Efter att abbey hade fått sig en lekstund med sin pudelkompis Maja på gården så ville jag gå en promenad med Angus för att det skulle bli mer rättvist. Vi gick till folketspark. Jag är kluven till folketspark. Det är så mycket minnen där som jag inte vill bli påmind om. Minnen smo väcker känslor av vemod och sorg. Särskilt i den delen där stallet ligger, ponny gården arken. Jag får ont i hjärtat bara jag går nära. Men stämninge inom mig var på något sätt redan nedstämt och när jag fick syn på de skäckiga små häst ryggarna stå där borta under trädet så kundej ag inte låta bli att gå dit. Jag ville bara se på en häst. Vila blicken på en varelse som står mig så nära om hjärtat. Se på mulen med den känsliga huden och luggen som vilar över nosryggen. Och denna gången kunde de bara inte hitta någon anledning att skälla på mig heller. Vi skulle bara stå där Angus och jag och titta på hästarna. Angus ville inte ens titta på hästarna, varför sulle han titta på dem när det fanns intressanta lukter under kontainern som står bredvid den lilla inhägnaden?

Idag var en shettisarna utsläppta i den större paddocken. Tre av dem, de svarta skäckarna varav en av dem var Gamler som blivit gråhårig, stod under ett träd tillsammans. Deras huvuden hängde, de var inte intresserade av oss, de rörde knappt öronen mot oss. Tittade lite halv på oss bara. Inga andra hästar kom fram heller, de var en bit bort. Jag hörde dörren till ridhuscaféterian slå igen, några människor ställde sig utanför och pratade. Jag stod ett tag och bara såg på de tre små ponnierna. Shettisarna i Arken hade en gång varit mina vänner. Jag växte upp med dem. Nu är det bara ett par, tre stycken av de som var där på min tid kvar, varav Gambler är en. Det kändes konstigt att se honom med gråa hår i ansiktet. Innan var det Ivo som var gubben av shettisgänget, Gambler var lillkillen som alltid hittade på bus på lektionerna. När jag var liten, kanske fyra år, var jag en av dem som red på honom.

Jag hörde att någon av människorna sa "hunden" och fick en känsla av att de nu hade kommit på någonting att klaga på. Jag såg att en av dem gick ifrån den lilla gruppen. De såg allihop ut att komma från någon av kommunens hjälporganisationer för folk som inte kommer ut på arbetsmarknaden. De har alltid brukat ha sådana som anställda här. Det var en yngre kille som kom emot mig, fast ändå några år äldre än jag själv. Han hade blivit ivägskickad för att säga till mig, vad det nu var de kommit på för anledning, men han såg inte så taggad ut, han verkade inte ens hitta vilka ord han skulle säga och fumlade med tungan när han skulle spotta ut orden som de andra tanterna vid ridhuset formodlingen proppat på honom. Jag hade redan vänt mig om och gick långsamt runt kontainern för att han skulle hinna upp mig och säga vad han ville säga. Han kom upp på andra sidan kontainern.

"Det är inte så bra om du står så nära hunden med hästarna, hästarna kan bli rädda och hunden kan komma till skada". Jag förstod ju vad han menade även om det blivit lite fel. Jag suckade djupt inom mig. Så hade dom endå kommit på något att säga till om. För det första så stod jag två meter från staketet och hästarna minst fyra meter innanför. För det andra stod de hängande och vilande på tre ben totalt ointressarade av oss. De är dessutom vana vid hundar, de är vana vid nästan allt. Men jag orkade inte bry mig den här gången, det var bara så självklart. Inte en gång kan jag få närma mig stallet utan att bli utskälld. Om det inte är dem som jobbar där så är det de små stalltjejerna som kommer och har någon kommentar. Jag härmade undermedvetet hans tonläge då jag svarade. Lite lågt och nedstämt. Jag tittade honom också djupt i ögonen, som ett hjälpmedel för att få honom att dra sig tillbaka, för han verkade lite obekväm och generad. Kanske hade han hellre låtit bli att klaga? Kanske tyckte han också att tanterna var löjliga? "Men jag stod inte nära dem. Och jag skulle se om de blev rädda, jag är van vid hästar. Och det är hunden också". Han tog ett steg bakåt och vände flyktigt huvudet mot tanterna när han svarade "Men dem tyckte det, de har jobbat här längre än mig och de skickade mig för att säga till". Så fult gjort av dem. Varför är det alltid så med "djurfolk"? Dominata, uppsittare som ska utnyttja alla som står under deras "roll", i deras värld av lagar och regler. "Ja," svarade jag "de har alltid något att säga till om, så det är inte konstigt". Jag vände mig långsamt om och gick. Jag kände tårarna tränga fram när jag gick förbi en annan paddok på min väg bort, förbi staketet proppat med skyltar i stil med "mata inte hästarna" "klappa inte hästarna" "rör inte hästarna - de bits" "gå inte nära hästarna" "endast personal" skrivna av barns händer.

