Idag gick jag en långpromenad med Angus i solen. När vi gick ner längs gatan som går paralellt med tåget precis vid Persborg mot Rosengård så träffade vi en man som var ute med sin Parson Jack Russel terrier som visade sig heta Chico. Mannen som hette Roberto övertalade mig om att låta dem hälsa på varandra, även när Angus morrade halsen av sig och slängde sig på Chico så höll han fast vid att vi skulle släppa dem lösa tillsammans. Tillslut hade han lyckats övertala mig om att han skulle hålla dem båda medan vi gick en runda. Och det gick så fint. Angus gjorde små utfall och visade tydligt sin osäkerhet vid flera tillfällen. Men Roberto litade på att de skulle reda ut det. Vi bestämde att vi skulle släppa dem tillsammans i en hundrastgård som låg en bit därifrån och på vägen dit höll han i hundarna som gick så lungt bredvid varandra och luktade på buskarna. Det var underbart att se Angus upptäcka hundarnas språk. Situationer som han tidigare bara "löst" genom att bita sig fast märkte han nu kunna lösa genom att bara vända sig bort.

Vi gick in i hundrastgården och släppte först bara Angus, men det gick inte, Chico kände sig inte bekväm. Så Roberto kopplade loss honom också. Och de båda killarna gick omring och undersökte lukterna i gråden, kissade sjuhundra gånger över varandras kissmarkeringar. Då och då uppstod det en konflikt, mest då Angus var för framfusig och skulle rida, då sa Chico ifrån och tro det eller ej men det avbröts innan något allvarligt slagsmål uppstod. De knuffade mest runt varandra, brottades, dock väldigt högljutt, och rätt vad det var så stod dem brediv varanda med blickarna demostrativt bortåtvända för att visa att det var över. Jag var proppad av olika känslor, som Angus givetvis kände av. Samtidigt som jag var totalt konsentrerad på Angus kroppsspråk och hela tiden hade bilder av tidigare blodiga slagsmål i huvudet så var det en sån fantastisk syn att se honom trava runt i hagen tillsammans med en hanhund som dessutom var terrier!

Vi skulle givetvis ha slutat när det gick som bäst. Jag tror både Chico och Angus var trötta och väldigt törsiga. För ett par gånger blev brottningsfighterna lite väl på riktigt och tänderna kom med i spelet. Roberto lyfte upp Chico i luften och jag slängde mig över Angus som hoppade och fick tar i Chicos ben. Det blödde från Angus mun och Chico hade ett sår på benet. Men Roberto lugnade och sa att han tvättar det och sätter på tandkräm när han kommer hem så blir det bra igen. Ett allvarligare slagsmål uppstod strax igen och nu avbröt vi och kopplade hundarna som verkligen var överfyllda med damm, blod, slem och avslitet hår. På vägen hem kändes det som om vi varit ute på slagfältet och krigat, även jag var täckt av damm och mitt ansikte var alldeles stelt av smuts. Ögonenlocken var tunga av damm och till och med öronen var fyllda av sand.

Han var som en Ängel, Roberto, som dimpt ner för att hjälpa Angus tillbaka till ett värdigt hundliv där han får leka med sina artfränder i harmoni. Utan en ständig osäkerhet och skräck. Han tyckte mycket om Angus och såg bortom hans beteende. Han såg Angus, och ville hjälpa honom. Vi bestämde att vi ska låta Chico och Angus träffas ibland. Som en terapi för Angus. I morgon ska vi ses vid hundgården och gå en promenad så att hundarna börjar slappna av brevid varandra. Jag är så sjukt nervös när jag tänker på det så att jag mår illa. Känslorna från tidigare slagsmål då Angus haft stora öppna sår i strupen och benen sitter som kristrade innanför huden och anar jag en situation som bäddar för ett slagsmål blir jag skakig i hela kroppen. Och jag ville inte att dessa känslor ska förstöra för Angus ännu mer. Men jag kan inte hjälpa att jag mår lite illa inför i morgon och kan inte hålla mig ifrån Angus utan vill bara ligga och klappa och massera honom hela tiden. Det här blir en terapi även för mig.

