alla problem. Vi kan koppla upp oss själva på "rörelsen" när vi vill. Det är bara att öppna upp alla sjätte sinnen vi har och släppa allt som vi har på de första fem. Eller, det är bara att koppla bort känslan av att man är begränsad till att vara i sin egen kropp. Man kan känna (istället för "man kan tänka") att allting, luften, rymden (alltså omgivningen som bara är) omkring en och ens kropp är ett. Som om man simmar i ett oändligt har och kroppen smälter ihop med strömmarna i vattnet, blir ett med det. Jag tror också att det är denna rörelse som man ansluter sig till då man gör Chi gong. Man helt enkelt ansluter kroppen till något större. Till det enda stora. Till själva rörelsen.

Allting förändras, livet är förändring, fast samtidigt är det konstant. Rörelsen är det konstanta som allt fysiskt flyter omkring i och i denna dans är förändringen. Men i vårt samhälle så har jag sett att vi delar upp rörelsen i små rörelser. Jag såg en kille idag som gick framför mig på trottoaren. Han hade stora muskler och jag tror de var rätt stela, det såg ut så, och rätt som det var så gjorde han två hastiga rörelsen. Det syntes tydligt att de var separerade. De var avbrutna ut själva rörelsen. Ett knyck åt vänster, och ett åt höger. Som för att sträcka ut musklerna i ryggen. Och det är precis vad jag tänkt på så länge. Vi har halkat ur rörelsen och som konsekvens av detta blir vi stela och sjuka. Vi blir tvugna att stretcha för att få musklerna i form. Och i stretchingen så lär vi oss den rörelsen och den rörelsen och den rörelsen. Den ena rörelsen efter den andra. Och det är inte det att det skulle vara fel att stå i en ställning och låta en viss muskel töjas ut. Det är ju jätte skönt! Och om kroppen tycker något är skönt så är det förmodligen rätt. Men vad jag syftar på är just det att vi kommer in i ställningen genom ett tomrum, då vi varit separerade från "rörelsen". Jag känner att det rätta är då vi är i rörelsen och utan att lämna den stillar rörelsen så att vi liksom går ner i slowmotion så mycket att vi fryser ögonblicket så att det nästan nästan står still. När vi vill lämna "ögonblicket" så skruvar vi upp rörelsen igen och vi är då fortfarande i detta medvetna tillstånd där vi aldrig styr kroppen i omedvetenhet utan följer den känsla som uppstår därför att vi har en kropp och då vi är i den.

Jag har kommit på att man kan träna på att vara i rörelsen då man ligger och bara andas. Genom själva andningen. Genom att sluta tänka på andningen som två andningar, in- och ut andningen. Tänk, känn istället andningen som en hel rörelse. Då du tagit en djup klunk med luft in i lungorna så känn efter hur luften liksom långsamt långsamt vänder där innerstinne och går åt andra hållet, luften glider ut. Det går inte att förklara, jag ser det som en bild i huvudet. Som en form som vänder sig ut och in och ut och in. Eller som en mörk ton som ebbar ut till nollpunkten med utan att förvinna ökar igen och blir starkare och starkare tills den nått sin höjdpunkt och krymper i styrka igen. Men man ska inte styra rörelsen själv. Man ska känna den, vara medveten om den, gå in i den. Om vi tänker på andningen då så blir man ju bara anfådd om man försöker styra den med intelektet för mycket. En övning man får lära sig för att stressa ner är ju att hålla andan efter varje in- och utandning. Men detta tänker jag bara är en förenkling av rörelsen som förstår den egentliga förståelsen, eller känslan. Man kan ju anpassa hastigheten på rörelsen. Är i "rörelsen" och fokuserar på andningen så blir det nästan som om man fokuserar på punkterna mellan in- och utandning. 0 punkten och 100 punkten. Och man kan dra ner på hastigheten i dessa två punkter, stanna i dem längre. Bara inte lämna dem!

Så den här "rörelsen" har blivit stor i mitt liv. Det är till den jag försöker ansluta mig till så fort jag känner att jag är stressad, irriterad eller har ont någonstans. Om jag känner mig belastad i kroppen, i leder och muskler så ansluter jag mig till rörelsen och då lufter den upp kroppen så att jag slipper anstränga kroppen för att göra det. Det är som att vara i havet, återigen, havet lufter upp kroppen. Så vi kan vara i havet när vi än vill!

Kanske är det denna "rörelse" som man ansluter sig till i meditation. Den stillhet som ligger bakom allt. För när vi är i rörelsen, så upplever i inte den som en rörelse utan som en stillhet. När vi står vid vägkanten susar bilarna förbi i all hast, men innuti bilen är det helt stilla.