Den 27 oktober var det en månad sedan jag anlände med hund och en enorm resväska till gården på ön. Nu är det snart fem veckor sedan och jag känner att jag smått börjar anpassa mig. Orden smått ska dock undersrykas i den meningen. Efter åratal med ett väldigt stillasittande stadsliv, bortsett från ridlektioner, med timmatal i skolbänken och framför datorskärmen är detta livet något helt annat emot vad jag fysiskt anpassat mig för. Bara att bära kläderna känns vissa dagar näst intill omöjligt. Idag är en sådan dag. Jag drömde väldigt vilda drömmar inatt, kanske därför. Ja, inatt var jag en häst som var ute och flög i stora skogar och över vild natur. Samtidigt som det var underbart att flyga var det väldigt obehagligt att vara jagad av någon ont varelse som ville förinta mig. Dessutom var det flertalet andra drömmar som tog krafterna ur mig denna natt. Så när morgonen kom och jag upptäckte att regnet strilade utanför det lilla huset jag bor i med min hund och jag insåg att jag skulle få bära de blytunga regnstället, var det inte så frestande att gå upp.

Men tiden har börjat gå igen. Och med den en puls, som har rytmen av de rutiner som får dagarna att gå här. Jag är glad att jag följde mitt hjärta och hamnade på en levande plats som den här, där naturen lever runt omkring en. Och att ta nästa steg, ut i naturen, känns inte så avlägset längre.