Sitter vid köksbordet och äter ett äpple, kastade en hastig blick upp mot himlen och fastnade där. Den är fantastiskt vacker just nu. Ljus, ljus lila/blå med moln som av den sena kvällssolen lyser alldeles ljusrosa. Det gav min en härlig känsla innombords, en känsla av harmoni.

Skolan har börjat igen. Egentligen i Tisdags men av olika anledningar gick jag bara Torsdag, Fredag. Men det är sjuk - det kändes som minst en vecka! Nej, orkar inte ens prata om det och det finns ingen anledning att göra det heller. Jag ska istället skriva en snutt ur boken Skräp som skolbiblioteket föresten nu vill ha tillbaka.

" Elin Vägner, väckarklocka, 1941:

Att det går att ställa om vårt samhällsmaskineri och engagera varenda kugge i krigets tjänst, beror på att vår civilisation även under fredliga perioder är inställd på att bryta upp sammanhang, krossa motstånd, omgestalta, erövra. Den måste ha varit tänkt som ett medel till männikskornas frihet och lycka. Men människornas frihet och lycka har kommit att betyda härravälde över jorden. Detta erövrarmål, som alltmer kommit att bestämma utvecklingens hållning, har inte tålit att några gränser bestod för människan. Därför har civilisationen även under fredstid varit på krigsfot. Den arbetar med fart, massa, med krafter som den väcker upp och inte riktigt behärskar. Den är krigisk och nedbrytande, även där den skenbart arbetar uppbyggande. Där den går fram, måste kulturer raseras, naturen skändas och plundras. Dess uppbyggande, uppfinnande, producerande har ett hastigt, nervöst drag. Den har gett den mekaniska människan möjligheten att driva sina idéer och projekt ut i det gränslösa med hjälp av de energier hon tagit i sin tjänst. Men detta har, som vi ser, inte fört till välstånd, lycka och hälsa, utan till olyckor och oro. Människans lycka har måst offras som alltid under krig. För att civilisationen skulle bli jordens herre har människan blivit slav under sitt eget system."

Jag måste bara tipsa om en fantastisk uppfinning jag precis upptäckte, mot fästingar. I fall att det nu skulle råka slinka förbi någon med hund här på bloggen... Det funkar nämligen bara på hundar. Det är ett simpelt bärnstenshalsban jag snackar om! Hade ingen aning om att hunden skulle bli fästingfri genom att bära ett halsband av bärnsten. Det låter ju som magi. Men så är det ju nästan det också. Pälsen laddar nämligen halsbandet, och så fort den elektriska laddningen startat så undviker fästingen att bita sig fast.

Jag sökte "naturligt fästingmedel" på google för att det bär mig verkligen emot att hälla gift i min hunds päls då de lagras i kroppen och tillslut påverkar immunförsvaret, även om man inte märker några direkta reaktioner. Så är det bara. Strax fick jag halsbandet presenterat för mig och jag överväger nu att köpa ett. Tänkte kolla upp lite närmre ifall det är någon i närheten som också säljer. Det  är en kvinna som verkar väldigt ärlig och seriös som tillverkar dem och det går att beställa  på hennes hemsida där du även kan läsa mer om halsbanden. Fungerar inte halsbandet på din hund (det finns individer det inte fungerar på) så skickar du tillbaka det och får pengarna tillbaka. Det är tydligen 1 av 100 som det inte funkar på, (eller osm skickar tillbaka det).

Redan under antiken viste man att bärnsten blev elektriskt laddad om den gneds mot olika material och därför kallade man den för electron. I Tyskand har man använt sig av bärnsten mot fästingar länge. Tänk vad fantastiskt att något sådant är möjligt! Varför varför varför(!) började man avända gift när detta är lösningen!? Och varför är det inte mer känt? Tänk vad mycket ushligt gift vi skulle slippa om man började sälja sådana här hos veterinären och på apoteket istället för giftiga kemikalier!

