Sommaren 2006 tror jag att det var, eller 2007... i småland hos vänner till vår familj. Jag och Karin och Angus åkte dit och hälsade på, kröp omkring i gräset, umigcks med deras grannar (två hästar) spelade spel med deras son (Lasse Lindh) och hans flickvän och cyklade omkring på grusvägarna med deras cyklar som vi fick låna. Underbara dagar med min älskade Karfar.











Avslappnat... Godnatt!

Sitter här i min mamma och pappas säng och fördriver kvällens sista timmar med att göra väldigt lite. Såna där smått meningslösa grejer som att titta på gamla bilder, dricka juice, smörja in händerna fyrahundra gåner, fila mina korta naglar och skriva om det på bloggen. Det är så tomt. Mamma och pappa har vairt i skottland i en vecka, kommer hem i morgon. Atmosfären här är ödslig men lite mysig. Jag har helt och hållet flyttat in i deras rum den här veckan. Legat i deras säng. Tittat på komedier jag inte ens gillar.

Igår satt jag och tittade på gamla backup cds med bilder från flera år tillbaka. Fick en konstig känsla. Blev påmind om att tiden går, men att jag fortfarande är Mathilde, som jag alltid varit. Tänkte på allt jag varit med om. Så extremt snabbt tiden gått de senaste 7 åren, efter att jag fyllde 14 har det hänt så otroligt mycket. Jag har genomgått så mycket. Tänkte gör en liten serie med bilder (med de få bilder jag har på min dator) och göra som ett litet bildspel med minnen. Får lägga upp det här sedan.

Tjingeling!

Idag har varit en slappedag av högsta grad. Vaknade vid elva och gick ut med hundarna vilket visade sig vara i onödan eftersom Maja visst redan varit ute med dem. Gud vet vad jag gjorde sen... Jo jag duschade i en evighet använde alla mina nya härliga body shops geggor vilket gjort att jag gått omkring och luktat clementin hela dagen. Sen tittade jag på några avsnitt av vänner. Jag städade mitt rum, lite grann. Klippte nya snittytor på alla blommor i alla de buketter jag fick på studenten och bytade vatten till dem. Sen gick jag ut med hundarna igen.

Maja och jag bestämde oss för att ha filmkväll. Gick och hyrde film. Step up. Fast vi fick fel film upptäckte jag sen på ICA, step up 2, vilket jag blev glad över, hade inte sett den. Som sagt var på ICA och köpte mat och gått, både till oss och till hundarna. Hittade tjock choklad! Älskar tjock choklad. Vit choklad med hasselnötter i en sån lång tjock och kompakt form, äch, hur som hälst. Gick hem och lagade maten som Maja improviserade ihop en grönsaks wook med kokosmjölk och grejor. Men icke att förglömma - jag kokade minsann riset. Sen åt vi och tittade på filmen. Supergod mat! Supergod choklad! Skön film. En såndär lätt och avslappnande film.

Efteråt kunde jag inte sitta still. Dansade omkring till musiken som dvdn spelade till menyn. Sen gick jag ut med hundarna igen. Dansade lite till. Men när jag blev anfådd och kände mitt hjärta blev jag rädd för att få en ångest attack och satte mig istället vid datorn och skrev om mina dödskänslor. Sen har jag bara suttit här. Rastlös.

Igår gjorde jag i alla fall lite nytta. Var iväg och klippte tassar och klor på Zita. Efter det stack jag hem till Åsa och klippte pudel. Blev inte så lyckat dock. Men hon fick en ny frisyr. En kortare somamrfrisyr. Är van att se henne med lite längre hår på huvud och öron men nu snaggade jag av med 6.3 millimeters skäret! Hon blev jätte stilig med det också. Inte lika snuttiluttig som vanligt bara.

Ja och nu har jag då lyckats åstadkomma ännu ett totalt meningslöst blogginlägg denna kväll. Det tredje va? Nu får jag gå och göra något nyttgit, kolla på några vänneravsnitt kanske? OJ vad klockan vad mycket. Dags att sova sen... Ta ut hundarna på en kiss bara så jag kan sova lite längre imorgon. Fast de ligger och snarkar bakom mig för tillfället. Säger jag ordet Ut är dem dock på fötter på mindre än en hundradels seckund skulle jag tippa!

