Shit alltså... Igår kväll var jag riktigt nere. Jag grät. Jag kände mig otroligt fast. Och den möjligheten finns här som en del av mig hela tiden, möjligheten att åka ner i det tillståndet då jag ser hur min vardag ser ut i jämförelse med vad jag behöver och önskar i mitt liv. Allt jag vill i mitt liv, och saknar i min tillvaro är tre saker:

1. Människor som är som jag, eller bara en enda... Någon som tänker och ser på saker, som känner som jag, eller i samma rikting. Någon som ser hur världen ser ut och inte bara fortsätter i samma spår. Någon som tror på godheten och som låter godheten verka genom en själv. Någon som ser fina saker och vill framhäva dem i livet.

2. Natur. Att vara nära naturen, i naturen. Känna dess existens. Se den växa.

3. Sprida hopp till folk som sitter i samma hopplösa situation som jag gjort hela mitt liv. Som längtar och längtar och vill så otroligt mycket men känner sig ensamma och missförstådda. Som är vilse i mörkret av sin egen skugga.

Det är dessa faktorerna i livet som gör att jag känner mig hopplös, för de finns inte. Jag vet inte hur jag ska komma dit... Jag bor med en familj som alla arbeter åt att anpassa sig till samhället och inte pratar om lösningar att anpassa samhället till oss! Min enda vän jag har i denna delen av världen tar medicin mot sin ADHD och är helt totalmaskerad av masker och roller för att passa in och jag träffar henne aldrig längre. Min andra vän finns på andra sidan jordklotet. Jag bor i en lägenhet mitt i stan och är omgiven av människor och bilar så fort jag går utanför dörren. När allt jag vill är att vara ute så mår jag dåligt så fort jag går ut. Och jag är fängslad av mina egna sociala rädslor som hindrar mig ifrån att nå de människor jag längtar till. Spänningar gör att jag inte ens når mig själv. Och igår blev det bara för mycket, jag tittade nämligen på TV. Jag slogs rakt i hjärtat av hopplöshet. Av hur sjukt allting är. Hur dåligt människor mår, av en osynlig obalans, en sjukdom som inte ens räknas som sjukdom, egot. Av hur männskor lever och inte ens vet om att det inte mår bra. Att deras liv går ut på att söka lycka och tillfredställelse när de heöa tidn har det där inom sig själva, när de bara inser det. Att vi tvingar våra barn att sitta i skolbänken och börja samma strävan efter att bli en konsument och arbetare, företagare, politiker osv. Jag vill verkligen inte sprida hopplöshet på min blogg och undviker att prata om det. Men ibland behövs det. Man behöver prata om det sjuka ibland medan man fokuserar på förändringen. Men man behöver stöd också. Man behöver varandra. Man kan inte kämpa i ensamhet hur länge som helst. Eller kan man det?