Känslorna för detta stället är så blandade. Det känns som om det är mitt barndomshem. Jag kan minsta grop i marken, minsta vinkel på boxinredningen. Jag kan se allting framför mig, känna allting under mina händer och lukterna i min näsa. Stallet var som mitt andra hem. Ivo bodde där och han var som min andra hälft. Honom tog de ifrån mig. Honom tog de från detta livet. En alldeles frisk lite ponny tog dem livet av. Jag har en känsla av detta stallet som ett slott i en saga som regeras av en ond drottning. Kanske Askungens styvmamma. Hon har makten, hon njuter av den och hon utnttjar den till max. Men det är hästar, oskyldiga väsen som ödet satt på detta fruktansvärda ställe. Mitt inne i stan står de i små inhägnader, eller i sina boxar, eller går lektioner i ett litet trångt rudhus där de blir utsatta för hårda(!) slag med både, händer, ben och spön om de bara skulle våga protestera. Och det har jag själv bevittnat, bokstavlig talat hundratals gånger under min barndom!

Jag stannade kvar bakom den runda lilla kiosken som jag själv stått och sålt glass, varmkorv och ponnyridningsbiljetter i som liten. Där stod jag och lät tårarna rinna. Detta var mitt liv, som jag lät glida bort och overtas av argsinta tanter utan annat liv än att smida sina nolife regler. De tog min Ivo ifrån mig, de tog Ivo från hela världen. Förutom från mitt hjärta, dit in kan de aldrig ta sig.


På bilden är jag kanske 10 - 11 år och Ivo är i såfall 15 - 16. Han skulle ha fyllt 25 nu i maj.

Ivo min...
Smärtar i hjärtat!!
Jag fick inte ens säga hejdå.
Vi fick inget slut, det bara försvann, ditt liv
Hade inte sett dig på minst ett år, och så var du plötslig inte kvar på jorden
Så många nätter jag drömt om dig om oss om allt vårt, efter den dagen jag fick beskedet av min mamma.
Jag minns att jag åt en banan och jag satt i vardagsrummet, bananen blev som vatten i munnen. Jag grät inte, det kändes som om jag redan viste, och jag bara lät beskedet lägga sig som en dimma i mig.

I julas målade jag en tavla av Angus & Abbey i julklapp till min morfar. Han älskar djur, särskilt hundar och är så förälskad i sitt "barnbarn" Angus och sitt "barnbarns barn" Abbey. Jag skannade aldrig in den, tog inte heller foto på den när den var klar. Typsikt.  Men jag har ett ifrån när den var ofärdig. Numera hänger den i deras vardagsum, jätte skoj!



Angus McDrebil & Abbey McRubbernose

Fotona jag hade som "modell" var dessa:

Idag köpte pappa fredagsgodis till mig - en paprika, precis som på gamla goda tider då jag skulle ha paprika och maja brieost. Men tro inte att jag är nyttig för det... Jag redan hunnit få i mig en massa glass som jag till min förtvivlan fick reda på fanns i kylen. Vad är det med mig? Jag vill inte äta sånt och endå kan jag inte hålla mig ifrån det, vad är det, tröstätning? Usch nej jag önskar jag bodde i ett land där inget överflöd av mat existerade och absolut inga sötsaker. Låter det tråkigt? För jag gissar att jag är en rätt tråkig person. Naturlig eller tråkig, vilket man vill.

Skrev endoparasitsprovet idag. Vet inte riktigt hur det gick. Ett par 1poängsfrågor jag inte pluggat till. Nästa prov blir akutsjukvård, mycket mer intressant än mask och diverse parasiter. Nej det är faktiskt rätt spännande med mask med när jag tänker efter. De är intressanta varelser med en häftig funktion. Hade etologi också och fick lite info om hur jag ska skriva min beteendestudie. Vet inte om jag ska göra en på Abbey eller på duvorna på min gata. Får klura lite på det.

