Idag gick jag en långpromenad med Angus i solen. När vi gick ner längs gatan som går paralellt med tåget precis vid Persborg mot Rosengård så träffade vi en man som var ute med sin Parson Jack Russel terrier som visade sig heta Chico. Mannen som hette Roberto övertalade mig om att låta dem hälsa på varandra, även när Angus morrade halsen av sig och slängde sig på Chico så höll han fast vid att vi skulle släppa dem lösa tillsammans. Tillslut hade han lyckats övertala mig om att han skulle hålla dem båda medan vi gick en runda. Och det gick så fint. Angus gjorde små utfall och visade tydligt sin osäkerhet vid flera tillfällen. Men Roberto litade på att de skulle reda ut det. Vi bestämde att vi skulle släppa dem tillsammans i en hundrastgård som låg en bit därifrån och på vägen dit höll han i hundarna som gick så lungt bredvid varandra och luktade på buskarna. Det var underbart att se Angus upptäcka hundarnas språk. Situationer som han tidigare bara "löst" genom att bita sig fast märkte han nu kunna lösa genom att bara vända sig bort.

Vi gick in i hundrastgården och släppte först bara Angus, men det gick inte, Chico kände sig inte bekväm. Så Roberto kopplade loss honom också. Och de båda killarna gick omring och undersökte lukterna i gråden, kissade sjuhundra gånger över varandras kissmarkeringar. Då och då uppstod det en konflikt, mest då Angus var för framfusig och skulle rida, då sa Chico ifrån och tro det eller ej men det avbröts innan något allvarligt slagsmål uppstod. De knuffade mest runt varandra, brottades, dock väldigt högljutt, och rätt vad det var så stod dem brediv varanda med blickarna demostrativt bortåtvända för att visa att det var över. Jag var proppad av olika känslor, som Angus givetvis kände av. Samtidigt som jag var totalt konsentrerad på Angus kroppsspråk och hela tiden hade bilder av tidigare blodiga slagsmål i huvudet så var det en sån fantastisk syn att se honom trava runt i hagen tillsammans med en hanhund som dessutom var terrier!

Vi skulle givetvis ha slutat när det gick som bäst. Jag tror både Chico och Angus var trötta och väldigt törsiga. För ett par gånger blev brottningsfighterna lite väl på riktigt och tänderna kom med i spelet. Roberto lyfte upp Chico i luften och jag slängde mig över Angus som hoppade och fick tar i Chicos ben. Det blödde från Angus mun och Chico hade ett sår på benet. Men Roberto lugnade och sa att han tvättar det och sätter på tandkräm när han kommer hem så blir det bra igen. Ett allvarligare slagsmål uppstod strax igen och nu avbröt vi och kopplade hundarna som verkligen var överfyllda med damm, blod, slem och avslitet hår. På vägen hem kändes det som om vi varit ute på slagfältet och krigat, även jag var täckt av damm och mitt ansikte var alldeles stelt av smuts. Ögonenlocken var tunga av damm och till och med öronen var fyllda av sand.

Han var som en Ängel, Roberto, som dimpt ner för att hjälpa Angus tillbaka till ett värdigt hundliv där han får leka med sina artfränder i harmoni. Utan en ständig osäkerhet och skräck. Han tyckte mycket om Angus och såg bortom hans beteende. Han såg Angus, och ville hjälpa honom. Vi bestämde att vi ska låta Chico och Angus träffas ibland. Som en terapi för Angus. I morgon ska vi ses vid hundgården och gå en promenad så att hundarna börjar slappna av brevid varandra. Jag är så sjukt nervös när jag tänker på det så att jag mår illa. Känslorna från tidigare slagsmål då Angus haft stora öppna sår i strupen och benen sitter som kristrade innanför huden och anar jag en situation som bäddar för ett slagsmål blir jag skakig i hela kroppen. Och jag ville inte att dessa känslor ska förstöra för Angus ännu mer. Men jag kan inte hjälpa att jag mår lite illa inför i morgon och kan inte hålla mig ifrån Angus utan vill bara ligga och klappa och massera honom hela tiden. Det här blir en terapi även för mig.