Idag har jag haft en fantastisk dag på Holma tillsammans med Anugs, Maja och Karin. Vi träffade alla goa människor och förklarade att vi inte klarar att hålla oss borta ifrån Holma fler dagar nu. Alla gick runt och pysslade med olika projekt och vi hängde lite med Maräng Markus i växthuset och pratade om alla möjliga saker. Han tycker att vi borde flytta ut dit. De har gått om rum i källaren på korridoren, och GUD ja tack! Det hade varit underbart. Det enda problemet är pendlingen som då kommer att bli ännu värre än nu. Men att vara instängd i stan står jag inte ut med mera nu! Vill vara med naturen och djuren, utomhus! Hela tiden! Vill gå, gå och gå, överallt!



Efter en stund i växthuset gick vi till våra vänner i hagen! Det var härligt att ha med Maja för jag såg allting med nya ögon genom henne och blev återigen slagen över hur perfekt allting faktiskt är. Hur vi får vara där ensamma mitt uppe i denna enorma hage tillsammans med dessa fantastiska hästar och skratta åt hönorna som springer runt benen på oss. Vi får verkligen vara med hästarna, som jag alltid önskat att jag fick på ridskolan och jag får möjlighet att leka och lära av hästarna själva. Maja fick rida på Flora, det blev en högdare! Både jag och Flora fick springa av oss i hagen och Maja lär nog ha träningsverk i morgon av att hålla sig kvar på den där breda ryggen.



Den senaste tiden har jag spenderat mycket tid med minstingen, Lilleman. Han är en otroligt rolig filur med en tuff liten mule som ska undersöka och rota i absolut allt! I en kvart kan han stå och rota i en låda med ryktsaker, bita i allt som ligger i den och sprida ut det över marken eller lägga tillbaka det i lådan. Han är väldigt tacksam över att bli kliad och kliar glatt tillbaka. Händer är jätte roliga att leka med, suga på, och ta tag i. Hår är super skoj att rufsa till. Och idag fick han en ny vän i Angus som han blev mycket fascinerad av.  Angus uppskattade verkligen hans klivänliga mule och så fort det upphörde strök han sig nära lillemans huvud igen för att säga "men nej, sluta inte!".



Men när jag spenderat ett par tre timmar med Lilleman och ryktat, lekt och löshoppat honnom var han inte Angus favorit längre. Angus hade fått sitta utanför staketet och gnytt för att få min uppmärksamhet, när jag väl gick fram för att trösta honom vände han demostrativt bort blicken och ignorerade mig, tjurig som satan, och tyckte att jag gått kunde få fjeska lite för honom först. Efter att ha klappat och pussat på surkarten tog jag in honom i paddocken för att också han skulle få hoppa lite. Men OJ vad han skällde ut Lilleman när han kom i närheten, "dra åt helvete mallgroda" skulle han nog sagt om han använde samma språk som vi.



Lilleman är en verkligt rolig ponny som är otroligt snabblärd och sammarbetsvillig. Nog en av de hästar som jag kommit närmst på kortast tid. Han är så glad, positiv, nyfiken och lekfull. Vi har dansat ett par gånger tillsammans och han följer mig som en spegelbild. Kopierar mina rörelser och vänder sig i exakt samma ögonblick jag vänder mig, snurrar runt och trampar exakt då jag trampar. Maja tog några bilder men det syns självklart inte så bra på bild. Men urkul är det att han är så följsam.


Obervera att han hela tiden speglar mina ben med sina bakben, såg det nu när jag såg bilderna,  rätt coolt


Dansen avslutades med en kyss (den som ser bilden behöver ju inte veta att jag har en morot i handen, om jag nu inte nödvändigtvis måste avslöja det)

Jag satt också lite på honom. Skulle kolla hur han reagerade på "trådridningen" men självklart gick det åt skogen. Jag fokuserade inte 100% och så klart blir inte reslutatet 100% då heller. Det var mest för sittandets skull. Det är alltid roligt att sitta på Lilleman, han är så påhittig. Lite bättre gick det med grimma på, då förstod han åtminstone. Men att lära in hjälperna med bara grimskaft, det är något jag vill!


Att han inte svarade på mina halvhjärtade vikthjälper kan också ha att göra med att jag sitter precis bakom hans bärpunkt, ser jag nu...