Det börjar sankta närma sig dagen då jag lämnar Malmö för att flytta upp till Handnesöya i Nord Norge. Det är nervöst, men tanken på att där finns hästar som jag ska få jobba med och lära känna gör mig lycklig. Och den lyckan tar bort det mesta av nervositeten. Men visst, det är en stor grej. Särskilt för mig, kanske, som har social fobi och aldrig varit någonstans på egen hand. Men detta är en nödvändig handling för mig för att manifestera det liv jag vill leva. Jag måste bli självständig och oberoende. Eller jag måste lära mig att känna mig självständig och oberoende, för egentligen är det precis vad vi alla är, alltid, till vår natur. Jag vill få kontakt med denna natur och inte sitta fast i mina rädslor och fobier. Det måste gå!  


Det är mycket att fixa innan resan. Mycket ska inhandlas, däribland en enorm resväska, så att allt pick och pack får plats. Det är skrymmande grejor som med. Det är kalla vintrar där uppe i vildmarken och det behövs rejäla arbetskläder inklusive, ridhjälm, ridskor och sen har jag ju hunden också som ska med. Även om hon visserligen inte konkurrerar om platsen i resväskan direkt, men hon har ju också sin lilla packning med mat och filtar. Jag hade faktistk tänkt skaffa en klövjeväska dock, tills vi åker, så att hon kan bära en del av sin packning själv. Jag är lite, nej mycket nervös faktiskt över hur hon ska anpassa sig till livet där. Hon gör utfall mot kor och barn. Jag måste hårdträna dessa veckor innan vi åker. För om hon fortsätter så måste ju resan skjutas upp. Men jag måste fortsätta hoppas. Och det är till mig hoppet står. Abbey är rädd och hon behöver en trygg ledare som visar henne att "det här är inte farligt - det här sköter jag - stå du här och titta på du bara" typ. Jag måste sluta låta mina tankar om hur det kan gå påverka mig när hon börjar spänna sig och visa rädsla. Jag har mycket dåliga erfarenheter när det gäller hundars rädsla/agressivitet och är livrädd att Abbey ska utveckla detta.


Ja.. Ibland tror man att man ska gå och lägga sig men så gör man inte det utan man skriver ännu ett blogginlägg istället. Så kan det ju också gå till. Men nu då? Ska jag komma i säng nu? Vi får se... Ordboken väntar.

När du känner dig nere, och när allt bara blir fel, och när negativa tankar upptar ditt sinne, försök att känna känslan, känn att det bara är en känsla, en upplevelse, eller lyssna på tanken och bli medeten om att du lyssnar på den, eller känner känslan. Fokusera sedan på att bli medveten om det som lyssnar istället. Fokusera på den tysta och osynliga medvetenheten som alltid existerar i bakgrunden av allt du upplever. Det är du. Du kan genom att få kontakt med denna stilla observatör inom dig slippa att dras med i alla negativa tankar och små felsteg som gör din dag till en dålig dag. Fokusera på vad det är som finns där bakom tanken och som hör, eller ser den, iakttar den. Bli ett med denna observatör. När du inte fäster dig vid det du hör eller ser eller känner inom dig är du dessutom öppen för omvärldens all inspiration, och öppen för kreativiteten att flöda igenom dig. När du plötsligt upplever att du är på samma plan eller våglängd som denna observatör, kommer en enorm lättnad lägga sig över dig och en våg av gränslöshet som är helt obeskrivlig slå dig. Som om du är komplett och att allt är möjligt i ditt liv, exakt allt!

Detta är vad jag försöker lära mig nu för tiden. Jag har upplevt ett tillstånd av total gränslöshet en gång, gränslöshet är det ända ordet som möjligen kan beskriva vad jag kände. Men efter det har mina tankar varit extra intensiva och svåra att gå förbi. Som om jag vore rädd för att uppleva detta tillstånd igen. Det är svårt, att uppna stillheten! Det är en process! Men jag tror på att det är vägen till harmoni. Det gäller att inte anstränga sig, inte kämpa, bara låta det ta sin tid koppla av, lyssna på tanken och fokusera på stillheten, medvetenheten bakom den.

Lycka till med ditt, ifall du vandrar på samma inre stig som jag eller känner att du vill inleda denna process i ditt liv.  

Det känns personligen lägligt att göra en sammanfattning och översikt över mitt engagemang och mitt syfte nu.

Jag skriver mycket flum här på bloggen. Men det jag vill åstadkomma med alltihop är allt annat än flumm. Jag brinner för att sprida en känsla av gemenskap, en känsla av enhet, då jag tror att denna enhetskänsla är det som ska leda mänskligheten bortom alla de de kriser och problem som vi ser idag. Detta engagemang är det största i mitt liv, har jag kommit att inse. Det är helt enkelt det som har upptatt mina tankar dygnet runt de senaste sju åren. Det är det som ständigt väcker mest känslor i mig. Och det är det som drar mig djupare och djupare in i livet, i detta nu. Intresset för en mänsklighet fri från egoism, seperation och hat. Jag vet att mitt liv kommer att ågnas åt detta arbete. Men jag vet inte hur, än, på vilka sätt eller vilka formet kommer att ta. Det får universums kreativitet avgöra i sammarbete med mitt hjärta.

Mitt tysta och tillbakadragna sätt att framföra mina åsikter på kanske inte är de mest effektiva. Men jag gör allting utifrån mina personliga och nuvarande förutsättningar. Personligen får jag jobba med mina rädslor och fobier för att nå det jag verkligen vill och för att åstadkomma det jag verkligen vill. Förändring - förening.