Pappa står och gör pizza. Snart ska vi käka och titta på "på spåret", han, jag och mammsen. Majs är inte hemma. Hon är på IKEA. Tycker inte om IKEA. I mitt huvud symboliserar IKEA överkonsumtion och prylhysteri och allting som är galet med världen. Massproduktion och miljontals exakt likadana grejor!



Efter klipp, igår

Innan klipp, för typ ett år sedan

Nu har jag tagit bilder på mig själv med kort hår. Ingen frisyr. Klippte bara rakt av. Delade upp det i två svansar och klippte av dem en i taget. Mamma höll i den och pappa klippte av, rakt av. Snacka om att jag hade seperationsångest. Jag hade på något sett börjat identifiera mig själv med mitt hår. Alla komenterade det och folk ute på stan kom och tog i mitt hår och sa hur vackert det var. Jag tänkte skänka håret till typ barncanserfonden eftersom jag läste om en kvinna som gjort det. Men det ligger fortfarande i en låda. vet inte hur jag ska gå till väga. Hur som hälst, nu börjar det om, nu ska jag vänta på att håret blivit långt igen.

Nu ska jag påbörja en ny teckning, får se vad det blir.

Ush och blä och fy! Nu har jag pluggat för mycket, orkar inte mer. Jag kommer på mig själv med att sitta och lyssna på Zara Larsson på youtube istället för att plugga till djursjukvården. Men det flickan är helt otrolig! 10 år, eller ja hon är väl äldre nu men tio år var hon då hon vann Talang 2008. Hon sjunger inte bara bra, hon sjunger helt unikt. Hon hade inte gått och tagit sånglektioner alls när hon ställde upp i Talang. Bara sjungit på egen hand. Jag måste lägga upp ett par klipp där hon sjunger.

Idag fortsätter mitt arbete med locavorerna. Jag var inne och kollade lite filmer för att få insperation och hittade den här.

Jag sitter här vid köksbordet och skriver ett litet arbete till ekologin och naturkunskapen. Uppgiften går ut på att diskutera begreppet locavorer, om man skulle kunna tänka sig att bli locavor m.m. Locavor för den som inte vet vad ordet står för är det, som man kanske kan lista ut folk som äter lokalproducerad mat. De väljer främst lokat, sedan ekologiskt. Men gietvis letar man efter mat som är båda belar.

Skulle jag kunna tänka mig att bli locavor? Självklart! Jag hade faktiskt inte hört det ordet förut men jag har hört mycket prat om local farming och the farmers market och sådant. Inte minst i holma där alla tänkte i de banorna. Jag skulle inte bara kunna tänka mig jag önskar av hela mitt hjärta att jag, och alla människor jorden över åt mat som odlats i deras närhet och då helst av människor som värnat om jorden och sysslade med permakultur. Alltså odlat i sitt eget lilla ekosystem. Självförsörjande med hjälp av solen, atmosfären, regnet och berggrunden.

Jag ska inte prata som mycket om det här just nu men det kommer säkerligen återkomma här på bloggen i framtiden. Jag ska istället lämna över ordet till människor som redan lever och lär av denna idé - locavor. Jag hittade den här filmen på youtube och som vanligt när jag ser filmer som tar upp mitt hjärtas längtan och dess starka viljor så fylldes mina ögon av tårar, då i slutet då de nappar de lilla lammet. Se och inspireras!

Idag har jag varit effektiv. Fast att jag drog mig i nästan en timme innan jag lyckades gå upp i morse. Jag har gjort en hel etologiuppgift där jag skrev om grisens domesticering, på knappt fyra timmar! Jag brukar ta flera dagar på mig att göra en uppgift. Jag har också pluggat på nästa prov i djursjukvården som handlar om endoparasiter. Narkosprovet gick nog hyfsat bra, kanske inte MVG denna gången dock. Jag försöker att sänka mina amitioner något så att jag hinner med allt. jag har också avverkat några frågor om realismen och naturalismen som det ska vara prov på i svenskan så småningom.

