Så var man hemma igen. Känns konstigt. Vartenda gång man åker iväg känns det som om man åker iväg för att vara borta i evigheter, men så kommer denna framtid trots allt, och rätt så snart - tiden för hemresa. Extra konstigt kändes det att åka hem denna gången. Det bar emot på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare. Det kändes rent ut sagt som om man övergav landet, svek det, när de behövde stöd och tröst som mest. Ja, en dum känsla kanske, som om jag skulle vara till någon tröst, men den fanns där ändå, denna känsla av svek. Kanske är det så att gemenskapen och sammanhållningen automatiskt förstärks vid sådana här kriser och att jag helt enkelt påverkats av detta som alla andra. Radion har stått på konstant och vi har genom den följt händelserna, och i förmiddags även hela minnesstunden i domkirken, vilket väckte stora känslor inom mig. Det är nästan för stort för att ta in. Om man gör det, går man nästan sönder. Det är, som alla säger, ofattbart!

Egentligen är det tragiskt att man fokuserar så mycket på nationen och ens tillhörighet till denna. Att man inte istället fokuserar på mänskligheten som helhet. Det har varit väldigt mycket prat om nationen Norge och att det norska folket ska hålla ihop, vara stolta över att vara norska medborgare. Men var det inte just det som, bland annat, drev denna sjuka man till att utföra det han gjorde? Denna idenifisering med en nation eller viss typ av grupp. Och på så vis skapa ett vi och ett dom. Fiender som måste bort för att vi ska bli kompletta och få ro. Är det inte bättre att tänka att man ska hålla ihop och ta hand om sina medmänniskor, snarare än medborgare. Jag har bara tänkt mycket på detta stora landsmans-fokus, när jag hört det hela tiden. Det skapar seperation och just den typen av handlingar som den som just hänt. Nation mot nation, religion mot religion, politiskt parti mot politiskt part - tillhörighet mot tillhörighet. Istället för Människa - vi.

Det är kanske svårt att tänka så nu, då personen som gjorde detta fruktansvärda också var en människa, en medmänniska. Kanske det är här orsaken till seperationen i detta fallet ligger? Rädslan, frykten och hatet. Om målet är att få slut på sådana här händelser, terror, krig och hat - så måste vi sluta att separera, och istället förena. Jag tror problemen föds här och att lösningen är att, så klart ta fast de som utför dåden och ge dem seriös hjälp, men framför att att omforma samhället så att seperation inte uppstår. Jag ska nog inte gå in mer på mina ideér för de är så faaar away. Ingen tar sådant naivt flumm på allvar. Men jag tror på det så mycket, därför att de kommer ifrån mitt hjärta och inte mitt huvud.

Jag tror inte att den politiken vi har idag kan leda till ett samhälle utan seperation (och därmed terror och konflikter) då det är var hela grejen bygger på - mina åsikter mot dina. Och ja alla har olika åsikter, men om vi suddade ut alla smeknamn som åsikterna stolpas under och bara utifrån våra intressen som människa, och inte läkare, advokat, pensionär, mäklare, lärare eller nickare och alla andra tänkbara titlar och med ren visdom såg till vilka intressen som faktiskt var äkta och inte naiva och egofixerade, att fokus låg på att hitta de svar som faktiskt leder till att mänskligheten som helhet utvecklas och mår bra, så skulle vi ha ett system som inte utvecklade seperation på detta plan - "bestämmelseplanet". Man skulle helt enkelt arbeta för att komma fram till vad det är som är de rätta vägarna, vad det är som gynnar vår art, och inte vår ekonomi.

Åh jag har så mycket oformulerade tankar kring detta. Så mycket sorg över att människors fokus ligger på, enligt mig fel ställen. För innerst inne, under våra titlar och plånböcker vill vi väl ändå alla bara en sak... finna inre fred, lycka och frihet. Om vi bryter ner de olika partiernas intressen till dess yttersta beståndsdelar så får vi samma sak. Bara det att de går olika vägar utifrån sin egen personliga plats i livet, samhället och sin livshistoria. Vissa har ett större perspektiv än andra i sin politik, vissa är mer präglade av sina erfarenheter och personliga intressen än andra. Men vi alla önskar oss ett gott liv men känsla av tillhörighet. Om vi upplever att denna tillhörighet är något som står bortanför var egen makt, något som inte erbjuds en, så är det möjligt att man fångas av sinnets försök att lista sig till denna tilhörighet. Får man inte hjälp eller stöd utan istället fryses ut i detta tillfället, och kanske dessutom får en titel, ja då har sinnet på något vis lyckats med sitt uppdrag. Och man måste fortsätta att arbeta för att uppräthålla denna känsla av tillhörighet.

Ja, det lite så är det jag tänker denna söndagskväll. Men nu måste jag gå och sova.