Det har blivit många nätter på Holma den sista tiden. Men ikväll sitter jag hemma i sängen i Malmö och tänkte skriva några rader. Veckan har mest bestått av hästar, har varit i stallet dagarna i enda och borstat, borstat, borstat samt gjort några försök till Join-up (join-up är en metod utformad av Monty Roberts och innebär att man genom hästens egetspråk vinner dess tillit, det sker vanligtvis i en rundpadock) men det slutade med att hästen sprang rakt genom staketet. (Hästen var en stor Ardenner på 2 år). Och han gjorde det TVÅ gånger, känner mig lyckad som hästtränare! Nej, men är man en häst på en vikt stax under ett ton och VET att man kommer igen de där repen som ska föreställa ett staket, så är det väl klart man springer igenom om man blir omkring jagad av en till synes galen människa? Rätt frustrerande dock att hästen sticker innan man hunnit med själva join-upen, ´med andra ord, nått hästens förtroende. Men han är en tillitsfull häst till sin person och nyfekn och posetiv mot allt och alla, så det är inga problem. Nu har vi dock förstärkt staketer till rundpadocken (satt dit ytterligare några rep) så jag får försöka senare i veckan igen.


Den rymmande hästen, Pontus, och Karin en vacker oktoberdag

Imorgon är vi klara med potatisarna. Det var egentligen det jag ville komma till. Nu är vi inne på tredje veckan potatis plockning. Det känns som att vi hade kunnat föda hela väldens befolkning med denna potatis vi krypit runt i leran och samlat ihop. Det är tur att det är just potatis vi plockar då de vekligen låter fantasin flöda med alla former och lustiga utseenden. Sälar, hjärtan, rumpor och inte minst barbapappor! Potatis plockande kan vekligen gynna ens kreativitet. En dag nör jag plockat klart en rad med potatis och skylle förflytta mig till nästa, låg det ett M av potats i jorden. Jag mötte en road Nacho-blick och vi brast ut i skratt.


Mitt vackra potatis-hjärta som blev bortrövad av kärleksparet Olle&Karin - hoppas det ger dem evig kärlek!

Ja potatisplocket har sina roliga stunder. Men givetvis även sina mindre roliga stunder. Då man kämpar för att hitta en ställning för att underlätta verken i ryggen, de avdomnande benen och de isande kalla fötterna. Livet på Holma är underbart, om jag bara kunde stanna där för evigt. Man märker så tydligt hur bra kroppen mår när det får vara igång, röra sig på alla möjliga sätt och vara ute och se naturen. Sånt missar man i en häktisk vardag vid skolbänken med ständigt pendlande fram och tillbaka mellan kommunerna. Man märker  hur kroppens alla verkande delar långsamt mjuknar upp. Men efter endast en helg i Malmö framför datorn och TVn känner jag hur ontet i kroppen smyger tillbaka. Gruvar mig tills praktiken är över och det onaturliga livet börjar igen.

Två rader potatis kvar!