Och så har jag varit ute och promenerat med Winston och Zita också. Juste, jag ska in på dogloggen och skriva lite om promenaderna. Nu är jag super trött och väntar på att vego-gratängen som pappa har stått med ska bli redo att lämna ugnen. Den ser mycket delikat ut. Nej, nu får jag bege mig till nästa blogg. Tjudilou!


På bilden står Zita och tittar på ankorna, jaktinstinkterna kittlar under tassarna...

Gud vad denna bloggen har spårat ur. (Och jesus vad denna bloggen måste låta religös när alla inlägg börjar på himmel, gud eller jesus kristus) Det började som en 100 %ig klimatblogg. Nu bloggar jag om så obetydliga och löjliga saker så att man blir mörkrädd här inne. Men mina tankar är så djupa nu för tiden så att jag tror det är den andra sidan hjärnan som försöker komma till uttryck, eller något sådant. Vem f*n bryr sig om mitt hår till exempel? Men jag får väl trösta mig själv mig att det är mest för min egen skull som jag skriver. Det blir liksom lättare av att jag skriver här än att jag skriver i en dagbok som inte existerar.

Helt urspårad har den heller inte blivit. För det är ju nämligen så att det är grunden, bottnen av klimatproblemen jag vill påverka. Och bottnen av klimatproblemet tror jag ligger i vår psykiska hälsa, på något sätt. Om vi är i balans så är även vår omgivning i balans. För att bli i balans måste man ta hand om vissa saker med sig själv. Om man skriver av sig hamnar man i balans. Man måste vårda både sitt yttre och sitt inre för att må bra, tror jag. På ett sätt som inte skadar en själv eller omgivningen. Jag ser det som en cirkel men jag orkar inte babbla om det där nu. Jag måste sova. Jag har själv spårat ur i kväll varför sitter jag uppe nu? God natt...

Himmel vad jag saknar mitt långa hår ibland. För typ fyra månader sedan klippte jag av mitt hår. Det är så skönt med detta korta hår rent praktiskt, men mitt hår... Saknar det som sagt, eller kanske ska jag säga den stora bollen? För det befann sig alltid uppe i en boll på huvudet. Numera är det endast en liten boll uppe på huvudet. Inte så mycket att balansera i och för sig. Men det är snart lika långt igen. Det växer som svart basilika (internt skämt)...





Redigerad bild - Precis innan jag klippte av 50 cm


Så här kort blev det... 30 cm (hemsk bild men jag har inte tagit någon bild på mig själv sedan dess faktiskt)

"Släng inte dina pengar i sjön,
 lägg dem på skogen." - Ett klick för skogen

Jag vill odla basilika! Jag har fortfarande frön kvar sen i sommras tror jag. Ska kolla sen och i så fall kanske sätta sätta några frön. För det kan man så året om. Jag minns i sommras då jag odlade mängder med basilika. Det var basilika överrallt. Jag hade fått för mig att jag skulle ha med mig en massa till Norge också för att ha något att överleva på där i mina tre ensama veckor utan möjlighet att lämna hytta. Så ni hör ju att jag behövde basilika! Vi hade varit och köpt frön, och hittat den här sorten som tydligen skulle vara lite svagt lilaaktiga och smaka lite annorlunda.

Hur som hälst, ur en av dessa miljontals krukor men gröna små skott växte ett litet lila skott. De växte upp till en liten planta, identisk alla de andra plantorna förutom den hade en nästan svart skälk. Bladen var gröna med små små lila/svarta taggar. Den var unik! De andra plantorna hade gröna blad med en aningens svag lila nyans i kanterna. "Super häftigt, en ny sorts basilika har uppstått här i mitt sovrumsfönster" lät jag mig själv tro. Den här skulle jag vårda ömt! Den fick följa med mig till Norge.

Där stog den i sin lilla kruka med sina gröna betydligt mindre basilikosyskon i tre veckor tills mamma kom upp och planterades ut den i en större kruka. Där stod den därefter och njöt dagarna i enda under vissevågs välgörande solstrålar. Och växte och frodades, så som man gör i Vissevåg.

