Skoltrötthet och hopplöshet?

När jag gick i åttan - nian på grundskolan och började komma överfund med att jag en dag inte skulle gå i skolan längre, bestämde jag att jag skulle ägna mitt liv bland annat åt att kämpa för att befria andra barn och ungdomar, de som kom att ta över skolbänkarna efter mig, från denna frihetshämmande och nedbrytande process som skolan tyvärr bistår med till mänskligheten idag. Jag hade ingen aning om hur. Jag bara visste att det fanns bättre saker att ägna sin barndom och ungdom åt än att sitta inomhus dagarna i ända, år ut och år in och höra på vad andra människor lärt sig efter att deras skoltid varit över. Givetvis tycker jag det är självklart att alla ska lära sig läsa, kunna uttrycka sig skriftligt och muntligt så att de blir tillfredställda på det området i sina liv. Men jag tycker skolan är totalt fel på det. Det är strikt och inte anpassad efter barn, ungdomar och andra människor.

Jag ville bara skriva det. Måste påminna mig själv om hur otroligt stark den viljan att påverka skolan var då. Hur otroligt mycket jag led av skolan, även om jag inte blev mobbad eller hade dyselexi. Jag minns ett exakt ögonblick då jag satt i korridoren och led i tanken med alla kommande generationers elever. Det är ju en lättnad att många elever är lagda så att de kan trivas i skolan, för det mesta. Men skolan är fortfarande en plåga för vad jag skulle tro var en majoritet (alla fall på måndagar och dagen före prov). Inte för att man inte ska utsätta sig för jobbiga saker, så klart man ska det ibland (tror jag). Men nej, jag märker att jag fortfarande inte kan tänka på skolan utan att elda upp mig. Det är svårt att peka på något specifikt som är fel, det är liksom hela grunden. Man arbetar för att sprida kunskap, men kunskapen man sprider är ju det mest ytliga i universum, det finns ingen djup mening i vad man lär ut. Det är den ytliga kunskapen, som gräset på jordens yta, den som byts ut hela tiden. Skapa ett ställe för barn och ungdomar att komma till regelbundet under sin barndom och ungdom där de visas vägen till sin egen kärna (till kärnan långt långt under den ytliga jord, där gräset växer, till den glödande kärna innerst inne). Det vi lär oss i skolan är bara samhällets föda, maten som samhället lever på. För att allt ska gå runt ekonomiskt och materiellt. Vi lär oss inte att det vi lär oss i skolan bara är teorier som kommer ifrån andra människor precis som oss själva. Vi lär oss inte varför vi ska lära oss det som står i böckerna. Vi lär oss inte inse att böckerna inte finns på ritkigt, att det bara är partiklar vibrerande i ett tomrum. Och att dessa böcker bara finns till i varje elevs sinne. Att verkligheten är individuell, vi har alla vår egen, att vi skapar verkligheten själva. Att vi är så otroligt betydelsefulla, vart enda en av oss. Att universum uppträder genom varje individ.

Sånt lär man sig inte i skolan, sånt lär man sig efter man slutat skolan, om man inte glidit ifrån sin kärna för mycket och söker verkligheten i den materiella världen, i samhället, den enda verklighet som blivit presenterad och inpräntad under åratal i ett klassrum. Det verkar som om jag fortfarande är bitter efter min skolgång... Hmm. Det var ett tag sedan jag tog upp saken faktiskt, i mitt sinne. Men jag vill nu försöka minnas. Och då kommer lite känslor tillbaka. Antar att det är bra. Men jag är medveten om att inte låta de ta över. Jag vill inte bryta ner skolan. Jag vill bygga upp något nytt. Jag vill får eleverna idag, som kanske känner precis som jag kände att inse att de är mer än elever. Att de inte är ensamma. Att det finnt hopp. Att deras framtid inte beror på morgondagens prov i historia. Att det finns en väg för dem, och att dem själva skapar den i denna stund. Jag är så full av glöd för att stötta dessa människor. För jag vill inte att någon ska gå igenom det mörker jag upplevde under den tiden. Snälla, om du är i den situationen nu som jag skrivit om, snälla känn dig fri att maila mig och skriva av dig om hur du känner. Jag är så öppen att lyssna på dina känslor och tankar. Min mail är eblogg@live.se

Jag finns på jorden för att finnas till för allt och alla. Känn dig välkommen att kontakta mig om du känner för det. Verkligen! Jag brinner för att hjälpa alla. Så... :) <3

Gud, vad jag blev blödig. Men, jag känner så starkt för detta. Är full av kärlek och medkänsla för dig som känner hopplöshet och längtan efter något mer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0