Det hela känns extra viktigt nu, efter att massor av ungdomar som också kämpade och stod upp för det de trodde på, brutalt avrättats i fredags i Norge på Utöya. Extra viktigt, så att energien de spred ut för firhet och människans rättigheter inte går förlorad. Nu få alla som brinner för dessa frågor arbeta extra hårt ett tag. Och jag tror att detta som hänt faktiskt kommer att leda till att fler öppnar sina hjärtan, tar till sig verkligheten och engagerar sig.

Varma tankar från mig till alla som förlorade sin fysiska plats på jorden i fredags på Utöya, de är med oss på ett annat plan nu.

Så var man hemma igen. Känns konstigt. Vartenda gång man åker iväg känns det som om man åker iväg för att vara borta i evigheter, men så kommer denna framtid trots allt, och rätt så snart - tiden för hemresa. Extra konstigt kändes det att åka hem denna gången. Det bar emot på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. Det kändes rent ut sagt som om man övergav landet, svek det, när de behövde stöd och tröst som mest. Ja, en dum känsla kanske, som om jag skulle vara till någon tröst, men den fanns där ändå, denna känsla av svek. Kanske är det så att gemenskapen och sammanhållningen automatiskt förstärks vid sådana här kriser och att jag helt enkelt påverkats av detta som alla andra. Radion har stått på konstant och vi har genom den följt händelserna, och i förmiddags även hela minnesstunden i domkirken, vilket väckte stora känslor inom mig. Det är nästan för stort för att ta in. Om man gör det, går man nästan sönder. Det är, som alla säger, ofattbart!

Egentligen är det tragiskt att man fokuserar så mycket på nationen och ens tillhörighet till denna. Att man inte istället fokuserar på mänskligheten som helhet. Det har varit väldigt mycket prat om nationen Norge och att det norska folket ska hålla ihop, vara stolta över att vara norska medborgare. Men var det inte just det som, bland annat, drev denna sjuka man till att utföra det han gjorde? Denna idenifisering med en nation eller viss typ av grupp. Och på så vis skapa ett vi och ett dom. Fiender som måste bort för att vi ska bli kompletta och få ro. Är det inte bättre att tänka att man ska hålla ihop och ta hand om sina medmänniskor, snarare än medborgare. Jag har bara tänkt mycket på detta stora landsmans-fokus, när jag hört det hela tiden. Det skapar seperation och just den typen av handlingar som den som just hänt. Nation mot nation, religion mot religion, politiskt parti mot politiskt part - tillhörighet mot tillhörighet. Istället för Människa - vi.

Det är kanske svårt att tänka så nu, då personen som gjorde detta fruktansvärda också var en människa, en medmänniska. Kanske det är här orsaken till seperationen i detta fallet ligger? Rädslan, frykten och hatet. Om målet är att få slut på sådana här händelser, terror, krig och hat - så måste vi sluta att separera, och istället förena. Jag tror problemen föds här och att lösningen är att, så klart ta fast de som utför dåden och ge dem seriös hjälp, men framför att att omforma samhället så att seperation inte uppstår. Jag ska nog inte gå in mer på mina ideér för de är så faaar away. Ingen tar sådant naivt flumm på allvar. Men jag tror på det så mycket, därför att de kommer ifrån mitt hjärta och inte mitt huvud.

Jag tror inte att den politiken vi har idag kan leda till ett samhälle utan seperation (och därmed terror och konflikter) då det är var hela grejen bygger på - mina åsikter mot dina. Och ja alla har olika åsikter, men om vi suddade ut alla smeknamn som åsikterna stolpas under och bara utifrån våra intressen som människa, och inte läkare, advokat, pensionär, mäklare, lärare eller nickare och alla andra tänkbara titlar och med ren visdom såg till vilka intressen som faktiskt var äkta och inte naiva och egofixerade, att fokus låg på att hitta de svar som faktiskt leder till att mänskligheten som helhet utvecklas och mår bra, så skulle vi ha ett system som inte utvecklade seperation på detta plan - "bestämmelseplanet". Man skulle helt enkelt arbeta för att komma fram till vad det är som är de rätta vägarna, vad det är som gynnar vår art, och inte vår ekonomi.

Åh jag har så mycket oformulerade tankar kring detta. Så mycket sorg över att människors fokus ligger på, enligt mig fel ställen. För innerst inne, under våra titlar och plånböcker vill vi väl ändå alla bara en sak... finna inre fred, lycka och frihet. Om vi bryter ner de olika partiernas intressen till dess yttersta beståndsdelar så får vi samma sak. Bara det att de går olika vägar utifrån sin egen personliga plats i livet, samhället och sin livshistoria. Vissa har ett större perspektiv än andra i sin politik, vissa är mer präglade av sina erfarenheter och personliga intressen än andra. Men vi alla önskar oss ett gott liv men känsla av tillhörighet. Om vi upplever att denna tillhörighet är något som står bortanför var egen makt, något som inte erbjuds en, så är det möjligt att man fångas av sinnets försök att lista sig till denna tilhörighet. Får man inte hjälp eller stöd utan istället fryses ut i detta tillfället, och kanske dessutom får en titel, ja då har sinnet på något vis lyckats med sitt uppdrag. Och man måste fortsätta att arbeta för att uppräthålla denna känsla av tillhörighet.

Ja, det lite så är det jag tänker denna söndagskväll. Men nu måste jag gå och sova.