Ångesten for över mig den dagen då jag satte mig i bilden och gjorde en sista check i skallen över eventuella glömda saker då vi skulle hem till Sverige igen. "MIN BASILIKA!" jag for ut ur bilen och släpade med mig den stora krukan tillbaka. Men så mycket av bilens dyrbara förvaringsutryme kunde inte gå åt till en basilika, som inte ens kunde användas i dess ändamål som kryddväxt. Den fick stanna hos min mormor och morfar som nu anlänt till Vissevåg. De lovade att ta hand om den som en av sina egna. Och nu fick jag reglebundna rapporter om hur min svarta basilika mådde. Den mådde bara prima, och rätt var det var hade den fått små blåa klockor. Hmm... basilika, blommor? Jag visste inte... Men fick den verkligen blåa klockor? Min unika basilika fick det!

När det sedan var dags för mormor och morfar att åka hem till Sverige följde givetvis min svarta basilika med med sina vackra blåa klockor. När jag nu för ett antal veckor sedan besökte dem så fick jag åter se min kära planta. Och gud vad den var stor! Vid det här laget var jag ju tvungen att inse fakta: det var ju ingen ny unik basilika sort jag tagit fram. Det var ett ogräs som på något sätt tagit sig ner i krukan. Men det hade jag ju förstått ett tag, när jag i en springa i asfalten på vår gård fick syn på en liten svart skälk med lila taggiga blad. Men jag hade ju fäst mig vid den här lilla plandan som åkt fram och tillbaka över gränser stått i diverse olika krukor och fått en massa avkomlingar i form av frökapslar. Ja, dessa blommor hade så småning om förvandlats till frökapslar och mormor hade lagt undan en sådan till mig iall jag ville avla vidare på min unika basilika sort.

Jag glömde den i deras lägenhet. Undrar hur det är med den nu. Har den vissnat? Jag hade gärna sått dess frö till våren. Min svarta lilla vackra basilika... som växte upp till ett stort styggt ogräs.

"Vad är det för en dag?
Är det en vanlig dag?
Nej det är ingen vanlig dag,
för det är pappas födelsedag,
hurra, hurra, hurra!",

kom vi insjungandes till pappa imorse med frukost på sängen och paket. Jag hade i och för sig bara en lapp. Men en lapp med lovord om en överraskning till helgen. På söndag ska jag nog kunna avslöja min överraskning här på bloggen. jag tror dock de flesta som känner mig har sina aningar. Jag antar att jag är rätt förutsägbar när det gäller födelsedagspresenter, julklappar och övriga överraskningar.

GRATTIS PAPPSEN!


Pappa och jag för länge sendan

Imorse berättade jag om min frukost. Nu tänkte jag skriva om mitt mellanmål (för alla de som bara inte kan stå ut med ovetskapen om vad det är för någonting jag stoppar i mig om dagarna). Det är ett super praktiskt mellanmål som innehåller massor med fibrer samt ger en energi för stunden. Det håller i evigheter, det är mättande och tillfredställande då man får tugga en massa. Men det kräver sin tand! Mellanmålet är som ni kanske listat ut genom rubriken inget mindre än hästgodis. I julas bakade jag hästgodis till en vän som en liten julgåva. Jag själv kunde inte äta det men det visade sig vara jätte gått och vännen åt nästan lika mycket som hästarna. När jag bakade dem så blev jag så otroligt sugen på att smaka de varma små kompakta kaklika grejorna. Så jag bestämde mig för att göra egna glutenfria och så blev det. Sedan dess har jag bakat nya så fort de tagit slut.

Det bästa med detta recept är att man kan ta typ vad som helst man hittar i skafferiet och blanda ner. Men idag tog jag följande:
Glutenfrigrovmjöl typ 1½ dl
Fibrex ½ dl
Pofiber typ 1 dl
Krossat bovete ½ dl
Havregryn typ 1½ dl
Solrosfrön ½ dl
Pumpakärnor ½ dl
Sesamfrön ½ dl
Kanel

Och sedan blanda ihop till en "torr" massa med hjälp av sirap, börja med 1 dl och se om det ev. behövs lite till. Ta gärna lite vatten också så att det blir mer hållbart. Sedan plutta ut små mini kakor typ 1 cm tjocka på en plåt och ställ i ugnen på 170 grader något så när. Ju längre tid du har dem desto starkare tänder behöver du. En kvart blir lagom för det mesta. Men de är typ omöjliga att bränna. Det syns inte på dem när de är färdiga, om de så stått en halvtimme så ser de likadana ut. Möjligen kan man se att de börjar bli klara när de ser torra ut. Stick med en sådan där liten pinne (som säkert kallas någonting), ni vet. De stelnar i takt med att de svalnar.

