Ligger i soffan med datorn i knät och lyssnar på Lasse Lindh. Ush, får fortfarande ont i magen av dåligt samvete från den dagen vi träffade honom på stan och bara gick förbi honom, fast han försökte få oss att minnas: "Men det är ju jag ju!" ...och vi bara gick förbi. Vi var helt ställda! Kunde inte placera hans ansikte, inte i Malmö. Och jag känner mig fortfarande så hemsk som bara gick förbi honom utan ett ord. Varför!? Karin, ibland är vi bara för knäppa! Hoppas en dag att jag får chansen att ursäkta mig för det där. Haha, men nu verkar han ha fullt upp, och väldigt långt bort. Men det verkar gå så bra för honom nu! Det är han så värd!  Jag blev helt förvånad när jag hörde honom på Youtube. Har aldrig riktigt lyssnat på hans musik. Lasse liten.