Under den senaste perioden av mitt liv har jag utvecklat ett nytt uttryck, kanske man kan kalla det. Jag kallar det för "rörelsen" och jag tror att det är samma sak som nuet, helheten, livsenergi (qi), gud, livet och allt vad det kan tänkas kallas. Men från början så kom det då jag pratar med min mamma (som är den enda personen på jorden som jag har konversationer med för tillfället) och vill förklara känslan som jag tror löser alla problem. Vi kan koppla upp oss själva på "rörelsen" när vi vill. Det är bara att öppna upp alla sjätte sinnen vi har och släppa allt som vi har på de första fem. Eller, det är bara att koppla bort känslan av att man är begränsad till att vara i sin egen kropp. Man kan känna (istället för "man kan tänka") att allting, luften, rymden (alltså omgivningen som bara är) omkring en och ens kropp är ett. Som om man simmar i ett oändligt har och kroppen smälter ihop med strömmarna i vattnet, blir ett med det. Jag tror också att det är denna rörelse som man ansluter sig till då man gör Chi gong. Man helt enkelt ansluter kroppen till något större. Till det enda stora. Till själva rörelsen.

Allting förändras, livet är förändring, fast samtidigt är det konstant. Rörelsen är det konstanta som allt fysiskt flyter omkring i och i denna dans är förändringen. Men i vårt samhälle så har jag sett att vi delar upp rörelsen i små rörelser. Jag såg en kille idag som gick framför mig på trottoaren. Han hade stora muskler och jag tror de var rätt stela, det såg ut så, och rätt som det var så gjorde han två hastiga rörelsen. Det syntes tydligt att de var separerade. De var avbrutna ut själva rörelsen. Ett knyck åt vänster, och ett åt höger. Som för att sträcka ut musklerna i ryggen. Och det är precis vad jag tänkt på så länge. Vi har halkat ur rörelsen och som konsekvens av detta blir vi stela och sjuka. Vi blir tvugna att stretcha för att få musklerna i form. Och i stretchingen så lär vi oss den rörelsen och den rörelsen och den rörelsen. Den ena rörelsen efter den andra. Och det är inte det att det skulle vara fel att stå i en ställning och låta en viss muskel töjas ut. Det är ju jätte skönt! Och om kroppen tycker något är skönt så är det förmodligen rätt. Men vad jag syftar på är just det att vi kommer in i ställningen genom ett tomrum, då vi varit separerade från "rörelsen". Jag känner att det rätta är då vi är i rörelsen och utan att lämna den stillar rörelsen så att vi liksom går ner i slowmotion så mycket att vi fryser ögonblicket så att det nästan nästan står still. När vi vill lämna "ögonblicket" så skruvar vi upp rörelsen igen och vi är då fortfarande i detta medvetna tillstånd där vi aldrig styr kroppen i omedvetenhet utan följer den känsla som uppstår därför att vi har en kropp och då vi är i den.

Jag har kommit på att man kan träna på att vara i rörelsen då man ligger och bara andas. Genom själva andningen. Genom att sluta tänka på andningen som två andningar, in- och ut andningen. Tänk, känn istället andningen som en hel rörelse. Då du tagit en djup klunk med luft in i lungorna så känn efter hur luften liksom långsamt långsamt vänder där innerstinne och går åt andra hållet, luften glider ut. Det går inte att förklara, jag ser det som en bild i huvudet. Som en form som vänder sig ut och in och ut och in. Eller som en mörk ton som ebbar ut till nollpunkten med utan att förvinna ökar igen och blir starkare och starkare tills den nått sin höjdpunkt och krymper i styrka igen. Men man ska inte styra rörelsen själv. Man ska känna den, vara medveten om den, gå in i den. Om vi tänker på andningen då så blir man ju bara anfådd om man försöker styra den med intelektet för mycket. En övning man får lära sig för att stressa ner är ju att hålla andan efter varje in- och utandning. Men detta tänker jag bara är en förenkling av rörelsen som förstår den egentliga förståelsen, eller känslan. Man kan ju anpassa hastigheten på rörelsen. Är i "rörelsen" och fokuserar på andningen så blir det nästan som om man fokuserar på punkterna mellan in- och utandning. 0 punkten och 100 punkten. Och man kan dra ner på hastigheten i dessa två punkter, stanna i dem längre. Bara inte lämna dem!

Så den här "rörelsen" har blivit stor i mitt liv. Det är till den jag försöker ansluta mig till så fort jag känner att jag är stressad, irriterad eller har ont någonstans. Om jag känner mig belastad i kroppen, i leder och muskler så ansluter jag mig till rörelsen och då lufter den upp kroppen så att jag slipper anstränga kroppen för att göra det. Det är som att vara i havet, återigen, havet lufter upp kroppen. Så vi kan vara i havet när vi än vill!

Kanske är det denna "rörelse" som man ansluter sig till i meditation. Den stillhet som ligger bakom allt. För när vi är i rörelsen, så upplever i inte den som en rörelse utan som en stillhet. När vi står vid vägkanten susar bilarna förbi i all hast, men innuti bilen är det helt stilla.