Smakligt mellanmål kära kentaurer! (stavning?)


Läskig bild? Jag och min hajmin =)

Gjorde en paus ur mitt narkos plugg och ringde Karin. Hon berättar att hennes kattvän Happy dött idag. Hon var en super glad och lycklig katt på bara några månader, med en stark och rolig personlighet, levde tydligen upp till sitt namn. Idag hade Matte lämnat in henne hos veterinären för en kastrering. Vad händer? Narkosen tar livet av henne... Efter den informationen var det aningens svårt att koncentrera sig. Tankarna vandrade liksom iväg från varje mening.

Så fruktansvärt tragiskt. Lilla Happy som var så glad, och så Matte som inte har någon annan familj än sin lilla kattunge. När hon efter en lång sörjeperiod efter den förra kattens död äntligen kommit sig för att skaffa en "ny". Klockan 1 skulle hon hämta hem lilla Happy och hon hade lyxat till det med extra god kattmat till den nyopererade. Nej jag kan knappt skriva om det. Men kände mig bara tvungen. Snacka om att varken Angus eller Abbey ska utsättas för det där. Även om kisken är liten, den finns. Och vem vet om det verkligen är det rätta? Det är svåra grejor det där. Vem kan säga hur hunden eller katten känner efter en sådan förlust?

Det är inte Happy på bilden, det är en stallkatt från GRs stall...

God morgon! Här sitter jag och äter min frukost. Den brukar bestå av banangröt, och det gör den idag med. Till det har jag pressat ett par apelsiner och dricker i ett glas brevid. Se där! Nu vet ni det... Men vet ni hur man tillagar en skål banangröt?

Jag brukade äta vanlig haregrynsgröt innan. Men sen behövdes lite variation. Banansens sötma gör att man inte behöver någonting som sötar gröten ännu mer som typ honung eller russin. Jag äter bara gröten rakt upp och ner. Men är du kräsen så lyssna inte på mina mattips. Jag äter nästan allt! Och denna gröten är med som en klump än en gegga. Jag delar den med min gaffel.

Gröten var från börjar havregrynsgröt, innan jag började blanda ner lite pofibrer i den vilket är en slags bakningsingrediens för glutenfritt bröd. Det består av 75 % fibrer och är framställt ur sockerbetan. Typ som betfor, hästfolk! Sedan mosade jag också ner en banan i gröten.

Rättare sagt: 1. Mosa bananen i en skål, eller två, om det är sådana små ekobanar. Fyll på med lite vatten så att det blir en lös gegga och häll ner en näve havregryn samt strö på ett lager pofibrer. Blanda sedan till det är en tät gegga och ställ in i micron på max i två minuter. Ev. kan man ta lite mer vatten om man nu vill ha en gröt och inte en klump. Men jag gillar den här klumpen så jag kör på det. Och se där, ett enda steg blev det visst på instruktionen.

Smaklig frukost! Nu ska jag plugga på narkosprovet jag ska ha på fredag.

Jag älskar att överredigera bilder, och jag tycker att överredigerade bilder är fina, ofta. För det blir något helt nytt! Jag älskar också hästar. Här kommer båda!

Okej, de är inget vidare i kvaliten måste jag medge. Men jag tycker om dem ändå!

Min tillvaro känns som en ständig balansgån. Någonstans mellan att känna mig hopplös och hoppfull befinner jag mig. När läget känns under kontroll, när jag har en klar bild över allting i skallen, när alla färger och nyanser som mitt liv består av är i lämplig komination och uppdelade på rätt sätt, då känns allt hoppfullt och jag får energi att se på tillvaron omkring mig. Så fort jag ser på tillvaron omkring mig blir jag sprängfylld av ideér, projekt och tankar och jag riskerar att trilla ner i hopplösheten. När jag får för mycket uppgifter och måsten rasar jag ner i hopplösheten. När jag ska prestera någonting likaså.

När jag befinner mig precis under sträcket för hopplöshet/hoppfullhet och alltså håller på att dala ner mot hopplösheten så känner jag panik över att tappa fotfästet och kasa ner. Då gäller det att klamra sig fast vid de strån av hoppfullhet som hänger ner över kanten och hoppas på att de är tillräckligt starka för att hålla mig kvar. När jag hänger där och klamrar mig fast är det otroligt svårt och riskabelt att släppa en hand och med den beta av de måsten som tynger mig. Men trots allt så är det det som ska till.