Undrar hur mycket det är som styrs med tankens kraft... Det är nog mycket mer än vi vet alla fall. Ibland blir jag rädd att tanken avgör mycket mer än vad vi någonsin kan tro. Men det är väl bara för att jag tänker för mycket. Jag skrämmer verkligen upp mig själv ibland. Jag tänker på det här med hur komplext allting är, livet. Och jag kan inte tänka så längre, det kan inte vara meningen att man ska tänka på det, för det är när jag tänker på det som hela verkligheten bara försvinner och jag tror att jag ska bli förlamad och galen. När jag får den känslan börjar jag le, trumma med händerna och kanske börjar skutta eller sjunga om det är förutsättningar för det. Allt för att lura kroppen att vara stark och glad. Jag tror vi kan påverka så mycket med bara tanken. Jag tror också vi kan hjälpa sjukdomar på traven med att vara negativa. Därför får jag också panik då jag känner att min kropp och själ är nedstämd. Vill bara flyga upp i luften och landa på ett happy place. Vill aldrig med i mitt liv vara negativ, nedstämnd och missnöjd med allting. För det förstör en! Förgör en!

Så.. Lala lala laaa =D

Ibland känns det som om allting bara ska upphöra att existera. Jag är rädd. Men vet inte varför. Som om jag ska lösas upp, smälta ihop med allting omkring mig, luften och tiden. Som att jag förlorar kontrollen över min kropp. Att jag helt plötsligt blir ska bli förlamad i hela kroppen och att alla organ och hela kroppens system bara ska sluta fungera. Just nu ligger den känslan rätt nära. När jag är ensam blir den värst. Jag tänker att det kanske är så det käns när man ska dö. Och jag vill inte dö ensam. Jag vill inte dö alls. Jag antar att det sitter i psyket, men hur vet man det?

Min teori som jag tänkt kan vara orsaken är att det är stressen som jag haft nu en lång period. Jag har haft några ångestattacker och jag antar att kroppen stressar upp sig och hjärtat slår fortare udner dessa. Jag blir så rädd när jag känner denna känsla nuf för ifall det skulle komma tillbaka. För varje gång jag känner min kropp bli ansträngd, fysiskt, när jag går i trappor eller dansar eller så så stelnar jag plötligt bara till och får en sådan dödkänsla. Kan det vara så att hjärnan reagerar på att hjärtat slår fortare och så vidare och att det kopplas till den tanken (som en reflex) som ligger närmst vilket är de minnena från ångestattackerna då jag tror att jag ska dö? Jag hoppas det är något sådant och att det inte är så att jag verkligen känner att jag ska dö.

Jag antar att jag skriver det är för att... jag vet inte. Men ifall jag dör innan jag pratat med någon så har jag allafall berättat det på något sätt. Jag hatar att vara ensam nu för tiden.

Hur käns det när man håller på och ska dö?

Den här bloggen speglar verkligen hur mitt liv ser ut, om man är lite långsökt. Från början speglade den mitt engagemang som ligger och pyr inom mig, på den tiden då jag kunde sitta på internet inne på diverse hemsidor och starta diskusioner om miljö, natur, klimatet, globaluppvärmning, ekologi och djurhållning m.m. bara för själva diskussionens skull. Sitta och argumentera för min sak timme efter timme. Fortfarande är jag säker på att det är ett sätt att göra lite skillnad men nu tänker jag inte utsätta mig för det slitaget igen.

I månader i sträck har jag haft noll tid till att göra saker jag velat. Till att göra Mathilde saker. Jag har inte varit bra på att ordna med min tid så att jag hunnit med sånt. Allt har rent ut sagt varit kaos. Men sen har det hänt grejor. Jag har tagit upp kontakten med en väldigt viktig person, två! Min mamma och min älskade vän Karin. Det gjorde att jag kunde släppa den stressen som det innebar att inte ha dem med sig. Och så nu har jag då slutat skolan och sommaren står på intågande. Jag ska bara vara i Norge och hinna ifatt mig själv, tillsammans med min älskade hund och mina underbara morföräldrar.

