Hela tillvaron, som innan, under alla år utgjorts av en konstant, och extremt tät och orubblig massa, innehållande allt mellan himmel till jord, har nu på senare år exploderat i en stor "big bang", till att nu visa sig innehålla inte bara allt, men även himmel och jord, och ja, till och med bortom himmel och jord! Det har visat sig att hela begreppen "himmel" och "jord" bara är just det, begrepp! Nu är allting inte längre en orubblig massa. Det är motsatsen. Det är en flyktig omassa, ren energi som förändras i ögonblicket, hela tiden. Även jag är en del av denna förändrande energi. Och om jag bara släpper alla motstridiga krafter som håller mig tillbaka i min illusion om att jag är otillräcklig, om att livet är begränsat, att jag ständigt måste producera, att jag inte räker till utan yttre bevis på det, att jag inte har rätt att ta plats, ja allt som håller mig låst vid mina invana mönster att bete mig och tänka, om jag bara släpper det(!) så kommer jag att förändra universum utifrån kärlek och äkta kreativitet. Så länge jag är fast i rädsla, rädsla att tappa taget, rädsla att förlora kontrollen, rädsla för att dö(!) så kommer den enda förändring som sker genom mig leda mot seperation, frustration och nedgång.

Åh, allt jag vill är att åter låta kreativiteten flyta genom mig. Det är ju bokstavligt talat det som är livet. Innan var det en självklar del av mig, det kreativa. Men jag har tillåtit min egen rädsla för omgivningen, samhällets krav och framtiden tränga in mig i mitt eget ångestfyllda sinne. Till och med min kropp har tagit efter detta beteende vilket lett till smärta i olika former och nedbrytning. Och i och med detta har kreativitetens flöde genom mitt sinne nästan avtagit helt. Innan dök ideer upp, de mest fascinerande bilder, sånger, drömmar, planer och inte minst texter. Nu får detta flöde inte chans att rinna igenom sinnet, då rädslan tar all min uppmärksamhet.

Men till skildnad från ett år sedan, så har jag funnit en gnutta hopp. Och även om jag själv inte lyckas, så är jag mer än det som dör då min kropp dör. Jag är en del av något större. Jag är en del av universums eviga förändrande energier.

Men, jag vill gärna leva ett kreativt liv medan jag besitter de fantastiska möjligheter som en människokropp och en människohjärna erbjuder! Tänk vilken lycka att få vakna upp till människa en tid i universums mysitiska evighet. Det finns så mycket att göra, så mycket att forma och upptäcka. Och det är just det, som gör mig så konfrunderad ikväll. Hur ska jag, lilla jag, som känner mig så obetydlig, så osynlig och otillräcklig, hur ska jag någonsin kunna ta plats bland människor? Hur ska jag?