Det var länge sedan jag skrev. Skrev över huvud taget. Jag har saknat det, men inte känt att det varit läge för det. Dagarna är underbara på Holma och jag kan inte förstå hur jag kan känna saknad över någonting. Men det gör jag. Men det är på helgerna jag känner av den, saknaden efter någonting som jag inte kan sätta fingret på. Det ryms nämligen inte i ett ord och jag vet inte vilka ord man skulle kombinera för att beskriva det. Jo! Nu for det helt plötsligt ner i huvidet på mig. Det kan visst beskrivas med ett ord även om det inte riktigt beskriver allt. Livsstil var ordet.Och så kan jag väl utveckla det med att förklara att det är en livvstil anpassad efter min natur jag längtar efter. Där jag kan leva ett liv som tillfredställer mina behov. Lika mycket längtar jag efter en livsstil till alla. Till var och en av oss levande varelser på jorden. Skulle alla vara 100% tillfreds med sig själva och sina behov, vilka problem skulle då vara lönt att skapa?

Men jag är seriöst trött på att vara inlåst i stan! Jag vill gå, gå och gå. Men man kommer ingenstans när man går här. När man är i närheten av att närma sig utkanten av stan har man så ont i fötterna att man ser svart. jag sitter här nu med blåsor över hela fötterna. Och jag gick bara något varv runt Fosie,till Almvik och tillbaka. Det hade kanske underlättat lite om jag haft lokalsinne nog att ta mig fram till jag tänkt. Jag tycker allting ser lika dant ut när man kommer till de där hemska områdena. Heleneholm, djupadal, hermodsdal, lindängen, söderkulla och allt vad det heter. Höga fyrkantshus med inglasade eller icke inglasade balkonger, utsatta mellan fint klippta gräsmattor med fyrkantiga kullar och en och annan hundrastgård kantade med samma gamla buskar som vanligt. Cykelbanor, gråa trottoarer, falafelvagnar, pizzerior, lekplatser, hundbajstunnor, soptunnor, bänkar, lyktstolpar och en miljard kaniner. Allting ser så halvhjärtat ut, om ens det. Som att man bara satt ut allting för att det ska sättas ut. Ingenting är gjort med omsårg, det är bara måsten, alltihop. För att spara grässtrån på de nedbajsade, söndertrampade och av kaniner nedtuggade gräsmattorna har man bankat upp något litet staket. För att det ska vara så har man placerat ut en bänk här och där och för att stadskontoret eller vad det nu är har sagt att det ska finnas så och så många soptunnor så kan han tryckt ner dem med jämna mellanrum längs de miltals långa gatorna, som alltid är lika gråa överrallt.

Ibland lyckats jag tycka om stan. Det käns hemma på något sätt och har väcker minnen inom mig som gjör mig varm i hjärtat. Samtidigt hart jag alltid längtat ut. Men det är den här känslan om att allting bara är halvklart och ofärdigt väntandes som gör mig så tom och "ohel". Alla platser är för stora och proportionerna är fel, sträckorna för långa, avstånden för många för att man ska kunna trivas och komma till ro innombords. När jag sitter på tåget är detta så uppenbart och ens känsla förändras på ett ögonblick bokstavligt talat. Man sitter och blickar över vacker natur, riktig natur, med kuperade beteshagar, skogar, stenar och gärdesgårdar och allting i härliga toner. Allting matchar, allting stämmer med vartannat och synen gör en på något sätt fulländad. Man känner sig lätt och glad och som att vad som hälst kan komma och försöka irritera en men bara misslyckas gång på gång, för ingenting kan förstöra ens positiva instälning. Skulle man slagit i tån i något hårt nu skulle man knappt märka det eller fnissat åt sin egen klumpighet. Så kör tåget igenom en liten nedklottrad tunnel och in i ett bostådsområde. Husen står uppställda på rader, i trädgårdarna ser man en massa påbörjade projekt, allting halvklart och halvhjärtat. Orklöst har man placerat ut lite buskar och annat i ett försök att öka trivselhetsgraden eller vilket ändamål man nu velat åstadkomma. Tåget stannar och människor kliver på. När de går förbi i mittgången slår parfymstanken en i ansiktet. Var tredje människa har valt samma parfym denna dag. De bär masker av smink och rentvättade kläder av senaste modet. Kvinnan mitt emot tar upp mobilen och ringer och skäller ut sin pojkvän för att hon inte fått tag på honom på flera timmar. Tjejen till vänster ringer och skriker på sin mamma för att hon inte hör vad hon säger. Skulle hon slagit i tån i något hårt nu skulle hon nog förbannat ha svurit och kanske sparkat till det en gång till av ren frustration.

Jag tror verkligen på att alla bitar inom en läggs tillrätta när omgivningen är den rätta. Har omgivningen fel atmosfär och så vidare sliter det isär våra bitar. Så här upplever allfall jag det. Någonting inom en har hamnat i obalans när tillvaron utanför inte erbjuder rätt kemi för någonting inom en.