Nu kanske jag får orken att leva ut mitt starka engagemang igen så att den här bloggen åter kan bli den blogg den var gjord för att vara och jag kan vara den människa jag var gjord för att att vara.

Livet är så vackert.



När jag gick och la mig igår var jag full av av kärlek till alla människor. Jag tänkte på alla underbara fantastiska människor som fanns på min och Karins studentfest. Höll på att bubbla över av kärlek till dem. Alla är så hjärtegoa och omtänksamma. Jag hittar inga ord nu. Jag var så glad och tacksam, så full av tacksamhet! Så lycklig över att det finns så många underbara människor och att de fanns omkring mig igår. Kan inte tacka alla nog. Jag har inte varit så glad på så länge jag kan minnas. Jag har aldrig i mitt liv känt mig så social heller, eller så lycklig att stå mitt emot en annan människa, jag var så upprymd av stämningen på gården. Massvis med människor kom, runt 100 st. Alla människor som jag fått äran att lära känna tack vare mina underbara föräldrar. Det känns som en enda jätte stor familj. TACK ALLA NI UNDERBARINGAR!!







Så nu är skolan slut... Jag är en djurvårdare. Nu ska jag åka till Norge om ett par veckor och bara vara hela sommaren. Sen ska jag gå ut och rasta hundar dagarna i ända ett tag, tills jag sparat ihop lite pengar. Därefter vet jag inte. Jag vet egentligen inte innan dess heller. Men planen jag har i dagsläget ser ut så. Jag hoppas att jag och Alex kommer iväg på en vandring tillsammans. Jag blev så jätte glad av att prata med henne igår och upptäcka lite av en själsfrände!

Festen var UNDERBAR! Tack snälla älskade föräldrar som ordnade med denna fina tillställning för oss! Älskar er mest av allt. (Och jag älskar alltet väldigt mycket!)

... är avklarat!


Nu sitter jag här i köket och hjälper mamma och pappa genom att hålla mig undan då de bakar pajer (pappa) och håller efter (mamma). Stor fest på fredag. GUD nu kände jag det för första gången!! Har inte ens hunnit tänka på att vi ska ha en fest. Fast alla föräldrar har planerat och ordnat och fixat och handlat och allt vad de har styrt med. Alltihop medan jag har suttit nergrävd i papper och böcker, knattrandes på ett tangentbort. Mitt betyg blev förvånadsvärt bra. Allt är ju relativt förståss. Men om man jämför med vad vi alla trodde. Har övervägande VG.

Jag har klippt mig. Hos frisör, faktiskt. Mamma, jag och Karin var där tillsammans igår förmiddag. Ända sedan jag såg filmen en kärlekshistoria första gången har jag varit totalt fäst vi Annikas som den ena huvudrollen heter, hår. Jag är sån, att jag fixerar mig vid saker. Har alltid varit. Vissa saker skapar en viss sinnesstämning i mig på något sätt, eller en viss känsla. Annika gör det, hela hon, och hela filmen för den delen. Andra saker som gör det är till exempel My little ponies, lejonkungen, pitbull terriers, hovars nedtramp, naturliga stigar på olika typer av terräng (själva stigen men framför allt själva nedtrampen på stigen, även att rida eller cykla på stigar). Det låter kanske konstigt. Men sådana detaljer kan verkligen förhäxa mig!

När jag ar liten var jag fixerad vid lejonkungen under en period. Jag skulle titta på lejonkungen flera gånger om dagen och då jag inte tittade på den så var jag själv ett lejon eller lekte med leksaks lejon, gosedjurslejon och allt vad det var. Men vad det var som jag fixerade mig var den här känslan jag fick, den höll igång allt, tror jag. När jag lekte var det mest lejonets rörelser jag försökte imitera. Tassarnas form och tryck mot marken. Skulderbladets rörelser då de gick. Jag minns så tydligt specifika tillfällen då jag satt och lekte på detta sätt, var jag satt, hur ljuset kom och färgerna som jag såg framför mig. Också när jag lekte med mina leksaks lejon var rörelserna mycket fasinerande för mig. Jag har fortfarande min gosedjurs Simba vid sängen. Simba var perfekt att forma som ett springande lejon och jag låg ofta när jag skulle somna och lät Simba springa i luften framför mig och försökte efterlikna lejonets flygande galopp med det lilla gosedjuret genom att hålla frambenen i den ena handen och bakbenen i den andra.

