Det börjar sankta närma sig dagen då jag lämnar Malmö för att flytta upp till Handnesöya i Nord Norge. Det är nervöst, men tanken på att där finns hästar som jag ska få jobba med och lära känna gör mig lycklig. Och den lyckan tar bort det mesta av nervositeten. Men visst, det är en stor grej. Särskilt för mig, kanske, som har social fobi och aldrig varit någonstans på egen hand. Men detta är en nödvändig handling för mig för att manifestera det liv jag vill leva. Jag måste bli självständig och oberoende. Eller jag måste lära mig att känna mig självständig och oberoende, för egentligen är det precis vad vi alla är, alltid, till vår natur. Jag vill få kontakt med denna natur och inte sitta fast i mina rädslor och fobier. Det måste gå!  


Det är mycket att fixa innan resan. Mycket ska inhandlas, däribland en enorm resväska, så att allt pick och pack får plats. Det är skrymmande grejor som med. Det är kalla vintrar där uppe i vildmarken och det behövs rejäla arbetskläder inklusive, ridhjälm, ridskor och sen har jag ju hunden också som ska med. Även om hon visserligen inte konkurrerar om platsen i resväskan direkt, men hon har ju också sin lilla packning med mat och filtar. Jag hade faktistk tänkt skaffa en klövjeväska dock, tills vi åker, så att hon kan bära en del av sin packning själv. Jag är lite, nej mycket nervös faktiskt över hur hon ska anpassa sig till livet där. Hon gör utfall mot kor och barn. Jag måste hårdträna dessa veckor innan vi åker. För om hon fortsätter så måste ju resan skjutas upp. Men jag måste fortsätta hoppas. Och det är till mig hoppet står. Abbey är rädd och hon behöver en trygg ledare som visar henne att "det här är inte farligt - det här sköter jag - stå du här och titta på du bara" typ. Jag måste sluta låta mina tankar om hur det kan gå påverka mig när hon börjar spänna sig och visa rädsla. Jag har mycket dåliga erfarenheter när det gäller hundars rädsla/agressivitet och är livrädd att Abbey ska utveckla detta.


Ja.. Ibland tror man att man ska gå och lägga sig men så gör man inte det utan man skriver ännu ett blogginlägg istället. Så kan det ju också gå till. Men nu då? Ska jag komma i säng nu? Vi får se... Ordboken väntar.