När jag befinner mig längst ner kan jag knappt andas, och utan syre i hjärnan blir måstena ännu tuffare att klara av, allting är mörkt och jag ser knappt måstena framför mig vilket gör det svårt att få ett grepp om dem. Men jag känner dem, de omringar mig, så jag måste hasa mig fram genom dem för att komma någon vart. Varje varv där nere tömmer mig på energi, och många varv kan jag vimsa omkring innan jag får grepp om något. 

Men på något sätt, då en ljusstrimma som ett mirakel lyckas ta sig ner i hålet från hoppfullhetens skinande sol där uppe, då en vän hjälpsamt lyser med en ficklampa så att jag kan se mig omkring, skapa mig en bild om min omgivning i mörkret, eller då lite av hoppfullhetens hoppfulla atomosfär lossnar från hoppfullhetens sky och av en slump råkar trilla rakt ner i mitt hål, då, på något sätt får jag energi och kraft att ta mig upp.

Jag har de senaste veckorna befunnit mig precis ovanför strecket som avgränsar de två halvorna, och jag har öppnat mina ögon, mina sinnen. Jag har tillåtit hoppfullhetens sol att lysa på mig, låtit den värma upp mig efter månader i kylan på hopplöshetens botten. Jag känner styrkan återvända. Viljan av att vilja hålla mig kvar på hoppfullhetens stabila yta, där starka strån av hopp frodas under mina fötter.

Efter varje fall ner i hopplöshetens avgrund blir man lite klokare. Jag har lärt mig att jag måste använda mitt förnuft för att lyckas hålla mig kvar på ytan. Lärt mig strukturera upp tillvaron så pass att måstena inte skymmer min sikt och jag trampar ner i ett hål igen. Men det är endå två sidor som strider! Förnuftet mot en annan sida som jag inte vet vad jag ska kalla. Möjligtvis kan jag kalla den "känslan". För på ett sätt handlar det om att inte känna för mycket.

Som jag sa innan, när jag ser på tillvaron omkring mig, riktigt ser den. Då händer det att jag ramlar ner, samtidigt som jag ser mig omkting så måste jag hålla koll på marken framför mig, annars kanske jag trampar i ett hål. För det finns hål här och där, och håller jag inte uppsikt framför sig så... Samma sak gäller om jag går baklänges, alltså om jag går och tittar bakom mig. På förgågna tider.

Det kan också hända att jag blir så upprymd av hoppfullheten att jag flyger iväg som en balong. Så vida jag inte kommer på ett praktiskt sätt att landa, vilket kanske inte är det man brukar tänka på när man proppad av hopp flyger iväg ut i hoppfullhetens hoppfulla atmosfär, så kommer eventuella bin att se till att jag gör det ändå. Ju högre jag flygit ju hårdare blir smällen. Om jag dessutom råkar landa rakt ner i ett hål, ja, då kanske jag dör, (om jag har tur, höll jag på att säga).

Vad är det då jag ska försöka eftersträva? Att hålla mig på ytan och gå omkrign och beta av måsten hela livet, eller låta viden för med mig upp i skyn och helt enkelt försöka överleva några smällar? Kommer jag någonsin att bli så förnuftig att jag har ett svar på den frågan? Eller finns det anra alternativ än att använda förnufter till att svara på frågor?

Vald till tio i topp business ideas 2010 blev bajspåsen! Jag trodde först det handlade om vanliga hundbajspåsar men det var tydligen människobajs det rörde sig om. Och det är inte meningen att vi ska börja byta ut våra toaletter mot bajspåsar. Dessa påsar, som kommer ifrån företaget med det finurliga namnet Peepoople och som döpts till "Peepoo-toaletten" kommer att användas av människor i u-länderna som saknar toalett och liknande system. Påsarna är en optimal lösning på flera olika problem, eller kanske man ska säga - det hela stora problemet? De är biologiskt nedbrytbara och kan användas som gödning i jorden. Människorna kommer att slippa smittorisken som avföringen tidigare bidragit till eftersom plastet innehåller urea som inaktiverar patogenerna i bajset och miljön där de bor kommer att bli renare och fräschare. Jag tykte detta lät toppen!

Läs mer här