Såna knäppa saker är en stor del av mig. Och Annikas frisyr är en sådan sak som har fäst sig i mig på något sätt. Det handlar om saker jag inte kan sätta fingret på. Typ abstrakta saker. Antagligen är det en massa små detaljer som skapar känslan inte bara hennes hår och den frisyren på mig blev inte alls så lyckad. Men det kommer att bli bättre, den är inte fullbordad än. När jag kom hem från frisören, förtvivlad stod jag i två timmar med saxen i badrummet och klippte till. Hennes frisyr är ju typ 50 tal och denna frisör som visseligen var mycket duktig klippte ju med moderna metodes som gjorde det helt fel i mina ögon. Jag hade kanske kunant ta med ett foto, på något sätt. Men jag hatar att försöka efterlikna andra personer, det är det värsta jag vet. Därför tar det emot att säga att jag ville ha samma frisyr som Annika. Men så är det alla fall.




weheartit.com

Ja, så ligger det till. Nu är det väl snart dags att gå och lägga sig, I supose!
INGET PLUGG!!

Allting går så ruskigt snabbt samtidigt som tiden står still. Jag hinner bokstavlig talat inte andas. Jo igår kväll lyckades jag faktiskt ta några andetag. Det kändes lite lättare allting då, av någon anledning. Men nu har jag ett par dagar att plugga som en galning, en uppgift och ett prov kvar (djur i park samt etologi) sen är det färdigt! Jag har faktiskt märkt att mitt betyg inte alls blev så dåligt. Inte om man jämför med vad vi alla trodde det skulle bli. Att jag inte ens skulle få ett fullständigt gymnasiebetyg. Nu har jag plötsligt mer VG än G och flera stycken MVG. Jag fick VG i både arbetsmiljö och säkerhet och i datorkunskap som jag inte ens märkt att vi haft några lektioner i. Får se hur det blir i slutändan då. Nu ikväll orkar jag inte plugga mer.

Har varit på avslutningen av rallylydnaden med Joanna. Det är ju bara jag som har varit med de sista gångerna av kursen. Men det har varit så roligt. Och Joanna är en underbar tjej! Efter kursen hämtade vi hennes vovvs och så gick vi och åt falafel. Abbey börjar förmodligen snart löpa igen för Lexton var väldigt intresserad av hennes bakdel. Och när vi släppte dem tillsammans i en hundrastgård var han mer intresserad av att göra andra saker än att leka. Men de fick alla fall spring av sig. Abbey andades som en gris med värmeslag på vägen hem genom pildamsparken.

Imorgon sitter jag i frisörstolen och har inte en anign om vad jag ska säga till frisören när hon frågar hur jag vill ha det. Jag vet inte!? Men jag får väl inprovisera och be henne anväda sin fantasi, som vanligt när jag är hos frisören (vart tredje år).

På fredag vid denna tiden har vi tagits studenten Karin och jag. Det är väl förmodligen fortfarande folk som sitter med de ljusblåa filtarna som vi köpt in på IKEA om sig. Det kommer väl förmodligen bli regn. Men det blir väl mysigt det med, under tältdukarna. Jag lyckades till slut hitta en klänning. Eller det var faktiskt Karin som hittade den, emn jag köpte den. Nu måste jag bara hitta skorna. Det ska vara klackar i fuxfärgat läder. Det har jag bestämt. Grejen är att jag letat efter dom och inte hittat dem. Men dom dyker väl upp om vi letar lite till.

Om några veckor åker jag till Norge igen. Gud vad jag är mästare på att isolera mig på den platsen. Det som jag ser fram emot mest är att jag har tid att läsa, rita och skriva. Och över huvud taget att ha sinnena öppna igen och inte behöva stänga ute allting för att kunna fokusera på det man måste göra - plugga. Nu kan man leva. Jag kan också få tid att följa med älskade komp till stallet som jag inte gjort på evigheter. Saknar komp.



Förr förra sommaren i vissevåg - älskar att sitta där och höra gluppen under bryggan och titta på alla vattenmolekykel och på hur ljuset reflekteras emot dem och så klart, ha Angus-brorsan hos sig.